När man skriver om Marilyn Manson kan det inte utan förbehåll låta som en första april-artikel skriven av min vördnadsfulla kollega Joakim “Oskorei” Andersen. Men det är det inte. Denna “chockrockare” har mycket att säga. Lika mycket i denna recension är personliga betraktelser av musikern men framförallt hans musik. Det är därför inte säkert att det överensstämmer med den verklighet som musikern själv anser är rätt.
Som sagt: Marilyn Manson har mycket att säga.
Och lite därtill.
Lika revolutionär som Jesus?
När man var en tonåring så klagade man ofta på att världen var så prosaisk; så dyster, tråkig och pennalistisk. Därför var Marilyn Manson inte bara ett trevligt inslag i vardagen, utan även en mytisk karaktär som vistades på helt andra breddgrader än vad man var van vid i en sådan medioker tillvaro.
Trots sitt utseende och det kända namnet, det sistnämnda som återger en tvådelad verklighet av gott och ont, är han varken transvestit eller på annat sätt involverad i en metafysisk eller moralisk rättsdoktrin. Denna gotiska industrirockare, med lika många kontroverser bakom sig som han har kända titelspår, är snarare en envar; han är inte bara en representativ figur av ljus och mörker, han är även Gud, Satan, apa och vind. Han är begynnelsen och apokalypsen. Han är övermänniska (i ordets ursprungliga bemärkelse, som stiftar sina egna lagar och sin egen moral), och när det är tillfälle att parodiera det schizofrena samhällets alla avgrunder så är han också undermänniska.
Marilyn Manson är således en entusiastisk kritiker till konsumtionskultur, amerikanism och… kanske även könsdysformism. Till skillnad från den filosofiska retorikern eller politiska agitatorn saknar Marilyn Manson det högtidligt kulturella kapital att framföra sin åsikt, och väljer därför i stället att manifestera sin kulturkritik i musikformen industrirock (som på senare tid har fått influenser ifrån pop, glam och metal). Det finns inte bara en subversiv läggning hos musikern, utan även en kraft som längtar efter att bygga upp något helt nytt i ruinerna av den angloamerikanska sfären. Att Marilyn Manson har gjort låttexter som den ironiska “All I see is angels to the left and demons to the right” och “pretty as a swastika”, samt med tanke på hans senaste anklagelser som, förutom anklagelserna mot Evan Rachel Woods, även innehåller en minst sagt märklig anekdot att han under festiva omständigheter skulle gjort sig lustig på en homosexuell mans bekostnad för hans sexuella läggning, genom att sätta en pistol mot hans huvud och säga: “I don’t like fags” (något som utan tvekan var menat som ett mindre sofistikerat skämt) gör att han blir en intressant musiker för den högerorienterade. Att Marilyn Manson aldrig kommer att få den uppmärksamhet som han förtjänar av den genuina högern är dessvärre förståeligt, eftersom denna höger, liksom stora delar av Marilyn Mansons egna fanbase, inte riktigt har fått grepp om att hans image parodierar den moderna världen, med ett ställningstagande som har evolianska förgrunder. Han har flera gånger ställt upp i olika talkshows, och har bland annat, när han konfronterats av äldre kristna kritiker, sagt att han är lik Jesus på mer sätt än ett, bland annat är han en revolutionär med farliga idéer som redan under början av hans karriär fick honom korsfäst. Han har en gång varit satanist, men fann detta vara en kättersk verklighetsbild (no pun intended), precis som alla andra andligheter, och uppfattade mycket stoff inom Church of Satan som tillgjort, vilket lämnade samma avtryck på honom som när den begeistrade står besviken framför Tutankhamons grav och ser allt guld ligga kvar. Idag får vi nöja oss med att han titulerar sig som ateist.
Det finns mer.
Musikern med över trettio års meriter är en mystiker, en magiker, i längre utsträckning en psykolog: han drar fram alla våra sidor och låter oss bejaka dessa. Om det så gäller kopiösa timmar av att konsumera liberal kulturfilosofi eller om det gäller att moralisera värden. Trots att han parodierar det undermänskliga (men även sättet de blir behandlade av statliga auktoriteter) har han har inte svårt att ta till sig Arnold Gehlens begrepp mängelwesen (människan som bristvara) i empati till just denna människotyp.
As sick as the secrets within
För en handfull dagar sedan släppte denna gotiske industrirockare en ny låt på youtube, med titeln As sick as the secrets within. Det är den första låten sedan metoo. Det är en till utseendet väldigt frisk och nerbantad Marilyn Manson vi ser. Nykter och skärpt verkar han också vara. Men detta är mest kuriosa. Det är musiken vi ska prata om och inte vad han har på fatet.
Om titelvalet anbelangande låten finns det en del att säga, och man bör ta avstampet i förra albumet We are chaos som var en väldigt avskalad Marilyn Manson, så är detta självtitulerade album ännu mer intimt. Med en förvrängd dissonans i samma ådra som albumet Holy wood, och med samma smärta i halsgropen som vi hörde i Mechanical animals (Great big white world, Mechanical animals, The last day on earth, m.fl.) träffar vi en Marilyn Manson som har hjärtats fjädervittring; detta påminner som sagt i mångt och mycket om det förra albumet We are chaos, som gav oss en ärlig och ohöljd musiker.
När han sjunger om behovet av att komma tillbaka till ett liv som han egentligen aldrig ville ha så är det en kritik av kändislivet, den mediokra och intetsägande existensen han sjunger om; champagnekriser och ikoner som är narrar klädda i dyra kostymer har han tidigare sjungit nedvärderande om. Denna mening skönjer även en annan: metoo-härvan kostade honom flera år av besvär, och utstött av en hel bransch hade han svårt att göra en comeback. Nu har han kommit tillbaka och undrar om det var värt resan. Det som han var med om kunde lika gärna vara en mörk version av det “jungianska äventyret” där hjälten ska komma till sitt liv med all dess flora och ha en historia att berätta. “There is a trick to get out of your skin” påminner om gnostikernas syn på kampen mot demiurgen och fängslaren (i motsats till de kristnas befriare och benådare), Yahweh, som har satt oss i ett köttfängelse. Och denna klaustrofobiska känsla var nog densamma som att för stora delar av musikbranschen vara en pariah.
För att göra ett språng till musikvideon så går det inte att göra en närmare analys utan att nämna den transnuminösa men ack lika så mörka mytos i musikvideon. Bägaren som syns är en av dessa, vilken är sprungen ur den kända tarotkorleken major arcana. Det är “den första bägaren” och betyder närhet, djupa känslor och medkänsla. Den hör ihop med det sublima och det som inte går att ta på eller se, det vill säga människans inre. Det passar sig därför inte bättre varför albumet är självtitlad. Det finns ännu mer symbolism i videon som är av intresse, bland annat ser man flertalet gånger en bläckfisk bredvid en invirad Marilyn Manson. Det kan mycket väl vara bläckfisken som inom den intellektuella vänstra handens väg representeras av Chtulhu, ett mytomspunnet monster i skräckförfattaren H.P Lovecrafts böcker. I dessa böcker är Chtulhu källan till mänsklighetens undermedvetna ångest. Som grädde på moset får vi se sångaren iklädd nästan samma latexdräkt som nihilisterna i brödena Cohens cinematiska mästerverk The Big Lebowski, och uppvisar samma psykiskt smittobärande symptom som han har gjort i låtar som The nobodies, Tourniquet, även Heart-shaped glasses.
Det är en stark comeback industrirockaren har gjort, och vi ser fram emot att få höra mer ifrån hans tolfte album som släpps snart. As sick as we are får 5/5 djävulshorn.
As sick as the secrets within hittar vi här: Youtube
Om skribenten: Jara Carell
