Det germanska eposet Beowulf, som skrevs ned på 700-talet, har länge lästs som en mer eller mindre helt engelsk affär. Men nu pekar saker i kvädet på något vi väl alla länge har misstänkt: att Beowulfkvädet i grund och botten skapades i Sverige.
De som läste historia i Uppsala på 80- och 90-talet fick som första läsning i sin hand ett litet på stället tryckt häfte om människosläktets tidiga historia (”grottepoken”). Det var en bra start. Författaren hette Bo Gräslund, professor i arkeologi.
Gräslund har nu på älderns höst – han är runt 85 – skrivit en bok om Beowulfkvädet, en dikt som han säger har intresserat honom stora delen av hans liv. Det kan man förstå av flera skäl, dels på grund av diktens litterära värde, dels på grund av den värld kvädet beskriver, mycket pockande för historiker och arkeologer.
Tidigare teorier om kvädets uppkomst
Eposet har länge analyserats utifrån antagandet att en engelsk munk – Beowulf är skrivet på saxisk engelska – har använt berättelser som florerade runt muntligt och på 700-talet sammanfogat det till en lång dikt om en skandinavisk hjälte som på fornengelska fått namnet Beowulf (Bjovulf på skandinaviska). Kvädet har en hednisk kärna (ja det mesta känns hedniskt), men en del kristna inslag skvallrar om att skribenten alltså var en kyrklig person. En del forskare menar rent av att dikten har en genomgående kristen grund.
Vissa forskare tycker sig också se spår av antika hjälteepos, såsom Eneiden, vilket visar munkens lärdom och förmåga att forma ett kraftfullt epos. Den engelske munken har således, menar man, lagt sin genialiska hand på materialet och skapat en storslagen litterär produkt. Dikten anses därmed väl förankrad i en fornengelsk, kristen kontext.
Bo Gräslunds tes om Beowulfkvädet
Gräslund, vars bok heter Beowulfkvädet. Den nordiska bakgrunden, tar ett nytt grepp om Beowulfdikten. Han har velat gå tillbaka till frågan om diktens uppkomst och ifrågasätter den självklara bilden av en engelsk munk som på 700-talet med säker hand format Beowulfkvädet till en självständig produkt: ”Trots att denne författare varit efterlyst av Forsknings-Interpol i tvåhundra år, är han fortfarande så skugglikt undflyende att han nästan får Homeros att framstå som av kött och blod.”
Alltför många detaljer i kvädet motsäger möjligheten av en så självständig ”författare”, menar Gräslund. Han är arkeolog, och flera sådana motsägelser i Beowulf har just med artefakter, gravceremonier o.d. att göra. Även den kristna grunden krackelerar i Gräslunds analys. Men också språkligt sett avslöjar flera omständigheter i dikten på ett icke-engelskt ursprung.
Många detaljer i eposet vittnar tvärtom om en skandinavisk bakgrund, rent av en skandinavisk grund för eposet, varmed den engelske munken har skrivit ned en text som har skapats under lång tid, från början i Sverige, snarare än att ha skapat dikten utifrån eget huvud. När de bitarna faller på plats, blir även eposet i sin helhet klarare, menar Gräslund.
Handlingen i Beowulf
För att förstå Gräslunds resonemang krävs en kort resumé av eposets handling. Beowulf är systerson till en hövding av geaternas folk. När han hör att ett odjur hemsöker danerna drar han till danakungen Hrothgars hall Heorot. När odjuret, som kallas Grendel, kommer på natten ger Beowulf Grendel ett banesår, och odjuret flyr döende därifrån. Natten därpå kommer Grendels mor för att hämnas; hon släpar med sig en av hallens män ut i natten. Dagen efter går krigarna till ett kärr där odjuren huserar. Beowulf dyker ner i kärret, dödar Grendelmor i ett rum därnere, hugger huvudet av den döende Grendel och återvänder till ytan. Med gåvor och beröm från kung Hrothgar far Beowulf tillbaka hem.
I eposets andra del är Beowulf gammal och kung över geaterna. Nu hemsöks hans land av en eldsprutande drake. Beowulf tar sig till ett stort stenröse där draken bor och lyckas döda besten. Fast han har blivit dödligt sårad, och efter sin död ges han en storslagen begravning. Handlingen interfolieras genom kvädet av små berättelser, bl.a. ett geatiskt krigståg mot Frankerriket, en strid vid Finnsburg i Jylland samt ett krig mellan svear och geater.
Hur eposet skapades och kom till England
Gräslund kommer efter sin genomgång av dikten fram till följande teori om Beowulfkvädets uppkomst, vilket förstås är hans spekulationer utifrån slutsatsen att kvädet inte kan ha skapats enkom i England. Beowulf är en gotländsk furste av sveaätt som lever runt år 500. På Gotland och Själland skapas olika berättelser om Beowulfs olika öden, vilka berättas muntligt inför hövdingar. I de berättelserna vävs på typiskt muntligt berättarmaner allehanda händelser som var i omlopp in.
Allt eftersom berättelserna återberättas fogas mer och mer in i handlingarna, t.ex. Beowulfs död, och de fogas allteftersom samman till en helhet. Med tiden – vi är fortfarande på Gotland och i östra Svealand (varifrån Beowulfs släkt härstammar, enligt Gräslund) – slåss Beowulf mot rena monster. Gräslund tolkar odjuren som allegorier för tidens ofärd, dels de flerfaldiga vulkanutbrott som 536-550 gjorde att solen ”täcktes” i flera år med ”fimbulvinter” som följd och en kanske halvering av jordens befolkning, dels svearnas brandskattningar av Gotland (drakens härjningar).
När kvädet närmast fungerar som en helhet, fast muntligt förstås, blir en sveaprinsessa bortgift med en anglisk furste omkring år 600. Med hemgiftet kommer en bard som återberättar den rätt enhetliga berättelsen om Beowulf för anglerna. Under hundra års tid återberättas kvädet således i England, först på anglisk mark, sedan på saxisk. Under den perioden läggs kristna inslag på berättelsen, fast det är mer artificiella införanden snarare än inslag invävda som en del av helheten; Beowulfberättelsen föreligger ju redan i rätt färdig form. Till slut nedtecknas berättelsen av en saxisk munk.
Argument mot en självständig engelsk författare
Gräslunds syfte har som sagt varit att belysa kvädets uppkomst. Därmed menar han att man bättre kan förstå diktens syfte, mening och bakgrund. Inte minst framstår det lite mer som historiskt dokument än bara en ren saga. Gräslund ser förstås inte dikten som en ypperlig källa, men den kan hjälpa till att belysa svensk historia under den mellersta järnåldern (ca 300-550 e.Kr.), den tid då eposet utspelar sig.
Argumentationen är att visa att kvädet inte kan vara fullt skapat på engelsk mark. Gräslund visar hur olika artefakter som nämns i dikten (bl.a. ringar och brynjor) aldrig har existerat i England, däremot varit vanliga i östra Skandinavien före år 550. Samma sak gäller gravskick och andra seder som nämns i Beowulf. En engelsk munk runt år 700 kan inte ha fått sådana upplysningar från Skandinavien eftersom föremål och seder ändrades i Skandinavien efter 550. Den materiella miljön, det sociala livet och ideologin i Beowulfkvädet, liksom alla händelser som ofta återberättas knivskarpt, speglar skandinaviska fursteliv men inte engelska. För att kunna berätta allt det måste en engelsk munk ha haft ett mycket fast material – en klar muntlig berättelse – att utgå från vid nedtecknandet, resonerar Gräslund.
Även språkliga drag i eposet uppvisar skandinavsikt ursprung, och detaljer i texten visar att berättelsen har cirkulerat i England i ca hundra år före nedtecknandet, först i den angliska delen (där Sutton Hoo ligger, den båtsgrav från ca 625 i Vendelstil, alltså med östskandinavisk förbindelse varifrån dikten enligt Gräslund härstammar), sedan på saxiskt område.
Vilka är geaterna?
Forskare har i 150 år varit på jakt efter eposets geater. Vanligast har varit att peka på jutar, goter, västgötar, östgötar eller kanske ölänningar. Gräslund kommer fram till att det bör vara gutar på Gotland. Dels passar eposets geografiska beskrivningar bara in på Gotland av alternativen, dels var Gotland välstående då, dels överensstämmer arkeologiska fynd på Gotland med vad som omtalas i eposet, dels hade gutarna förbindelser med både svear och daner, dels används ordet ”wederas” och epitetet ”weder-” för geaterna i Beowulf. Ordet har oftast översatts med ungefär ”väder”, men Gräslund finner hur en gammal svensk Beowulfforskare har framlagt förslaget ”vädur”, vilket passar utmärkt för gotlänningarna. Väduren (liksom får i allmänhet) har alltid haft en mycket särskild ställning på Gotland, både praktiskt och symboliskt. Gräslund lägger till och med fram förslaget att vädurar kan ha varit totemdjur för gutarna liksom svinet var det för svearna.
Gräslunds slutsatser gör att mycket som nämns i Beowulf blir klarare, utan en mängd motsägelser som forskare alltid har brottats med. Dessutom blir eposet klarare gentemot svensk och dansk historia från mellersta järnåldern; eftersom det bekräftar många arkeologiska fynd skulle det kunna ges tyngden av visst källvärde. Slutligen förklarar Gräslunds slutsatser varför den engelske munken kan så förbannat mycket om svenska förhållanden som han omöjligen ska kunna: han har så att säga ärvt det mesta av skalder från danernas, gutarnas och svearnas land.
Kritik mot Gräslund – och för en Beowulfrenässans
Bo Gräslund förnekar givetvis inte att verket är engelskt utan påpekar att det tycks ha en klart nordisk grund. Det finns givetvis flera saker att invända mot Gräslunds teser och resultat. Själv har jag till exempel lite svårt med Gräslunds allegoriska tolkningar av Grendel och draken. Jag har också hört hur det brummar i akademiker-Sverige. Vissa arkeologer slår bakut, en del historiker svär vilt med weibullska eder, och litteraturvetare vill gärna få Gräslunds ringar, brynjor och språkliga egenheter till muntliga formler som florerar i germanska verk på engelsk mark.
Likväl framstår Gräslunds bok som en skicklig studie, som säkert kommer att sätta fart på allehanda svenska och utländska forskare. Forskningen om nordisk järnålder, vikingatid och tidig medeltid har exploderat de senaste 25 åren, med mängder av intressanta utgrävningar, studier och böcker. Forskning om Gotland, Gamla Uppsala och Danmark passar utmärkt in på Gräslunds Beowulfteser, så hans bok kommer säkert att öppna upp vägar för nya Beowulfforskare.
Allra mest får vi hoppas på ett ökat intresse för själva Beowulfkvädet i Sverige, med ny översättning (Collinders från 50-talet är den senaste över om Modernista nyligen har gett ut Wickbergs ännu äldre översättning på nytt), teaterframföranden med mera. Den gamle sveahjälten Beowulf förtjänar sådan berömmelse.
Om skribenten: Jalle Horn
