Mannen på ön: Jan Lööf som civilisationskritiker

Bildkonst, Konservatism, Kultur, Litteratur, Natur, Rekommenderat, Underhållning

  • 9
    Delningar

Jan Lööf fyller 78 i år och det är hela 52 år sedan han debuterade som författare med boken ”Morfar är sjörövare”. Just den bok som det nyligen var rabalder kring då hans förlag Bonnier-Carlsen ville att han skulle rensa ut ”stereotypa skildringar av andra kulturer”, bland annat en tusen och en natt-inspirerad arabisk sjörövare (undrar hur Bonniers förhåller sig till Tusen och en natt?) och en svart jazzmusiker, i boken Ta Fast Fabian i det fallet. Om han inte gick med på detta skulle titlarna dras in. I Ta fast Fabian verkar dom dock ha missat att på samma sida som ”jazznegern” gör sin entré skymtar man ingen mindre än inkarnationen av hin håle själv, Hitler, här skildrad som glad i hågen och invecklad i något som ser ut som begynnelsen till ett amoröst äventyr, kanske Bonniers lät detta bero då det faktiskt är en extremt icke-stereotyp framställning av ”världens ondaste, nedrigaste, hemskaste monster”. Hursomhelst så gick inte Lööf med på att ändra i sina böcker, inte av princip utan för att det inte kändes meningsfullt, som han själv har sagt. Gemene man tog, för en gångs skull, inte lätt på förläggarnas och den övriga ”kulturelitens” iver (till exempel den talanglösa apan Gardell, här) att censurera den folkkäre författaren, böckerna sålde som en reaktion bättre än på länge och tog snabbt slut i bokhandlarna.

Nu, 2018, sitter jag med en nyutgiven (förra året) samling med hans mest populära sagor. Där finns givetvis Morfar är sjörövare och Ta fast Fabian med och allt är sig likt, komplett med turbaner och stora läppar. Man får anta att utspelet kom från någon ambitiös yngre brutta som snabbt fick lära sig att det till syvende och sist är pengarna som räknas, inte likes på Twitter. Det är väldigt trevligt att botanisera bland Lööfs gamla sagor, särskilt när man är uppvuxen med dom, allt är så snillrikt framställt, alla detaljer, teckningarna utstrålar en väldigt tilldragande trivsel (särskilt när han inte pillat i datorn för mycket, lämnat kvar en doft av bläck), det är ett stillastående, gemytligt småstads-Sverige som presenteras, en fin konservativ air ligger över det hela. Just det konservativa och samtidskritiska, slår det mig, är ett ständigt återkommande tema i böckerna. Främst representerat av Lööfs olika eremiter. Självklart tänker man då i första hand på Bertil Enstöring i Skrotnisse och hans vänner (en karaktär som jag faktiskt tror har påverkat mig ganska mycket personligen) men redan i debutboken möter man eremiten, i form av en fyrvaktare – den ensamme mannen på ön. Just ön, är också något som löpande återkommer och Lööf har kommenterat detta såhär ”Trivseln kan inte vara större än när man är omgiven av ett stormande hav, men sitter inne i en liten varm kajuta där det är trevligt. Att man har den här lilla vrån som man är trygg i, som man har ordnat för sig själv, fast omvärlden utanför ser stormig ut.” Det svenska i ett nötskal. Man känner igen sig, drömmen om lugn och ro, en egen täppa där man ensam regerar. Ett annat motiv som ständigt återses, inte sällan parallellt med solitären, är kampen ,eller olusten, mot överheten. Återigen kommer man genast att tänka på Skrotnisse och nu stadsingenjören Ture Björkman som med fula knep försöker lägga beslag på Bertil Enstörings anteckningsbok, som innehåller alla hans makalösa uppfinningar, och om jag inte minns fel så vill Björkman också bygga en bro rakt över Enstörings skärgårdseremitage. En historia som dock särskilt tar upp den ensamme mot överheten (här kollektivet) såväl som en konservativ civilisationskritik är, den inte så välkända, Viktor bygger en bro. Den inleds med att Viktor, tillsammans med sin enda vän, en tam mås, i godan ro sitter på sin lilla ö och tänker att det allt skulle allt vara roligt att träffa lite folk. Van att ta vara på sig själv som han är så bygger Viktor en bro över till fastlandet (Ordagrant: ”Om jag bygger en bro så kan folk komma och hälsa på, tänkte Viktor…och så gjorde han det.” Lakoniskt!) och snart får han sin första besökare, en rik man som heter Nilsson. Nilsson vill köpa en bit av Viktors ö och det går Viktor, intet ont anande, med på. Nilsson bygger då en fabrik på ön och redan följande dag så anländer arbetarna. Viktor är fortfarande glad att se folk, ett scenario som lite påminner om svenskens förhållande till invandringen idag, han erbjuder dom till och med att bosätta sig på ön, för att dom inte ska behöva ta sig så långt till jobbet. Dom stannar. Snart byggs en hamn och en himla massa hus med olika nöjesinrättningar. Och så ”Nu såg Viktor folk hela dagarna. En stor stad hade växt upp runt hans hus! Men det var ett hemskt oväsen dag och natt från trafiken. Och massor av rök och avgaser i luften. Både Viktor och fiskmåsen fick rethosta.” Nu inser Viktor att det bara finns en sak att göra, det som en gång var hans är förlorat för alltid, han tar sin båt och flyttar till en ny ö. Folk som Nilsson dom älskar jäktet och jakten i storstaden, med sina snabba pengar och ”nöjen”, men en sån som Viktor vänder eländet ryggen, bryter upp och börjar om. Viktor är en i anden stark, han bär det viktigaste med sig, förmågan att vara sann mot sig själv. Dessutom är det helt enkelt inte så kul med folk. Den som vill att barnen så småningom ska skolas efter evolianska ideal eller eller Pentti Linkolas visioner kan gott mjukstarta med Viktor bygger en bro. Längtan bort från stojet och bullret är nog något de flesta drömmer om, särskilt barn med skola och föräldrar och allt annat runtomkring, och det är nog det som gör Lööf så populär, en värld där originalen och enslingarna får ta plats, dom som står utanför (och som vill ha det så, ingen offermentalitet här inte).

Lööf är själv en utanförstående, på konstfack såg man ner på hans serietecknande, det skulle målas abstrakt, och liksom sin hjältar så isolerar han sig månadsvis på en ö, den grekiska ön Korfu. Han prackar inte heller på ungarna politik eller pedagogik, och inte heller fjäskar han, det pruttas inte och det är inga tokroligheter, det är ingen som lägger huvudet på sned och pratar som någon imbecill barnprogramledare på SVT. Långsamt och metodiskt lotsas man från punkt a till punkt b, bilderna i sig bjuder till äventyr och alternativa sidohistorier, det finns så mycket att upptäcka. Lööf är nog egentligen inte så jätteförtjust i barn, han har själv valt att inte skaffa några, men han förstår instinktiv vad barn uppskattar, precis som komikern som är ”tråkig” privat vet hur han ska få publiken att skratta. Det är underliga maskiner, tinnar och torn, organiska, vildvuxna städer. Dessutom älskar barn gubbar som inte gillar barn. Jan Lööf är inte bara en väldigt skicklig konstnär och berättare han är också väldigt svensk, och att vara väldigt svensk om man är en svensk konstnär är, om än tyvärr inte så vanligt, bland det finaste man kan vara, det är det som skiljer dom stora från dom små. Liksom med Bauer eller Arosenius har Lööfs bilder en tydlig hemvist, dom tillhör vår nationalskatt. Hans böcker kommer glädja oss i många år än och antagligen också sticka ut och retas med alla Ture Björkman-typer och arabiska sjörövare.

Fler texter av Nicholas Lindén kan även läsas på bloggen Raschan.


  • 9
    Delningar