Någon gång om året ges tillfälle att damma av cd-settet med en opera man inte lyssnat till på länge, kanske när man varit dum nog att bläddra i Dagens Nyheter och läst en recension om Malmöoperans senaste uppsättning av Lakmé.
Den indiska flickan
Fransmannen Leo Delibes opera Lakmé (uruppförd 1883 – bildtexten ovan visar en engelsk översättning), vars libretto bygger på en roman av Pierre Loti, följer den vanliga berättelsen, som återfinns i tusentals varianter: man och kvinna av olika stånd/klass/ras/kultur möter varandra, grips av varandra och kanske rent av förälskar sig i varandra, vilket leder till problem. Den romantiska operan kräver sina offer för att locka fram känslor och tårar. Delibes opera slutar således tragiskt, med den indiska flickan Lakmés död.
Operan utspelar sig i Indien, under brittisk kolonialtid. Den brittiske officeraren Gerald råkar på Lakmé i en helig tempelträdgård, otillåten för britter. Eftersom vi bara har tre timmars föreställning (med paus) på oss blir de i all hast förälskade. Problemet är bara att hon är dotter till brahminen Nilakantha, som hatar de brittiska inkräktarna. När Nilakantha listar ut vilken britt som har besudlat den heliga lunden hugger han Gerald med en dolk på torget. Denne överlever dock och vårdas i hemlighet av Lakmé i en hydda. Trots de underbara känslorna för Lakmé känner han soldatplikten starkare, bl.a. när han hör trupperna på håll. Lakmé läser lätt av honom och äter av sorg en giftig växt varmed hon dör i hans armar.
Sorgligt – men frid och fröjd. Vi känner ju historien från förr. Men så har vi DN kultur. Där har i vanlig ordning en förtrytelsens apostel upprörts så mycket av det påstått rasistiska librettot och den inbillat rasistiska insceneringen att blott två meningar och ett parentetiskt inskott har karaktär av musikrecension. Man misstänker agendajournalistik, men alla har vi ju konfronterats med DN kultur förr. Allt är som vanligt (åtminstone sedan 15-20 år tillbaka).
Mest stör sig recensenten på att de vita personer som spelar indier har blåsminkats, vilket av hans inre demoner förvandlas till s.k. blackface, ett ohyggligt övergrepp enligt vår tids blöjintelligentia. Därmed kan de viktiga orden legitimt kastas fram: kolonialism, xenofobi, främlingsfientliga stereotyper, normalitet, orientalism (kodord för européns av hat och arrogans förvrängning av Orientens kulturer). I recensentens stackars ögon och sargade själ blir Lakmé ett freak och parets tragiska kärlek och öde ointressant. Dessutom har Delibes inte haft med tillräckligt mycket orientaliska inslag i musiken, han har inte varit nyfiken nog, menar DN-gossen – eller om alla teorier har misshandlat hans öron lika mycket som själen!
Under den tjocka kupolen där den vita jasminen
flätat sig samman med rosorna
på flodbanken täckt med blommor skrattande på morgonen,
låt oss sänka oss ner tillsammans.
Ur Blomsterduetten, Lakmé
Att döma av andra recensioner tycks uppsättningen ändå vara rätt fånig, alltifrån de blåmålade indierna till de obligatoriska videoprojektionerna. Det luktar mest försök att vara trendig och originell. Fast musikens kvaliteter nämns positivt av de flesta. Med rätta, för det är vacker, gripande och intressant musik – även om Delibes inte når upp till Bizets operakonst. Och där finns visst en del bengaliska inslag i musiken, om än inte övervägande. Vi har ju ändå att göra med en europeisk opera för en europeisk publik. Det är knappt möjligt att integrera stora delar av främmande kulturers musik i den egna traditionen ifall man vill att det ska fungera i ett verk, i synnerhet en kommersiell opera. Huruvida textförfattarna har sneglat på indisk lyrik för att få inspiration är svårt att säga. Men texten till t.ex. blomsterduetten – operans mest kända nummer, där Lakmé och hennes väninna klär av sig för att bada och sjunger om naturens skönhet – kan mycket väl ha indiska förlagor. Naturbilder har alltid varit en viktig del i indisk poesi. Sådana främmande element i handling, scenografi, poesi och musik var mycket uppskattat av den dåtida europeiska publiken, som vurmade för allehanda exotiska inslag. Att Delibes, librettisterna, scenograferna och publiken inte var nyfikna på det främmande är helt enkelt helt fel. De var i högsta grad intresserade av främmande kulturer – utan hat och arrogans. Faktum är att indierna framstår som sympatiska och engelsmännen som lite burdusa och nonchalanta i Lakmé.
Nyfikenhetens kontinent
Otaliga européer har de senaste 500 åren – tidigare också men inte lika utpräglat – ägnat sig åt att studera, förmedla, måla och översätta allehanda saker från andra kulturer än det egna Västerlandet – med respekt, vördnad, glädje, intresse och andra positiva egenskaper. Det har de gjort p.g.a. en ofattbar nyfikenhet och öppenhet inför tillvaron, ”ofattbar” om man jämför med alla andra kulturer, vars intresse för kulturer andra än den egna har varit mycket sparsamt. Den spenglerianskt lagde kunde säga att det är en del av européns faustiska sinnelag, förmågan att gå utöver sig själv och vidga jaget, och framför allt att låta det man studerar inte bara sjunka tillbaka in i den egna världsåskådningen och inordnas i den, utan att förundras av detta främmande och beundra det för sin egen skull. Så gott det går vill säga – i grund och botten måste begrundan av det främmande ändå utgå från och färgas av det egna; det inser såväl vanliga människor instinktivt liksom den hermeneutiska filosofen med filosofisk apparat.
De s.k. kulturmarxisterna, Edward Said (författaren till pamfletten Orientalism 1978) och allehanda efterföljare inom postkolonial och senfeministisk skolbildning menar istället att när utpekade västerlänningar (undantag görs förstås för dem man känner för) visar fram Orienten och andra delar av världen, då begår de i huvudsak övergrepp genom fördomsfulla stereotyper, missuppfattningar och nedsättande attityder; de är blinda för det främmande och vill bara ha makt över det. Alltmedan andra kulturer minsann är öppna och positivt mottagliga för det främmande. Kokar man ner kulturmarxisternas teoretiska soppa är deras målsättning uppenbar: att finna rasism, lömska maktanspråk och allmänt dåligt sinnelag hos västerlänningar för att beskylla och moraliskt belasta.
Bakgrunden till Saids beskyllningar står förstås att finna i den europeiska utbredningen i världen, varmed inte minst arabvärlden stod sig slätt. Men det räcker inte för Said och co att försöka bevisa att föreställningsbilden och representationen av Orienten i konst, vetenskap, resebroschyrer etc är en del av västerländsk imperialism och därmed belastad med maktanspråk och nedsättande attityd. Nej det är t.o.m. så, menar de, att den västerländska anden mer eller mindre omedvetet definierar sig själv utifrån sin åtskillnad från den fördomsfulla bilden av Orienten. Den västerländska anden har således ingen inre kärna eller styrka, utan dess innersta princip utgörs blott av en grotesk spegelbild.
Hur man än vrider och vänder på Said m.fl. för att hitta intressanta synpunkter, och det finns väl ett och annat, inser man med enkelt bondförnuft att deras beskrivning av Västerlandet är lika dum som den är oförskämd. För om vi struntar i det löjliga försöket att framställa den västerländska anden som mindervärdig, hur ska man egentligen förstå de tiotusentals västerländska verk som behandlar eller handlar om andra kontinenter, som utspelas i främmande land eller som har framträdande exotiska inslag, t.ex. följande?
Siroe, Poro (Händel), Enleveringen ur seraljen (Mozart), Aida (Verdi), Lakmé (Delibes), Carmen, Pärlfiskarna (Bizet), Turandot, Madama Butterfly (Puccini). Eller Perserna (Aiskylos), Det befriade Jerusalem (Tasso), Robinson Crusoe (Defoe), Nathan den vise (Lessing), Väst-östlig Divan (Goethe), Den siste Mohikanen (Cooper), Singoalla (Rydberg), Hiawatha (Longfellow), Vallfart och vandringsfärd (Heidenstam), Den afrikanska farmen (Blixen). Eller Tintin, Asterix, Iznogoud, Pocahontas, Mulan. Eller Ingres, Delacroix, Zorn. Eller Herodotos, Marco Polo, T.E. Lawrence. Eller en antropolog som Margaret Mead. Eller språkgenier som William Jones och Friedrich Rückert. Eller anläggare av kinesiska trädgårdar (populärt på 1700-talet som motsats till barockträdgården). För att inte tala om alla orientalister sedan flera hundra år tillbaka. Listan kan göras oändlig. Är de alla rasister? Ska deras verk slängas på elden eller åtminstone stympas? Ska Tranströmer trakasseras i sin grav för sitt intresse för haikuformen? Ska Mohammed Knut Bernströms skelett slita spö för att han översatte Koranen? Var Friedrich Schlegel fylld av imperialistiskt hat när han år 1803 i ungdomlig entusiasm i ett brev till vännen Tieck skrev att ”alles, ja alles ohne Ausnahme seinen Ursprung in Indien hat”? För enligt Saids logik kan de bara göra fel: “every European, in what he could say about the Orient, was consequently a racist, an imperialist, and almost totally ethnocentric.”
Redan Iliaden
Eller är det tvärtom och har varit så alltifrån första början? Iliaden brukar hyllas för att ha en neutral position i kriget mellan akajer och troer, d.v.s. greker och trojaner (som var asiater, av helt annan härkomst än grekerna). Flera av gudarna kämpar för trojansk vinst, däribland självaste Zeus, vars favorit är den trojanske prinsen Hektor. Den ursinnige Akilles dödar visserligen Hektor på slagfältet och förnedrar liket, men han blidkas på slutet och lämnar kroppen till kung Priamos, som kan jordfästa sin son: ”Sålunda staddes till graf den hästomtumlande Hektor” slutar eposet för översättaren Erland Lagerlöf.
Själv tycker jag att det är uppenbart att Homeros håller på grekerna; det märks rätt tydligt i själva berättandet. Men han hyllar ändå gång på gång troerna och deras bundsförvanter, och visar upp deras storhet. Samma sak finner man hos Herodotos, som brukar kallas för historieskrivningens fader, bland annat på grund av förmågan att visa storheten hos andra folk, och deras kultur och seder, istället för bara det egna. Det ger en båda känslomässig och förnuftig balans i skildringen. Däri skiljer sig Homeros och Herodotos från andra folk vars tidiga historieskrivning och berättelser fullständigt hyllar det egna och fullständigt förringar fienden.
Oavsett grekernas medvetenhet om den egna storheten, deras uppenbara chauvinism som återfinns hos alla folk, fanns ett uppenbart intresse för andra folks storhet. Självaste Platon låter de stora hemligheterna, urkunskapen, komma från Egypten. Liknande tendenser finns hos de inte mindre chauvinistiska romarna. Grekerna erkänns som kulturens och kunskapens giganter, även om romarna besegrar dem i krig. Men även barbarer hedras; Tacitus hyllar t.ex. germanerna för deras friska moral i motsats till de dekadenta romarna.
Så gör människor som inte blott äger blind hybris eller blint självförakt utan både självinsikt, självkänsla och nyfikenhet på annat än det egna. Och så har européerna (och övriga Västerlandet efter etablering i Amerika och Australien) varit i alla tider. Både chauvinistiska och nyfikna! Kanske är det en förklaring varför européerna länge länge blev överlägsna alla andra folk i utvecklingen. På gott och ont givetvis! Kapitalism och industrialism är inte Guds bästa gåva till mänskligheten, även om det har resulterat i makt och välstånd. Men alla länder alltsedan Japan 1853 har besegrat sin egen kraftiga chauvinism för att härma ett överlägset Västerland, alltifrån kapitalism över politik till vetenskapsideal och kulturella uttryck.
Ressentiment-eliten
Det har ressentiment-eliten alltsedan 60-talet aldrig kunnat tåla, vare sig den europeiska andens storhet, européns intresse för andra (mer än bara erövring) eller den övriga världens ständiga blickar mot Västerlandet. De (ressentiment-eliten alltså) styrs just av sådant som blind hybris och blint självförakt, d.v.s. övertro på den egna teorins förträfflighet och ett rasande hat mot den egna kulturen (även om Said var palestinier och t.ex. Adorno jude så levde och verkade de inom västerländsk kultur). Liksom ett förfärligt mindervärdeskomplex! Det märks i Saids syn på sitt arabiska arv. Den arabiska eliten, menar han, anammade den påstått stereotypa och nedsättande synen på Orienten för att få fortsätta vara någon sorts satraper, varmed den ”förvridna, oäkta” bilden påtvingades hela Orienten. Orientalen har därmed, menar han, inte direkt tillgång till sitt kulturella arv, utan hans beskrivning av sin kultur måste gå genom alla lager av occidental imperialism. Eller annorlunda sagt: den måste gå genom Saids imperialismkritik – snacka om hybris! Nå, om nu Said var så antastad av västanvinden i sin syn på sitt arabiska arv, då kanske det hade varit bättre om karlen gått med sitt dåliga självförtroende till psykologen eller inte varit här i Occidenten i första rummet.
Men mindervärdeskomplexet och ressentimentkänslorna måste få utlopp. Det västerländska måste svärtas ned och slutligen förstöras. Kulturmarxisternas huvudstrategier för det har varit trakasserier mot västerländsk kultur (främst moralistisk skambeläggning), uppvigling mot Väst och befrämjande av invandring till västvärlden. Den underliggande instinkten har varit ideologisering och politisering av allt – kultur, vanor, moral, sex, humor m.m. – vilket kommer sig av den marxistiska basen samt brist på estetisk sensibilitet, livskänsla, nyfikenhet och moral. Saids inspiratör Foucault följer samma schema: Foucaults reduktion av kunskap till förtryckande makt gör att förmågor som lust, nyfikenhet, upptäckarglädje o.d. förminskas och helt läggs under maktlystnadens skugga.
De två sistnämnda strategierna är förstås dem som har synts tydligast i samhället de senaste decennierna. Antivästliga attityder runtom i världen har uppmuntrats och hyllats av vänstern. I Saids arabiska/muslimska perspektiv är det uppenbart att de muslimska folken ges rätt till någon sorts hämnd och att västerlänningarna ska tillåta och försvara den hämnden i någon perverterad rättvisas namn. Det är det vi dagligen ser i vårt av massinvandring drabbade samhälle: när invandrare mördar, våldtar, rånar, försvårar utryckning m.m. mildras dom och straff.
Kulturkriget – den förstnämnda strategin – syns inte lika tydligt men är desto viktigare eftersom attityder, känslor, föreställningar etc skapas därigenom, t.ex. att invandrare ska ha en sorts rätt till övergrepp och mildare domar, d.v.s. en förskjutning av föreställningen om rättvisa. Eller att avbildande konst bär på nazistiska undertoner. Eller att naturvetenskapen är patriarkal till sitt väsen. Eller att aborter hos västerländskor är bra. M.fl. tokerier!
Said har fått en del mothugg genom åren, och det har grundligt bevisats hur mycket fel det finns i hans bok och att hans slutsatser uppenbart är ideologiskt baserade. En debatt blossade upp för tio år sedan främst genom orientalisten Robert Irwin, som tog strid mot Saids inflytande och de postkoloniala dumheterna. Även i Sverige tog debatten plats, såväl i dagspressen som tidskrifter; Axess ägnade rentav ett temanummer åt det orientaliska spektaklet. Inte minst stod Torgny Nordin upp mot allehanda saidskt skriande åsnor och gläfsande hundar. Ändå har så här tio år senare Saids dumheter blivit helt förhärskande i det offentliga rummet, inte minst i pk-Sverige.
Stort som litet ska svärtas ned. Alla minns hur det gick för Lilla hjärtat – barnboksfiguren med ett ”blackface”, som av DN kultur m.fl. mördades varmed hennes arma författarinna tvingades begrava henne. Ja det är klart hon hade ett svart ansikte, det var ju en flicka av negroid härkomst. Och precis som i t.ex. Asterix är alla Stina Wirséns barnfigurer stereotyper och rentav karikatyrer. Men de har också tusen små nyanser som de visar upp på allehanda sätt. Samma omständigheter gäller förstås Bert, Pippi, Tintin m.fl. som har stympats av pk-censuren på sistone.
Mozart, Goethe och gänget kanske inte stympas för sina ”imperialistiska brott”. Men de måste utstå ständiga trakasserier. Fallet Lakmé på Malmöoperan talar sitt tydliga språk. Det går inte att läsa om t.ex. Rolandsången eller Det befriade Jerusalem, där européer strider mot muslimer, utan moralistiska pekpinnar. Cooper och Rydberg förlöjligas såsom exotistiskt stereotypiserande, osägbara ord som i dagens högskolevärld har blivit närmast obligatoriska liksom en gång marxism-leninismer i östra Europa. Ett gammalt konstverk kan inte visas utan att man måste höra nonsens om den manligt och eurocentriskt objektiverande blicken. Man känner sig stundom som brottslingen som ska rehabiliteras i A clockwork orange.
Så blir det när man gör ideologi och politik av allt, när allt (som har med västerlänningar) måste kläs i makt, förtryck och anklagas i moralistisk anda. Till slut blir det omöjligt att yttra sig om någonting överhuvudtaget. Då är censuren total. Humor och sex är två diskurser där det börjar bli väldigt svårt att interagera på ett naturligt sätt, tack vare den tryckta pk-andan. Och det är väl dit kulturmarxisterna siktar. För utan skratt och knull kan vi inte leva, och det är då de verkligen börjar lyckas med den utrotning av västerlänningen de önskar.
Homeriskt skratt och monumental historieskrivning – för livets skull
Denne i ordning åt höger nu gick och åt gudarne alla
skänkte den ljufliga nektarn uti och den öste af bålen,
medan ett outsläckeligt skratt bland de salige gudar
klang, när de sågo kring salen Hefaistos pustande linka.
Iliaden, ur första sången, Lagerlöfs övers
Utöver det politiska arbetet, lokal stödpatrullering, gott familjeliv o.d. måste vi ägna oss åt rejäla doser homeriska skratt och monumental historieskrivning för att vinna kulturkriget. Det homeriska skrattet kan förlösa människor från det politiskt korrekta trycket. I avsnittet ur Iliaden ovan har Hera trätat med sin make Zeus, som säger åt henne att tiga. Deras son Hefaistos beklagar den tryckta stämningen (gudarna äter ”middag”) och lättar upp den genom att berätta det fåfänga i att bråka med Zeus; när han en gång försökte försvara sin mor tog fadern honom i foten och kastade iväg honom: ”Hela den dagen lång, tills solen dalade, föll jag / för att till sist dimpa ner, i det närmaste halvdöd, på Lemnos” (Björkesons övers). Varpå den numera handikappade Hefaistos linkande serverar nektarn ledsagat av gudarnas outsläckliga skratt – de äger minsann inga pk-hämningar. Den sortens reaktion är många gånger bättre än upprördhet, som är pk:s sinnelag, bättre än idéer om rättvisa eftersom pk-människor struntar i det rätta, bättre än diskussion eftersom de är för tröga och moralistiskt insnöade för att lyssna och begrunda. När man konfronteras med politiskt korrekta dumheter är det kanske bästa att gapflabba eller hånskratta åt dem. (Och ge dem en aristokratisk knäpp på näsan förstås, ungefär som när Iliadens kulturmarxist och pk-moralist, den förkrympte myteristen Thersites blir bryskt tillrättavisad när han häcklar Akilles, Odysseus och Agamemmnon.) Men viktigast är att ha ett öppet sinnelag och naturligt skratta åt saker utan pk-hämningar och utan att bry sig om de grymtandes reaktioner på ens skratt.
Nietzsche diskuterar det han kallar monumental historieskrivning i sin andra otidsenliga betraktelse. Han undersöker hur sådan historieskrivning i olika lägen kan antingen främja eller hämma livet. Utan att ta hänsyn till alla Nietzsches argument nöjer jag mig här med att påpeka vikten av monumental historieskrivning för att främja livet. Det gäller dels livet konkret för européer och vita i allmänhet, som enligt kadrer av politiker, tänkare, kulturutövare etc ska maka på sig samt finna sig tillrätta med missaktning, övergrepp och orättvisor ända tills de inte finns kvar. Dels gäller det livskänslan, som kulturmarxismen och dess anhang gör allt för att utrota.
Livskänslans bas är förstås sexualiteten. Men livskänsla kommer till uttryck och framför allt stegras genom konst, seder, ritualer, vanor, lärda studier, filosofi, religion, vetenskap o.d. – det vi rent allmänt kallar för kultur. Kulturmarxisterna har i decennier trakasserat västerländsk kultur med målet att skapa mindervärdeskänslor för det egna och därmed dämpa stegringen av livskänsla. Kvar finns då varken chauvinism eller nyfikenhet. Utan vad som kvarstår är lojhet, likgiltighet, moralisk osäkerhet, svaghet och en allmänt nedåtgående känsla. Äckel istället för lust och kraft!
För att åter stegra livskänslan hos vårt folk och våra europeiska bröder måste vi ägna oss åt monumental historieskrivning: hedra européernas skapelser och kultur, förundras över dess mysterier och skönhet, ständigt påpeka och glädjas åt storheten i de vita människornas storverk, hylla de historiska stordåden och de herrliga förfäderna. Det en metapolitisk plikt i kulturkriget. Utan att förringa andra kulturers insatser – varför skulle man göra det när det man själv har är stort och skönt, tvärtom har vi sett européns förmåga att uppskatta andras kulturformer – måste vi ständigt upprepa hur ofattbart fantastiska skapelser Västerlandet och dess föregångare i antikens Hellas och Rom har åstadkommit. Inte minst den klassiska musiken och dess krona: operan!
Opera som konstart skapades i Italien år 1600. Någon form av musikdramatik har funnits överallt i alla tider, men det är européer som har gripits av tonernas magiska värld – tillsammans med lyrik, dramatik och scenografi, vilka ger möjlighet till än mer stegrade musikaliska uttryck – så till den grad att man i flera hundra år har måst skapa nytt, skönare, djupare, sorgligare, gladare, mer, mer, mer. Vilka kompositörer i världen har skapat såsom Monteverdi, Scarlatti, Purcell, Pergolesi, Rameau, Händel, Hasse, Gluck, Mozart, Weber, Rossini, Donizetti, Wagner, Verdi, Gounod, Bizet, Tjajkovskij, Musorgskij, Smetana – och hundra till?
Om skribenten: Jalle Horn
