Vet du vad vi borde göra vad som leker mig i hågen?
Börja sjunga gamla sånger! Låna röst åt våra runor!
Visa våra släktklenoder, sjunga dem som de har sjungits.
Orden saftar sig i munnen, sägner samlar sig och faller,
far som forsar över tungan, tillrar mellan mina tänder.
Käre bror och hederspojke, vi som har växt upp tillsammans,
kom så sjunger vi en parsång, flätar samman våra röster,
du och jag, när vi är båda, inte en och en som oftast.
/—/
Vi skall sjunga för de unga allt vad de behöver veta,
De som växer upp ibland oss, och skall bli det nya släktet:
Orden som vi har fått ärva, visor som har blivit funna,
/—/
runtom åkrarna i Pohja, högt bland Kalevalas moar.
Dessa sjöng min fader fordom, då han täljde på sitt yxskaft,
Dessa mälte mor min också, när hon snurrade sin slända,
Då jag bara var en byting, liten mjölktrut, litet filskägg,
kröp och kravlade på golvet framför fötterna på far min.
Att förmedla ett arv
Så börjar Kalevala, finnarnas nationalepos. De första tolv dubbelraderna är från Lars och Mats Huldéns (far och son) översättning från 1999, medan de fyra sista raderna är från Björn Collinders översättning från 1950. Jag lovprisar båda översättningarna och är övermåttan förtjust i Kalevala. Inte minst är det det friska humöret, den frodiga humorn och den underbara runometern (versmåttet) som sätter själen i gungning. Jag har med avsikt tagit med lite av båda översättningarna eftersom sådana insatser för vårt andliga arv är ovärderliga och bör uppmärksammas.
Eposets inledning visar vikten av att förmedla och överlämna det egna arvet – även andliga artefakter – till kommande generationer. Till ras- och kulturfränder, måste påpekas i våra bisarra tider! Skulle andra raser och kulturer eller dess individer i längden upprätthålla ett sådant arv? Skulle morgondagens saudiarabier vårda svenskt (eller finskt) kulturarv ifall Sverige (Finland) skulle sluta existera? I liv och aktivitet hålla det levande? Skulle någon i det långa loppet hålla ett litet främmande folks arv levande? Självklart finns det individer som starkt intresserar sig för något främmande, t.ex. Eric Hermelin för persisk litteratur. Men att förvalta och hålla ett arv levande kräver mycket mer – ett folk. Inte ens en så universell sak som den klassiska musiken skulle överleva om Västerlandet gick under. Visst har Västerlandet vårdat det antika arvet, med silkeshandskar rent ut sagt – fastän det antika Hellas och Rom var en i spengleriansk mening egen kultur, väsensskild från Västerlandet. Men mycket inom antik kultur har genom den kristna kyrkan från första början varit en central del i vår kultur, t.ex. retoriken och latinet. Och annat såsom vetenskap, filosofi, plastisk konst m.m. har vid olika tillfällen infogats till en del av vår egen kulturkropp, antingen genom minnet eller genom förmedling av bysantiner och i viss mån araber. Men ändå – antikens kultur såsom levande aktivitet är utdött. Deras polyteism i tro och praktik, deras kulter, deras inställning till politik, krig, sex och livet i stort var väsensskilt vårt.
Inledningen ovan meddelar oss också stoltheten i ett sådant arv: släktklenoder som tillrar mellan tänderna. Man inser också glädjen som består i att förmedla släktklenoderna. Och förstås att man når fram till andra som lyssnar, en större gemenskap, ett folk! Slutligen säger oss dikten att det överhuvudtaget finns ett arv och att det är betydelsefullt: Dessa sjöng min fader fordom. Vi har att göra med saker av högsta vikt.
I kamp og trengsler steg mit mot
og hærdet mig til voksen mand.
Jeg takker for, at jeg fikk rot
i dig, mit land!
Nu rider mæktig vintren frem
og rykker trær med rote op.
Jeg speider: Dette er mit hjem!
Det suser i en veirslitt top,
at dette land, stort, kaldt og hårdt
er vort.
I brødre av den samme rot,
I søstre med det samme blod,
I, som nu søker voksested
og vi, som står for fald:
La komme hvad der skal!
Det gav en slik tryghet, gav slik fred,
– jeg føler mig så rik derved –
at dete land, armt, strengt og hvitt
blev mit.
Norsk sang av Nils Collett Vogt – strof 1 och 2
(mot = mod speider = spanar voksested = uppväxtplats la = låt føler = känner)
Nationell fostran – och dess nedgång
När man botaniserar i antikhandeln med en liten bokavdelning eller på antikvariatets musik- eller variahylla, händer det inte sällan att man stöter på gamla godbitar ur svensk kulturell uppfostringshistoria. Även på skolor kan man stöta på sådant om man har tur – tur eftersom det rensas ut med allt hårdare nypor allt eftersom intresset och respekten för den forna seden minskar bland rektorer och lärare. Jag syftar på böcker med barnvisor, sånger för skolan, sånger till fest och vardag, skillingtryck, sånglekar, arrangemang för kör, midsommardanser och folkdanser med text, noter och instruktioner, marschmusikarrangemang och dylikt. Och givetvis diktantologier! Då menar jag inte bara de vanliga antologierna med svensk kanon utan diktsamlingar med ett tydligare fostrande syfte. Det är böcker från tiden då nationen och folket var grunden för uppfostran, moral, sunda seder, goda vanor, nöjen, kultur etc. Det fanns länge många förbund, föreningar och bokförlag som såg till att fostra folket utifrån nationens kulturarv.
Den sortens material sprids fortfarande via internet samt diverse bok- och musikförlag, men det är en snårig vegetation. Det stora hindret för nationell andlig förkovran ligger dock i att sådan kultur absolut inte uppmuntras av vår tids etablissemang. De blundar förstås inte för böcker om gamla svenska dikter, men de påpekar gärna med sträng kritik ifall tonen är nationalistiskt manande. Förändringens vindar började väl på allvar på 60-talet: popkulturen, jeanskulturen, reformerad skolform, 68-rörelsen etc. Givetvis hände saker tidigare, förändringar sker ständigt. I filmen Swing it magistern från 1940 är det swingen som norpar åt sig av traditionella kulturseder och schlagerkulturen. Och den filmen har ju sin charm. Men det skedde inte så en masse såsom pop- och jeanskulturen åstadkom och inte så ideologiskt fientligt såsom 68-rörelsen syftade till. Jämför man med invandringen förstår man konsekvenserna: några arbetsinvandrande greker och italienare kan bli en del av den svenska kulturen, men dagens massinvandring och pk ger förödande resultat.
Landet er lifligt og skønt,
og tindrende jøklernes toppe,
himlen er høj og blå,
havet er skinnende blenkt.
Men på lavaens lag,
hvor endnu øxará bryder
ind i Almannagjá
altinget samlas ej mer.
Snorres bod er en stald,
og lyng på det hellige lovbjærg
blåner af bær hvert år –
barnets og ravnenes fryd.
O, du ynglingeskare
og Islands prøvede sønner!
Sådan er fædrenes færd
falden i glemsel og død.
Jónas Hallgrímsson: Island (sista tredjedelen), översatt till danska av Olaf Hansen.
(lyng = ljung lovbjärg = lagberg ravnenes fryd = korparnas fröjd)
Arvet hålls ändå levande
Efter 60-talet har traditionerna hållits levande genom staten, ideella krafter och sedvanlig kulturutövning, men också inom populärkultur och kommers. Redan på 60-talet fanns folkrocken, och i Sverige var proggen rätt traditionell i text och musik (det påminner lite om skillingtryck). Trots flower power, socialistisk anda och 68-inslag baserade de sig ändå på folket och dess kulturtradition, en viss historiens ironi. I Sverige har det ständigt funnits en visbaserad schlagerkultur som varit både fullkommersiell och folkligt förankrad. Etnopop har hela tiden varit stark, och ibland erövrat hela nationen, som i fallet Nordman, Sarek och Ultima Thule. På klädfronten bildar med jämna mellanrum nationstraditionella inslag mode: lin som material, broderier med nationella/regionala mönster, gamla snitt. Stora festivaler med folkdans hålls levande och frodas. Matkulturen har återupplivat gammal svensk mattradition efter KFs/COOPs (eller vem som nu var skurken) förödande inverkan. Vispopböckerna, Gröna visboken, Nu ska vi sjunga m.fl. har nått ut till stora delar av befolkningen och därmed vidarefört gamla sånger till nästa generation med största glädje (även om pk är inne och petar ibland: i Nu ska vi sjunga från 1986 börjar Familjen krokodil fortfarande med orden ”I Niggerland”, något som har ändrats till ”I Afrikaland” i senare upplagor – så förstördes rytmen i redan första takten). Naxos ger ut mycket musik med gamla barnvisor, gamla schlagers, klassisk musik för nationen m.m. Och så vidare.
Etablissemangets kamp mot arvet
Sådana kulturyttringar har på många sätt haft ett uppfostrande syfte (dock inte alltid nationellt). Och de har i högsta grad hjälpt till att hålla arvet levande. I vår tid lever dock den sortens kultur farligt i och med att etablissemanget med livlig fantasi smetar rasist-nazist-nationalist-stämpeln på allt som kan påminna om europeisk nationalism och traditionalism. I sin löjliga lust att moraliskt anklaga! Och p.g.a. sitt pinsamt dumma behov av att ta avstånd från allt som nationalister förmedlar! Och självhatet förstås! För att inte tala om fruktan! Och det är bra att de är rädda.
Framför allt bör de frukta folket. För det är uppenbart att svenskar suktar efter det nationella arvet, eftersom det är deras minnen, både direkta minnen för dem som minns Min soldat och kollektiva minnen för dem som ingår i den svenska folkgemenskapen. Trots all hjärntvätt och skrämselstämplar ropar folk alltjämt efter det nationella arvet – eftersom de med fröjd ägnar sig åt nationell kultur (Snoddas, svensk militärhistoria, landskapsbetraktelser, kräftor etc) och ser hur deras samhälle rör sig i allt obehagligare riktning. Om etablissemanget fortsätter att pressa dem, hota dem och trakassera dem, bl.a. genom att ringakta och förstöra deras kulturella arv… då kommer folket att slå tillbaka, och inte bara genom att rösta på något oönskat parti. Var så säker! För det etablissemanget i grund och botten gör är att ta ifrån folket deras frihet.
Nordens stämma
I en sådan där gammal pärla som man kan hitta på antikvariat står det i förordet:
I tider av hård prövning blomstrar dikten. I folkens liksom i enskilda människors sinnen framkallar nöden friska källsprång, oanad kraft, nytt mod. Detta nya bryter fram i dikt och sång – den dikten kan ge den enskilde tröst och ny förtröstan, den sången samlar människorna i ny, fastare gemenskap. Låt vara att dikt och sång allena ej förslå, att ond tid kräver inte bara tro och samling utan också vilja och handling. Men dikten, även den mest inåtvända, kan hjälpa människorna att träda fram och bekänna, att hänsynslöst offra och handla.
/—/
Till bistånd i den kamp, som nu kräves av Nordens folk, utges denna antologi. Den vill vara till uppbyggelse i den stilla kammaren, i hem och skola, i föreningssal och där många människor mötas. Den ger ett tvärsnitt av nordisk dikt, med tonvikt på modersmålet, på hembygden, på fosterlandet, på nordisk gemenskap och framför allt annat på friheten. Ty när nordiska folk i denna tid samlas kring fosterlandet och Norden, så är det icke trång nationalism utan vid frihetskänsla, som ger dem hopp och styrka. Den dikt, som här sammanförts, är själv ett vittnesbörd om att denna frihetskänsla i förening med troheten mot lag och rätt och tron på mild mänsklighet varit gemensam för Nordens folk genom tiderna.
Diktantologin heter Nordens stämma och utgavs 1941 av en förening vid namn Nordens frihet. Då var det förstås världskriget som hotade friheten. Ryssarna hade invaderat östra Finland och tyskarna tagit Danmark och Norge. Och Sverige var om inte strategiskt intressant ändå under hot. Även om inte hotet idag består av regelrätt erövring, så är det på sitt sätt desto allvarligare. Erövringar av främmande makt tenderar att vara relativt korta, och efter en tid så återgår saker vanligtvis till det normala med små gränsjusteringar o.d. Eller så lever folket kvar fast under främmande herrar, fast ändå med kulturen mer eller mindre intakt. Det har hänt hundratals gånger i Europas historia. Men idag har vi dels att göra med starka förstörande krafter inifrån landet självt (etablissemang och pk), och dels riskerar landet att krackelera p.g.a. alla upplösningstendenser (för många och stora invandringsenklaver, för svag polismakt, minskat utländskt kapital, en lågintelligent politisk kast, orättfärdig rättsutövning, ifrågasatt svensk kultur m.m.), varmed det antingen riskerar att lösas upp i nya stater eller bli en s.k. failed state. Under sådana förhållanden är varken frihetskänslan eller den kulturella aktiviteten knappast på topp.
Om inte någon form av bred nationell front lystrar till den sortens uppmaning som står att läsa i Nordens stämma och agerar därefter, riskerar svenska folket att hamna i djup ofrihet. Ja, befinner vi oss inte i ofrihetens garn redan nu? Hur är det med frihetskänslan? Folk vågar inte säga sin mening på fikarasten. Kvinnor vågar inte gå ut på kvällar. Folk är rädda för hot, rån, våld, trakasserier. Och etablissemanget försöker brösta sig och ringakta folket och dess kultur (du kan minsann maka på dig, sådär får du inte tycka, din kultur är barbarisk).
Redaktörerna för diktantologin Nordens stämma förstod att det som har kraft att stå emot sådana nedbrytande krafter måste komma ur hembygden, fosterlandet och nordisk gemenskap. Inte allas lika värde, postmoderna värdegrunder eller låtsassolidaritet med alla jordens människor! Utan de sånger min moder mälte! Nordens stämma sätter sitt hopp – ett av flera sätt – till diktens förmåga att mana, trösta, väcka, föda mod. Och tanken är förstås att förfädernas (och i viss mån samtidens) poetiska röster ska tala till folket genom att ha samma modersmål men också samma föreställningar, t.ex. den specifikt nordiska frihetskänslan och dess milda mänsklighet.
Den har intet fosterland, som ställer
alla lika högt – så sant jag tror,
den har ingen kär, och får ej heller,
som ej älskar framför allt sin mor.
Klingar icke modersmålet skönast?
Binder ej vårt hem med dubbla garn?
Lyser icke själva ljungen grönast
på den torva, där vi lekt som barn?
CWA Strandberg – ur Vårt fria ord (första strofen)
Det är av sådana skäl som det är fantastiskt när Motgift ger ut en samling dikter av Heidenstam, när Arktos publicerar Svenska folkets underbara öden, när Ulwencreutz ger ut de isländska fornaldersagorna o.s.v. Förfädernas bästa ord träffar dagens unga svenskar, utan pk-varningar men hellre med smått fostrande ord: ”lika litet som mörkret kan stå emot ljuset kan heller inte det fula och korkade besegra skönheten och genialiteten”, som Magnus Söderberg säger om 1900-talets hat mot Heidenstam och om poetens gensvar.
Nordens stämma är ovärderlig för dem som älskar nordisk poesi. Här finns utöver de vanligaste svenska dikterna ur historien fullt med dikter från Finland, Norge, Danmark, Island och Färöarna, ja t.o.m. en eskimåisk trollsång. Boken täcker poesin alltifrån utvalda Edda-dikter fram till maningsdikter 1940. Vad man kan sakna är något samiskt bidrag. Sådana här antologier är väldigt sällsynta. Nyligen kom en fackbok om nordisk litteratur genom tiderna, men nordiska diktantologier är ovanliga. Boken är också perfekt för nybörjaren som vill förkovra sig i de nordiska brödrafolkens lyrik; de främsta dikterna av de främsta poeterna finns förstås med.
Havet song kring Færøyar i tusend, tusend år,
vårt brudekvad, vår likferdssong i smil og sorgi sår
og sterke ljod um fall og skjer steig upp mot fjellet bratt,
havet song um Færøyar den lange haustarnatt.
Ja syng du hav um Færøyar, syng songen høgt i kveld
um blidan bør og vådeferd, og tak din attergjeld.
Her veks eit folk innunder fjell som bratt mot broti stend,
dei bera vil sin lagnad traust, dei havsens røynde menn.
Hans A Djurhuus – Havet song, strof 1 och 8, översättning till landsmål/nynorsk Peter Molaug
(song = sjöng ljod = ljud bratt = brant haustarnatt = höstnatt syng = sjung bör = medvind attergjeld = återskuld broti = bränningar traust = tröst röynde = prövade)
Det nordiska perspektivet
Bortsett från hembygdens och fosterlandets roll för redaktörerna är just det nordiska perspektivet särskilt intressant. Det gäller alldeles särskilt för oss svenskar. Sverige var under 1900-talet storebror i Norden. Framgångarna har synts ekonomiskt och politiskt, både genom välstånd i landet och internationell uppmärksamhet utomlands. Det har inte bara att göra med duktiga entrepenörer och någorlunda lyckad utjämningspolitik. Det har också att göra med det svenska folkets karaktär som under 1900-talet har varit öppet för tillvaron och kunnat göra mycket av det bästa i den moderna världen till sitt.
Den eran är slut. Sverige är fortfarande mest känt (i positiv bemärkelse) av de nordiska länderna runtom i världen. Men det är gamla meriter och gamla minnen. De urartade och alltmer orättvisa förhållandena i landet uppmärksammas mer för varje dag, och snart är de gamla minnena och meriterna uppätna. Tyvärr har landets framgångar under 1900-talet gjort att vi i viss mån har glömt bort eller nonchalerat grannfolken. Och den nonchalansen har tyvärr ökat markant och rentav förbytts i negativ kritik av brödrafolken under pk-terrorns år i Sverige sedan 90-talet. Ett mycket stort tyvärr, för bröder har man inte många av!
Vi kan bara hoppas att våra grannar är storsinta nog, när de bistra tiderna kommer, att ge ut antologier där även svensk poesi är med, och att de väljer att bistå sina fränder när nöden står för dörren. Nu talas det dock mer om riskerna med närheten till Sverige och att ha hårdare gränskontroller mot vårt land, för att hålla oönskade element borta. Vem vet, kanske vill en framtida finsk Trump bygga en mur mot den svenska gränsen. Man kunde tyvärr inte annat än visa förståelse för sådant uppsåt. Den finska presidenten Tarja Halonen sade för 10 år sedan angående skillnaden mellan finska och svenska trupper (165000 finnar mot 31500 svenskar): ”Vi befinner oss i ett sådant geopolitiskt läge, att vi inte riktigt kan göra som svenskarna och lämna åt grannarna att sköta försvaret.” Sverige kan inte räkna med brödernas förståelse efter decenniers eskalerande misskötsel av det mesta. Vem vill hjälpa en sådan?
Åndå är vi bröder och fränder med en historia som i nära 2000 år har varit sammanknuten på mångahanda sätt: tävlan, krig, unioner, kultur, ekonomi. De senaste hundra åren, då förbindelserna har varit lösare, är ett undantag. Jag hoppas att de nordiska folken inom en snar framtid tvingas söka starkare förbindelser med varandra, istället för artificiella storkonglomerat som EU, FN och NATO. Ty vi har naturliga band till varandra. Det rör sig inte bara om ras och språk (även om finnar och samer skiljer ut sig där). Det mest naturliga bandet ligger i mentaliteten eller hellre igenkännandet. Karl-Olov Arnstberg, som ju är etnolog och vet mycket om människan som grupp- och kulturvarelse, skrev i en artikel att två svenskar som stöter på varandra i baren i Thailand, Kenya, Argentina eller var de nu är direkt börjar prata med varandra – eftersom de har ett naturligt band. Det gör en svensk inte automatiskt om han hör en italienare eller polack. Samma sak gäller när nordbor stöter på varandra i den där baren. Det handlar om en grundläggande känsla för varandra; världen är en stor djungel, men här träffar jag plötsligt någon som är mig nära, även om vi inte tillhör samma familj eller stam. Man känner sig plötsligt lite hemma.
Vi sletternes sønner har drømme i sind,
de vågner og bliver til sange,
de stiger af sommernattågernes spind,
som lærkerne flyver af vange.
De brister af længsel en dag i april,
som krokus og blå hyacinter,
de bryder som vårsolens sejrende smil
igennem den smeltende vinter.
O, trolddom i sommernattågernes spind!
O, minder som kogler og frister!
Vi sletternes sønner har drømme i sind,
og ved ikke selv, når de brister.
De ligger og venter forløsningens stund
og længes at blive til sange,
som lærker i kløvermarktuernes bund,
før dagningen lysner i vange.
Ludvig Holstein: Vi sletternes sönner (strof 1 och 4)
(vågner = vaknar sange = sånger tåge = dimma spind = nät vange = äng minder = minnen kogler = förtrollar frister = lockar længes = längtar bund = botten)
Den gemensamma känslan och mentaliteten menar redaktörerna till Nordens stämma kommer till uttryck i de nordiska folkens tusenåriga skapande av poesi. En annan sak som bidrar till det naturliga bandet är geografin och topografin. Den skiljer sig ganska mycket åt i de nordiska länderna: det karga men gröna landskapet på Island och Färöarna, det dramatiska landskapet med tvära fjordar och snöhöljda tinnar i Norge, det öppna ängs- och åkerlandskapet i Danmark, det böljande och mellan åker och skog skiftande landskapet i Sverige, de djupa skogarnas och tusen sjöarnas Finland. Kanske bortsett från de atlantiska öarna känner sig ändå de flesta nordbor hemma i alla ländernas landskap, troligen p.g.a. liknande årsrytm, färger, flora, fauna, vindar, lukter. En sak som länderna har gemensamt är vattnet: havets närhet på Färöarna och Island; de långa kusterna i Norge, Sverige och Finland; fjordarna i Norge; sunden i Danmark; sjöarna och floderna i Sverige och Finland. Med det sagt kan ingen säga att de nordiska landskapen inte är gudomligt vackra. Nordbons band till naturen har gjort att just naturen har blivit ett av hans käraste poetiska tema.
Är det den nordiska naturen som gör nordborna så starka? Oavsett vilket avslutas dagens nordiska runda med en påminnelse om hur stark nordbon – i det här fallet den finska bonden Ylermi – kan vara i kropp och själ. Må dikten mana oss till nödvändiga dåd!
Ylermi, den stolte bonden,
flög i sträck för lösa tyglar
genom fönstret in i kyrkan.
Hingsten fnyste eld ur nosen,
ögonen i flammor brunno,
men i bondens blick en vådeld
tändes, där han stod i sadeln:
»Här är mannen av det släktet,
som ej tigger nåd av någon.
Järn han är, av järn hans kärlek.»
Mullrade en röst i molnen:
»Snart ock du om misskund tigger,
när till Tuonis land du hinner.»
Golvet under hingstens hovar
vek med ens och blixten blänkte.
Ylermi i ljungeldsljuset
grep sin glav, av blod begjuten,
skilde handskbeklädda handen
med ett enda hugg från armen,
slängde den i tempelväggen,
talade i trots till himlen:
»Förr må denna kyrka ramla
än min handske skils från stenen.
Förr må dessa murar grusas
än mitt finger uppger greppet.
Förr en annan tid må randas,
mer än denna hård att pröva,
då för döden ingen bugar,
ingen till hans skuggland kryper.»
Sporrade sin hingst. I flammors
fladder sken den gyllne hjälmen.
Ännu är handsken i stenen.
Eino Leino: Ylermi (slutdelen), övers Arvid Mörne
P.S. Nordens stämma, varur dikterna (bortsett från Kalevalacitatet) förstås är hämtade, finns inte offentligt inskannad och tillgänglig för allmänheten; många av bidragen är av poeter som ännu ligger under upphovsrättens beskydd. Men den borde gå att finna på antikvariat eller bokbörsen. Förklaringarna av norska och danska ord är artikelförfattarens.
Om skribenten: Jalle Horn
