I Sture Dahlströms romaner Tango för enbenta och Huggormens tid utropar hjälten Karl Andersson riket Nya Herulien. Herulerna var som bekant ett germanskt folk som enligt forna historiker drog söderut från Blekinge/Småland-trakten och sedermera återvände efter äventyr på kontinenten. Det är inget stort land, närmare bestämt enbart hans lilla skogsgård i inre Småland, i Värend. Orsaken är att myndigheterna (sossarna alltså) vill tvinga honom att böja knä; de har ordnat en lägenhet i stan åt honom och ogiltigförklarar hans gårdsköp. Vad de egentligen vill åt är förstås Karl Anderssons frihetstörst, styrka och egensinne. I stan kan de mycket lättare kontrollera honom, där blir man så lätt en vanlig undersåte. Idag ser vi liknande tongångar i pk-ligans hätska utfall mot SD-röstande lantbor vars egensinne och självständighet ska häcklas tills de faller på knä och in i svaghetsledet.

Det blir ett ojämnt men underhållande krig, kryddat med Anderssons insiktsfulla små verser, t.ex. Varghambo där medialuder bedövar folket med strunt alltmedan överhetsvargen hugger folkets halsar, eller Blindbocks-Tango vari huvudstadsborna förses med hänglås för hjärtat, eller Nya Internationalen: upp till kamp emot staten. I den kampen grundar han bl.a. partiet Dackes drabanter och minerar gränserna till sitt Nya Herulien. Böckerna skrevs i början av 80-talet.

Självskadebeteende och upplösning

Dagens Sverige är en stat där statsmakten inte bara vill få frisinnade på knä utan också febrilt ägnar sig åt självskadebeteende (på staten alltså), ett beteende som regering och myndigheter inte klarar av att ta sig ur och som rentav framstår som ett behov. Landet ska förstöras, ödeläggas, utplånas. Det gäller folkstam, kultur, traditioner, bygd, penningpung. Med självbedrägeriets fulla kraft kallas det förändring, förnyelse, moralisk supermakt. Tillsammans med bisarra termer som klimatflykting! En orsak till all upplösning står förstås att finna i modernitetens blinda krafter. Men man kan ta makt och öde i egna händer och inte bara driva och jamsa med mot vattenfallet. Det är något våra makthavare inte behärskar, de tar tvärtom paddeln och paddlar febrilt mot avgrunden.

Samtidigt ska svensken förnedras. På knä, var svag, känn dig liten, du har inget värt namnet, du är inget! Jantelagen utgår numera direkt från regering, myndigheter och deras anförvanter i media och akademia. Den skallige sa det rent ut: landet tillhör dem som kommer från främmande land mitt i livet och får landet, inte dem som har ärvt det att förvalta av fäder och mödrar som med svett och möda har byggt det. Med andra ord: du, svensk, är intet! Och gudarna ska veta, den skallige är inte allena.

Sådana uttalanden kan ses som rent taktiska. Karln ville givetvis komma undan med gott eftermäle efter att ha kört landet i diket samt bereda plats för den kommande karriären. Men den sortens tal och inställning har också att göra med en psykisk konstitution som hänger samman med ovan nämnda självskadebeteende samt med senmodern demokrati och det politiskt korrekta. Våra politiker vägrar inse, acceptera och säga att de har gjort något som helst fel. Sådana erkännanden skadar partiet, sänker opinionssiffror och försvårar omval. Återstår lögner och fiffel! Helst så långt drivet att de själva tror på lögnerna, att bedrägeriet utgår från ett självbedrägeri. Den senaste regeringsskandalen visar detta nog så tydligt. Ingen inblandad har erkänt något som helst misstag. Vidare finns det ingen politisk vilja att rätta till alla missförhållanden i kölvattnet av 25 års vidöppen invandringspolitik; det vore att erkänna att man varit med om att skapa missförhållandena, en förbjuden tanke. Samma sak gäller svenska myndighetsutövare och rättsutövare. För att inte tala om tyckarna bland vår s.k. intelligentia i media och akademia där det de vill och önskar gäller som sanning. Slutsatsen är uppenbar och drogs av Platon för redan 2400 år sedan: demokrati och ärlighet/sanning står väldigt långt ifrån varandra.

Vägran att förstå kritik och inse de egna bristerna är en grundläggande del av det politiskt korrekta. Pk bygger bl.a. på föreställningen att ett ”vi” (även om man inte får dela in grupper i vi och dem, men konsekvens intresserar dem inte, bara det faktum att det de tycker är korrekt, vilket känns så bra) tycker det korrekta och att det måste vara korrekt. Det är därför de har tilldelat sig de goda värdena, som verkar absoluta, orubbliga och känns alldeles underbara, t.ex. alla människors lika värden, mångfald, kritiskt tänkande. De behöver vidare omöjliga mål som kan uppfylla de ”absolut goda” värdena: klasslöshet, könlöshet, nationslöshet, en värld utan krig, alla bedöms lika o.s.v. – total egalité. För att leva upp till det måste alla missförhållanden feltolkas, i synnerhet om pk-människorna själva har något med missförhållandena att göra. Dessutom behövs skurken att anklaga för det icke korrekta: sådär får man ju inte tänka och tycka! Allt det får det korrekta att framstå som just korrekt, eller hellre kännas korrekt eftersom det baseras på känslor och tycke istället för insikt och kunskap. Och därmed vanföreställningen att pk inte kan tycka fel och i längden inte göra fel.

Ty det vet vi alla att det gör ont att höra rättmätig kritik p.g.a. att man har gjort fel och ännu ondare att tillstå att man gjort något fel. Och eftersom pk är ett svaghetsfenomen (det hyllar det svaga, ser makt som något i grunden ont, misstror verklighet, flyr plikter och ansvar, har ingen egentlig moral) är pk-människan livrädd för att ha gjort något fel – inte av skammen utan p.g.a. smärtan, en fruktansvärd existentiell smärta de känner p.g.a. svaghetsidealet och förlust av livskraft och äkta moralisk känsla. Självbevarelsedriften skapar i det läget föreställningen att de är delaktiga i värden som är så bra att det inte kan bli fel.

Karl-Olov Arnstberg driver tesen att pk har sin grund i bristande verklighetsförankring. Det har förstås sin riktighet; kan man inte tänka och tycka fel, då är man inte i verkligheten utan enbart i t.ex. retorikens värld. Vidare menar han att de blir dumma i och med att de inte förmår förstå kritik eftersom kritiken hänvisar till just verkligheten – där de vägrar befinna sig. Det är då mycket lättare att försvara sitt luftslott, bl.a. med tomma fraser som ”vi ska vara tydliga på den punkten, vi tar ansvar”.

Till sådan dumhet hör – och det är den farliga biten – blindheten inför den egna oförmågan att ta rätt beslut och än mer bedöma när ett beslut blev fel. Och där har vi förstås invandringen och självskadebeteendet. Istället för att som varje sund person stanna upp när det verkar som att något inte stämmer driver vårt svenska pk-stånd inom politik och media de dåliga, felaktiga besluten vidare – mot avgrunden. Förnekelse, självbedrägeri, självskadegörelse! Ty de får bara inte vara fel!

Det säger sig självt att ett sådant land måste falla samman. Det är här Karl Andersson och Nya Herulien kommer in i bilden. Det finns väl egentligen bara tre alternativ för det framtida Sverige. SD kommer till makten och genomför storskalig repatriering och börjar ordna upp missförhållanden. Det kommer inom något stort parti plötsligt fram en Trump som visar vägen. Dagens situation fortsätter och eskalerar tills kris och sammanbrott står för dörren. Mycket talar för det sista alternativet.

Vad gör vi i det läget?

Nya Herulien

Tillåt mig svära i kyrkan! Kanske bör vi då utropa ett Nya Herulien. D.v.s. ett land som bryter sig ur den gamla staten Sverige. Kanske gör flera delar av landet likadant. Kanske blir några delar av landet erövrade av andra länder eller önskar sig till det andra landet. Det skulle betyda att landet Sverige inte längre skulle existera eller blott finnas till som en lös federation. Det vore ett mycket sorgligt öde för vårt gamla stolta land. Som det heter i början av Erikskrönikan från 1300-talet:

Vore sådana ord i så fall blott suddiga minnen från forna dagar? Om inte staten Sverige längre funnes, vad skulle då hända med det svenska? Innan vi av rädsla förkastar tanken – vi är ju inte pk-svaga – låt oss se på de positiva delarna av tanken.

I och med kommunreformen 1952 bantades de nästan 3000 kommunerna till 816, och med reformen 1971 återstod 282 (idag 290 efter några delningar). Istället för någorlunda självständiga enheter har kommunerna alltmer knutits till den centrala statsmakten, ekonomiskt, administrativt och politiskt. Tidigare var lokalpolitikerna inte bara lokalt förankrade utan också trogna den egna bygden, de kämpade för de lokala intressena. Numera är kommunalpolitikerna främst trogna sitt parti och dess ”centralkommitté”. Kommunpolitikernas uppgift har blivit att verkställa statens beslut i stora frågor, även om de strider med lokala intressen och vad man där klarar av. Det här har ställts på sin spets i och med tokinvandringen de senaste åren, och det är därför – främst från moderat håll – grymtanden från allehanda kommunalpolitiker har hörts. Några har kunnat inse följderna, gjort sitt motstånd men blivit överkörda av centralkommittéerna. Resultatet har blivit att kommunerna har tvingats ta emot otaliga människor med krav på bostad, bidrag, skola, sjukvård etc samt med efterföljande problem. Det har gjorts med locktoner i form av tillfälliga bidrag, vilket har slutat i kommunalt gäldslaveri p.g.a. fullt beroende av staten. Malmö är paradexemplet med sina ofattbara subventioner från staten, varförutan kommunen direkt skulle göra bankrutt med efterföljande kaos. Men detsamma gäller de flesta av Sveriges kommuner.

Med mindre stater, som är självständiga eller löst hopfogade i en federation, skulle politiska problem kunna lösas annorlunda – inte minst migrationsfrågorna – med fokus på bygdens intresse och välgång, med verklighetsförankring. Politiska beslut skulle förankras i verkliga människor, inte blott administrativa verktyg för en världsfrånvänd statsmakt. ”Centraliseringsterrorn” skulle upphöra och sossarnas välde äntligen kunna upphöra. I den s.k. aktivistboken Sveriges utrikespolitik i världskrigets belysning från 1915, som förordade modigt uppslutande på Tysklands sida under första världskriget, beskrev Yngve Larsson (eller möjligen Otto Järta) västmakternas politiska kultur; Frankrikes hårda centralisering kring Paris sågs av Larsson som en styggelse medan Tysklands federativa karaktär sågs som mycket mer passande för det svenska. Larsson och Järta var socialdemokrater, men de uteslöts ur partiet p.g.a. medverkan i boken; de var den tidens dissidenter tillsammans med Unghögern vars konservativa åskådning de delade. Att Sverige bryts upp i mindre stater behöver alltså inte ses som en anarkistisk tanke utan är nog så konservativ.

Nya Herulien och övriga stater skulle säkert ha en mer praktisk syn på styrelsesätt istället för nutidens blinda fixering vid liberal parlamentarism. Vi skulle säkert se stater som odlade direkt demokrati, aristokrati, plutokrati, gerontokrati, kanske teokrati. Allt efter eget kynne och egna förutsättningar!

Vidare skulle bygdekänslan kunna få nytt liv genom den mindre, självständiga staten. Det skulle bli naturligare för människor att återknyta till ett arv, som skulle framstå som mer levande för dem. Deras livsvärld skulle bli mer konkret. Gemenskapskänslan skulle därigenom bli naturligare och starkare. Idén om frigörelse skulle snart bli något främmande och människohjärtat öppna sig för den egna jordens lukt och de egna skogarnas sus.

Kanske är därför lösningen på Sveriges problem att bejaka upplösningen. Och förbereda sig genom att bilda lokala partier istället för ett nytt statsparti eller sätta sin lit till Sverigedemokraterna! Tanken går på många sätt emot Sverige-idén, tanken om ett svenskt vara, som binder oss samman och varigenom vi vinner kraft att fortsätta kampen mot förtryckarna för att slutligen ställa landet tillrätta. Eller går det svenska djupare än en statsmakts vara? Är den mytiska bilden av den fria vikingen och odalmannen mer än ett medborgarskap? Och kan den känslan bestå trots statens förfall?

Fast upplösningen av riket Sverige vore ändå mycket sorgligt. Men så var det bara ett tankeexperiment.

Om skribenten: Jalle Horn

En sann humanist är förstås konservativ. Jalle Horn arbetar för att bevara och förmedla europeiskt kulturarv i en tid av kulturell ödeläggelse. I själ och hjärta dock filosof som på Motpol i första hand kommer att erbjuda analyser av vår tids grasserande kultursjukdom - nihilismen och ressentimentet - med hjälp av Europas klassiska kultur.