För ett drygt halvår kom den så till slut, en ny översättning av Den poetiska Eddan, i oktober 2016. Och här kommer sent omsider en motpolskommentar. Översättaren Lars Lönnroth har i ett par år delgivit allmänheten översättningarna, eller hellre utkasten, på sin Eddablogg. Men slutligen hamnade dikterna alltså i bokform. Med ordet bög på plats, på flera ställen! Just det ordet har löjligt nog skapat hetlevrad diskussion i bloggosfären, alltsedan Lönnroth använde det i sin översättning av Njals saga – om jag minns rätt blott som okvädingsord, med konnotationen att (som en man förstås) ha något kvinnligt, ynkligt, fegt eller löjeväckande över sig. I Eddan använder Lönnroth ordet på just det sättet, bl.a. i dikterna Lokasenna och Trymskvädet. De andra gudarna kallar i Lokasenna Loke – som på kalas smädar hela raden av gudar – för en bög, eftersom han har framfött barnen Hel, Fenrisulven och Midgårdsormen. Och i Trymskvädet har Tors hammare Mjölner stulits av jätten Tyr, men Tor vill helst inte klä ut sig till Freja som brud för att vinna tillbaka hammaren, eftersom han då skulle framstå som en bög.
Diskussionens kärna tycks ha rört huruvida det är rätt laddning på ordval, d.v.s. om ordet är för modernt, för alldagligt, för stötande etc för att användas i så ”heliga” sammanhang. Bland de övriga mer kända Edda-översättarna de senaste hundra åren använder Brate och Collinder ordet ”omanlig” i Trymskvädet medan Åke Ohlmarks liksom Lönnroth brukar ordet ”bög”. Ohlmarks har kanske dåligt rykte bland Tolkienfans, men han torde vara prisad bland Eddafans och Sverigevänner eftersom han har översatt all norrön lyrik och försökt påvisa att en del av den mycket väl kan ha svenskt ursprung.
Själv anser jag att ordet ”bög” fungerar utmärkt i sammanhanget. Det sticker lite – eller rentav mycket – i ögat på de ängsliga stackarna som är politiskt korrekt ansatta i själen, och det visar på Lönnroths karaktär att inte vika sig för allmänt pk-tryck. Just bestraffning av ordval är ett av pk-ligans fruktansvärdaste sätt att härska och bryta ner kulturen, moralen och människor. Lönnroth har i flera sammanhang vittnat om hur det politiskt korrekta klimatet lamslår känslan för vårt kulturella arv; bl.a. önskar Historiska muséet knappt ha med vikingar att göra, och nyöversättningarna av de isländska sagorna som gjordes för några år sedan – på svenska – går inte att köpa via svenska förlag eller i svenska boklådor. Nu har i och för sig de flesta recensenter m.m. inte brytt sig om att påpeka Lönnroths lilla ”övergrepp”, och det är ju väl.
Hur som helst, framför allt ger ordet bög, liksom Lönnroths språkbruk i stort, på många ställen schvung åt texten. Lönnroth har inte bara givit Eddan en mer tidsenlig språkdräkt (så fungerar all översättning) utan också enligt hans syn på de gamla texterna med avsikt gjort den mer talspråklig, eller hellre muntligt framförd. Han tänker sig att det inte finns någon ur-Edda som forskaren kan arbeta sig fram till, utan att texterna har skapats och traderats muntligt över flera hundra år, för att till slut ha nedtecknats i skrift. Dikterna har framförts i olika muntliga sammanhang – av thulen (den fornnordiske skalden) inför diverse församlingar och kanske rentav i dramatisk form. Ord, fraser, strofer etc måste därför ha förändrats ganska mycket genom åren, p.g.a. thulens minne, lynne eller poetiska lust. Tidigare har forskare pusslat med hjälp av olika nedtecknade versioner av Eddadikterna för att få en sorts urtext, men den ambitionen har alltså Lönnroth gett upp. En sådan princip har han väl haft, dels för att göra något nytt i Edda-sammanhang, dels enligt dagens forskning om äldre litteratur, dels för att bättre nå ut till dagens publik.
Sådant retar gallfeber på vissa, som tänker sig Edda-texterna såsom heliga eller huggna i sten. Andra hyllar ingreppet (fast kanske inte ordet bög) eftersom de är uppfyllda av den radikala förstörelselustan; jag tror att det var ABs recensent som rackade ner på Collinders Edda såsom pompös och oläsbar; bara för att känna hur det storslagna förstörs verkar han uppskatta Lönnroths nya översättning. Nå, karln är väl analfabet! För Collinders översättning är som en bal på slottet – alldeles underbar. Detta geni översatte f.ö. från klassisk grekiska, fornengelska, isländska och finska samt säkert en del annat också. I en artikel berättade Lars Huldén, den senaste Kalevala-översättaren (tillsammans med sonen Mats), hur han ibland slog upp Collinders Kalevalaöversättning – och blev grön av avund inför geniets lösningar.
Lönnroth drivs förstås inte av förstörelselusta utan av översättarglädje, och jag tycker som sagt att hans översättningar fungerar utmärkt. Hans ordval och ton ger både glöd och schvung åt texten. Bäst passar hans strategi på ett större antal av gudatexterna och några av hjältedikterna, nämligen de som har mycket dialog i sig. Eddan är som bekant indelad i två hälfter alltsedan den äldsta nedtecknade skriften vi har att tillgå, Codex Regius – först texter om gudarna och därefter texter om hjältar.
Flera gudadikter är mer eller mindre helt uppbyggda av dialoger, och genomgående finns det färgstarka repliker i Eddadikterna. Det dryper av elakheter, lustigheter, hån och skarpa tungor – långt ifrån all helighet. I Lokes smädelser säger sålunda Loke till Beyla, enligt Lönnroth: ”Ett värre arsle / kom aldrig till asarna / än du, din skitiga deja”, varpå Tor kommer in och säger: ”Håll tyst, din fega bög, / din fräcka mun ska snart / mosas med hammaren Mjölner.” Eller som han säger i Harbardskvädet: ”Harbard, din slembög”! Mer poetiskt klingar det kanske delvis i Helge Hundingsbane I: ”Säg du i afton / när du matar svinen / och häller upp hundslafs / till era hyndor, / att Ylfingar nu /har kommit från öster / lystna på strid / från Gnipalunden.” Avsnittet är en s.k. senna, där de inblandade hånar varandra bäst det går. Sinfjötle liknar i avsnittet sin motståndare vid en völva, ”en liderlig kärring” och en valkyria, ”avskyvärd, omättlig”. Heliga personer som völvan och valkyrian dras ned från sin helighet när det ska smädas.
Huruvida man gillar texten sådan och finner den passande i sammanhanget är väl en smaksak, men nog ger det fart och fläkt åt dikterna. Sämre fungerar Lönnroths taktik i några av Havamaldikterna, tycker jag. Dikterna kan i Lönnroths version kännas lite snackiga, varmed den kärva ordspråkskänslan, som kräver en rätt förtätad form, försvinner. Till saken hör att Lönnroth har övergett arkaiska ordval, vilket han menar inte fungerar längre. Den gamla ”Man är mans gamman” blir istället ”Mänskan är mänskans glädje”. Sådant kan låta lite platt. Men å andra sidan kan de lite bitskare Havamalpoemen nog låta lite platt med ett mer ålderdomligt språkbruk. Och förresten, jag kan inte isländska utan utgår bara från mitt eget poetiska omdöme hur något fungerar på svenska, så man får ta mina omdömen med en smula salt.
Lönnroths mer ”muntliga” stil hindrar honom dock inte från att hålla tonen lyrisk, stram och högstämd där den måste vara det. Paradexemplet är förstås Völvans spådom, Eddans lyriska kosmologi, där ingen ”snackighet” finns tillstäde. Här har förstås Lönnroth en poäng med moderniserat språkbruk; Brates och Ohlmarks variant av omkvädet ”Veten I än…” låter kanske lite högtidligt men fungerar knappast längre; det har blivit ”Vet ni nu nog eller vad?” Och det andra omkvädet – ”Mycket jag vet / och vida jag skådar, / ser Ragnarök komma, / kampgudars öde.” låter poetiskt kraftfullt, som sig bör. Dikten har vunnit i tydlighet men behållit arkaisk känsla och poetisk kraft.
Sedan är allt en smaksak. Collinder och ännu mer Ohlmarks har makalösa lösningar vad gäller stavrimmen. Åt Ohlmarks häpnar man över påhittigheten när det gäller ordval och allitteration; tråkigt har man då rakt inte: ”Ur skidorna skyndade / skinande svärden, / eggjärnen / till asdjurs gamman” (ur Hamdesmål). Där har Lönnroth varit mycket försiktigare. Men tråkigt har man inte hos honom heller: ”Harbard, din slembög”.
Eddan – vårt arv!
Eddan som diktverk, då! Vad är så speciellt, intressant, fängslande och bra med den poetiska Eddan? Och hur bör den värderas i förhållande till andra kulturers gamla texter? Dess främsta värde ligger nog inte i en jämförelse med andra poetiska verk, utan i att Eddan är just vårt arv – i första hand islänningarnas, i andra hand skandinavernas och i tredje hand germanernas. Det är våra myter och våra berättelser som Eddaskalderna återberättar, och de har gjort det på vårt nordiska språk och med vårt typiska poetiska tonfall, både humör och poetiska grepp. Alla folk har gamla värdefulla klenoder som de vårdar och värdesätter. Klenoder som inte bara är vackra utan som på sitt sätt definierar ett folk och ger det kraft och identitet, en hemvist! Det kan vara ett altare, ett tempel, ett vårdträd, en totempåle – eller folkets gamla berättelser! De klenoderna är inte bara något som är till för folkets stolthet och förnöjelse, utan de utgör en andlig egendom, något som är del (kanske kärnan) av folkets hem.
Det insåg redan de kristna britter, tyskar och islänningar som oavsett sin kristna tro valde att skriva ned (och medskapa i Lönnroths syn på gammal poesi) de gamla berättelserna och dikterna, t.ex. Beowulf och Eddan. Berättelserna och dikterna var nämligen deras arv, något som skänkte dem liv, mening och kraft, vid sidan av kristen tro. Och just dikterna i bl.a. Eddan har tillfallit oss nordbor att bli vår arvedel. Ett arv har förstås inte bara något ”egoistiskt” över sig – som en socialist vill tänka det hela, att någon ska ärva en bestämd egendom medan en annan går lottlös – utan ett arv är också ett öde. Arvet ger både rötter bakåt och lotsar en gemenskap (en familj, ett folk m.m.) framåt. Arvet ger gemenskapen den stadga som behövs för att överleva i tillvaron och rentav vara något. Det är därför arvet måste vårdas. Ett arv är lika mycket en förpliktelse som en gåva. Det vet alla som plötsligt konfronterats med mormors gamla strykfula vas; vad ska man göra med den?
Det är den förpliktelsen, det ansvaret, som den politiskt korrekta ligan vill slippa. Och för att nära sitt perversa hat till det egna och sina medmänniskor – ansvar gentemot dem skapar nämligen ångest – låter de med bestämdhet och lust det gamla arvet gå på soptippen, varmed det egna folket förnedras och förlorar tron. Allt för att nära maktlust och maktlystnad samt dämpa ångesten p.g.a. oförmågan att ta ansvar för det egna! Och så kommer de med unesco, FN och allsköns universalistiska svepskäl, d.v.s. att något allmänt organ ska ansvara för det partikulära, det egna! Men vi vet alltför väl att det handlar om oförmåga att ansvara, känna förpliktelse och vårda samt drift till ödeläggelse. Kulturutskottsdebatten i riksdagen om regeringens kulturrevolutionsiver visar klart och tydligt sådan förnedringslust och förstörardrift; föreställningen om ett specifikt svenskt kulturarv ska utplånas enligt regering och medhållande fyrklöver. Men någons arv måste ju något vara. Och någon bestämd gemenskap måste ha ett naturligt ansvar att vårda arvet. Skulle japanernas gamla choka- och tanka-poesi falla på vår lott att ta hand om? Ska madegaskerna börja traggla Eddan i skolan, det första de gör? Ska vi kanske släpa stenen i Kaba till Island? Är jag japan för att jag åker tunnelbana i Tokyo, som Åkeson träffsäkert en gång sade i en riksdagsdebatt. Här gör även den politiskt korrekta rörelsen i viss mån halt – ty förnedringen är rangordnad enligt pk: svenskar, européer, västerlänningar, japaner, koreaner/kineser/sydamerikaner, resten! Kabastenen är oantastbar, men Eddan och övrig västerländsk kulturell kanon kan gärna säljas ut, luckras upp med postmodernistisk teori eller handfast kastas på soptippen. Sålunda resonerar pk. Mot sådan dårskap måste vi ståndaktigt axla vårt öde och kämpa för vårt arv.
Ursprungets arkaiska kraft
Det andra som gör Eddan speciell är den kraft som kommer av dess ålder – vissa av texterna är skapade så sent som på 1200-talet medan andra som Hamdesmål och Atlakvida härstammar från kanske 800-talet – och att texterna på många sätt utgör och skildrar ett ursprung, den germanska världens ursprung sett från nordiskt perspektiv. Eddan gestaltar världens uppkomst, de germanska gudarnas äventyr och handhavanden samt germanska hjältars öden under den epok då Europa omformades efter antikens nedgång: folkvandringstiden – de germanska folkens gryning i Europa. Allt återgett i mytens och sagans form! Denna ursprungskaraktär, detta arkaiska och arketypiska särdrag, ger Eddan ett särskilt skimmer och en särskild kraft. Det är det gamla arvets privilegium och öde att uppbära och utstråla sådant skimmer. På samma sätt gestaltar och är Iliaden, Odysséen och Theogonin ett arketypiskt ursprung för antikens greker, Veda för indierna o.s.v. Alla folk bär förstås på myter, berättelser, dikter m.m. som gestaltar och uppbär folkets ursprung och gryningstid. Den kraft som kommer härav, som strålar ut från verket ifråga, gör Eddans poesi till något som ingen modern roman eller ens Dantes gudomliga komedi kan vara. Det betyder inte att dess poesi per se är kvalitativt bra. Men Eddan utstrålar en ursprungets kraft som inte kan annat än fascinera och ruska om.
”Säg för det tredje…”
Nu är Eddadikterna – och det är det tredje som gör Eddan fängslande till stor litteratur – förvisso fulla av lysande poesi. Völvans spådom med dess visioner, ödesmättadhet, storslagna scener och kraftfulla sentenser – ”yxtid, klingtid … vindålder, vargålder” – står väl i särklass. Det är ofattbart bra poesi, som faktiskt blir bättre för varje gång man läser den. Bilderna, stämningarna, orden – det är makalöst gestaltat! Ordspråken och Odens seans i Den höges sång (Havamal) återger både typiskt nordiska föreställningar och universella tankar; dikt 78 kunde lika gärna vara skriven av Sofokles: ”Fulla fårfållor / såg jag hos Fitjungs söner, / nu traska de med tiggarens stav. / Överflöd är / som en ögonblink, / vankelmodigast av vänner.” (Brates översättning) Raden av gudaberättelser lyser av gott humör och nordgermanernas särskilda lynne: mustiga besvärjelser i Skirnes resa vilka ska få jättinnan Gerd att ge sig för Frej; kunskapskamp med livet som insats i Vaftrudnes visdomstävlan och Allvismål (den senare f.ö. med fantastiska kenningar); bitska smädelser och frodigt skryt i Lokes smädelser och Harbardskvädet; lustiga situationer när Tor tvingas klä ut sig till brud för att få tillbaka sin hammare.
Hjältedikterna har islänningarna ordnat i en logisk berättarordning med berättande text som ramar in dikterna och sätter dem i ett sammanhang. De dikter som forskarna tror är äldst har faktiskt hamnat längst bak. Det gäller framför allt Atlekvädet och Hamdesmål, två av de bästa dikterna i Eddan. Båda är fyllda av germanernas/nordbornas syn på livet, ödet, mod, plikt, ära o.d. Är det min plikt att göra en sak så gör jag det om än det kostar livet; mod, plikt, ära och lovord smäller högre. Det är långt ifrån Hollywoods melodramatiska ethos, där hjälten måste döda skurken och överleva.
I Atlemål (Atle är hunnerkungen Attila) förstår Gunnar att han kommer att dö om han rider till Atle som har bjudit dit honom (Atle är gift med Gunnars syster Gudrun), men ska han hellre rida ifrån sitt öde? Och före döden hinner han på det mest ståndaktiga sätt ”skoja” med Atle. Väl framme övermannas han och hans följe av hunnerna, ty Atle vill att Gunnar berättar var Nibelungenskatten – Niflungaguldet, som Gudruns förste man, Sigurd Fafnesbane vann – finns. För sådan information kräver Gunnar sin frände Högnes hjärta på ett fat. Hunnerna kommer först med slaven Hjalles hjärta, som de skurit ut. Men eftersom hjärtat hoppar av rädsla på fatet påpekar Gunnar att det är Hjalle den feges hjärta. När hunnerna nu skär ut Högnes hjärta skrattar Högne åt saken, utan rädsla för döden. Eftersom hjärtat ligger still på fatet konstaterar Gunnar att det är Högnes hjärta. Därmed är det bara Gunnar som vet var skatten ligger begravd, skrattar Gunnar, och han tänker inte säga ett knyst, varmed Atle slänger honom i en ormgrop. Händelsen finns vackert skildrad på en Gotlandssten. Det hela slutar makabert: Gudrun dräper sina två barn med Atle, gör färs av dem och serverar sin make måltiden, hånskrattar åt det hela, tänder eld på hela festsalen och låter alla brinna inne.
Senare får Gudrun nya barn med kung Jonaker. Deras dotter Svanhild blir bortgift med goterkungen Jörmunrek, men denne låter henne trampas ihjäl av hästar efter att hans son har förfört henne. I de två sista hjältedikterna Gudruns maning och Hamdesmål hetsar Gudrun sina söner med Jonaker att hämnas Svanhild. Sönerna känner förstås till Gudruns galna hämndlystnad. De vet alltför väl att de kommer att dö om de försöker hämnas. Likväl finner de sig i sitt öde och far till goterna: ”dödsdömda far vi / att dö i fjärran land”.
Det är hårda, ödesdigra och stundtals fasansfulla händelser som skildras, väl svarande mot personernas lynne. Allt är förstås förstärkt av mytbildning, men även av de poetiska teknikerna: versmått, stavrimmen, kenningarna m.m. Den gamla germanska diktstilen framhäver den kärva, ödesdigra stämningen, och genom att vara ganska återhållsam med ord möjliggörs lakoniska, träffande, kraftfulla, brännande, dräpande kommentarer. Det poetiska hantverket, dikternas stämningar och personernas lynne gör Eddadikterna klart originella i jämförelse med guda- och hjältedikter från andra kulturer. Och stundtals är det fantastisk lyrik. Fast bäst är väl ändå att vi kan kalla det vårt. Vårt nordgermanska arv!
Om skribenten: Jalle Horn
