”När skall du vakna, mitt folk”, börjar en dikt av den grekiske poeten Kallinos. Tiden är 600-talet f.Kr. och ett folk kallat kimmerier står krigsberedda med sikte på poetens hemstad Efesos. Man kunde gärna tro att dikten är skriven i dagens brinnande Sverige. För visst behöver svenskarna vakna nog så mycket som efesierna för 2700 år sedan.

Det finns många inom nationella och identitära kretsar som frågar vad de ska läsa i skönlitterär väg. Vad är intressant, vad är stimulerande, vad är bildande, vad är viktigt när det gäller vårt arv, vad är bra och varför, vad bär en patriotisk prägel? Med anledning av de rösterna har jag något trevande börjat skriva en handbok om europeisk litteratur från antikens greker till 1900-talets början. Nedan följer ett tänkt avsnitt – ifall boken nu blir verklighet – om tidig grekisk lyrik (lite hugget ur sitt sammanhang), som visar sig vara slående aktuellt. För den som vill dyka rakt på poesin, rulla ner till nästa rubrik, för först blir det några reflexioner!

Ett politiskt korrekt mål: att förringa det egna

Det behövs uppenbarligen en motvikt inom de humanistiska ämnena för att staga upp vrångbilder, som alltmer har fått dominera. Ett bra exempel på en sådan motvikt är Lennart Svenssons Sverigebok, som lyfter fram det storslagna istället för att skämmas över vårt folks stora bedrifter. Ett stort problem med de politiskt korrekta företrädarna, vår tids ressentiment, är nämligen deras vedervärdiga egoism: endast deras syn på världen och historien får finnas. Hyllningar av det egna, det starka eller det manliga räknas som helgerån. Då hugger de, folk blir rädda och självcensurerar, men egoisterna ska ha ännu mer. Ge pk lillfingret och de nöjer sig inte med handen utan ska ha allt allt allt, små själviska glin som de är. Och så blir berättelserna om Sverige, Europa, Västerlandet därefter. Följande exempel vill visa på några små irriterande tendenser, när det gäller äldre europeisk litteratur, som märks alltmer – i tidningar, tidskrifter, klassrum, populärvetenskap. Självfallet finns det många som ger en nyanserad syn på saken. Men den politiskt korrekta tolkningen baserat på politisk vilja istället för sanningshalt basuneras dagligen ut, och vilken tolkning är det egentligen som hamnar i läroböckerna för nästa generation?

Ett ganska harmlöst exempel är synen på den grekiska poetissan Sapfo. För 40-50 år sedan skrevs det utan skamkänslor om spartanen Tyrtaios av kraft vibrerande ord om att stå ståndfast i ledet, utan rädsla för döden. Men nu ska det helst bara vara Sapfo, och givetvis ska hon kallas den absolut bästa grekiska poeten (hur man nu kan fälla ett sådant avgörande utifrån en fullständigt bevarad dikt, ett par nästan fullständiga och resten brottstycken), och givetvis bör det betonas hur hon har förståtts felaktigt av smygkåta manliga akademiker, d.v.s. av ett patriarkat som har lagt allt krut på hennes liv istället för poesin. Därmed ska pk-feministerna inhösta den vanliga fyrdubbla vinsten: kvinnorna är bäst och de är förtryckta samt män är usla och de förtrycker. Ty enligt ressentimentets logik är den förtrycktes ok det avgörande tecknet på kvalitet. Sapfos poetiska kvaliteter väger ringa i förhållande till det som är av störst vikt: att peka ut den som förtrycker och upphöja den förtryckta – oavsett om det finns någon sanning däri. Litteraturälskare har alltid tyckt att Sapfo är en fantastisk poet, men agendan vill lägga tonvikt på något annat.

När det gäller den athenske komediförfattaren Aristofanes är det enbart dramat Lysistrate som gäller, enligt pk-ligan, eftersom skådespelets kvinnor sexstrejkar för att åstadkomma fred. Att Aristofanes var ärkekonservativ och med största humor raljerar över hur tokblöta damerna är under sin strejk, se det kan man låta bli att nämna. Liksom att det i komedin Freden är en man som på sin dyngbagge åker upp till gudarna för att hämta hem gudinnan Freden! Eller att dramerna Fåglarna, Grodorna eller Molnen är minst lika roliga som Lysistrate! Eller att det var de ivrigaste demokraterna som var för krigen i Grekland medan konservativa som Aristofanes själv kämpade för freden! Varför betona sådant när man har en agenda!

Grekerna och romarna var mer eller mindre helt ointresserade av slutrimmets roll i poesin. De kände till det men använde det nästan aldrig. I västerländsk poesi har det alltsedan högmedeltiden, med undantag för Nordeuropas germaner och 1900-talets modernism, haft en central ställning. Nuförtiden ska det gärna betonas att slutrimmets användning på europeisk mark kommer från arabiskt inflytande; i deras poesi och konstprosa har slutrimmet alltid varit viktigt, och kontakterna med araberna var starka i Sydeuropa. Men… många lärda framhåller istället den inomkyrkliga traditionen alltsedan senantikens hymner, där rimmet slutligen fick genomslagskraft kring år 1000. Andra påpekar rimmets roll i irisk, fransk och tysk poesi under tidig medeltid. Det arabiska inflytande spelar säkert en viss roll, men att göra det till en truism håller inte; det är mer önsketänkande grundat i politisk vilja.

Den muslimska världens prestationer under medeltiden hyllas ivrigt i våra dagars Sverige. Antika vetenskapliga och filosofiska skrifter samlades in, översattes och kommenterades av arabiska och persiska  lärda män. Forskning bedrevs inom naturvetenskaper, historieskrivning, statskunskap m.m. Och det är väl ingen på europeisk mark som har motsatt sig det, även om man inte alltid har varit fullt intresserad av frågan. Fast de som drivs av politisk vilja vill kraftigt poängtera hur Europa under medeltiden låg i djupaste mörker, och att den antika världens ljus bringades oss av araberna. Fast så är det förstås inte. Lejonparten av den lärda utvecklingen under medeltiden och renässansen är en inomeuoropeisk historia, och påverkan kom förutom från arabisk-persiskt håll också från det bysantinska riket. Och när det gäller dagens ämne, antik grekisk litteratur, så brydde sig araberna inte ett smack om den. Det är bysantinerna och ihärdiga västeuropeiska kopister vi har att tacka för att vi kan läsa Homeros, Sofokles, Theokritos, Vergilius, Ovidius m.fl.

Jag tycker att det är underbart med gammal litteratur från Kina, Indien, Arabien, Persien, Amerika, Japan m.m. och älskar när det kommer nya översättningar. Fundersamt frågar jag mig dock var de svenska översättningarna av arabernas klassiker är, förutom Tusen och en natt förstås, som har översatts av européer i 300 år. Var håller alla klassiskt skolade arabiska litteraturälskare hus, vilka vill sprida sin kulturs pärlor här uppe i norr? Ty till skillnad från litteraturen från t.ex. Japan, Kina, Indien och Persien, finns det nästan ingen gammal arabisk poesi översatt till svenska.

Vidare är förstås lärdomen i den gamla muhammedanska världen spännande för oss historiker och filosofer. Européerna har ju alltid omfamnat andra kulturers bedrifter p.g.a. en mirakulös nyfikenhet och en ofattbar respekt för andra (trots imperialismens tid); ”allt utan undantag härstammar från Indien”, säger t.ex den romantiske filosofen Friedrich Schlegel i ett brev, full av entusiasm. Dagens identitärer, ja hela den sanna högern, är ett gott exempel på sådan respekt. Det är misch-masch vi inte vill ha, en uppblandning av allt och alla där all kulturell egenart försvinner. Och än mindre tål vi det eviga hatet mot det egna, som oavtröttligt kommer från vänstern och pk-ligan, åtminstone i vårt arma land.

Men se, sådan högaktning för andra kulturers bragder får inte högern ha, menar pk-klubben. Det är nämligen bara de – egoistiska glin som de är – som får tycka det som anses vara fint. Och när vi västerländska män ändå ryser av Sapfos dikter och skrattar hejdlöst åt dramat Lysistrate, ja då gör vi det på fel sätt. Sålunda påförs högern, männen och européerna hat, oförståelse, snävt tänkande, förtryck, hierarkier – som om de bara kan hävda sig för den blinda maktens skull – och alla andra fula ord vänstern och pk-ligan kan komma på. Därmed kan den politiska korrektheten anklaga högermän och Västerlandet för att vara omoraliskt. Och de själva? Hur ska de i all sin narcissism känna något för andra människor och kulturer? Då kommer de på knepet: man måste förringa det egna för att kunna tycka om det andra, man måste avsky sig själv för att kunna känna något för andra.

När således europén skriver om kultur och historia utan att förringa det egna, då kallas det eurocentrism, ett av vänsterns typiska akademiska fulord. Och om han skriver positivt om t.ex. Orienten, då kallas det smygimperialism i form av projicering av européns uselhet och störda lystnad på orientalen. Ty vi får inte beundra vare sig oss själva eller andra. Och ve den västerlänning som går emot ”eurocentriskt” tänkande och därmed inte kan anklagas för det, t.ex. Spengler, Herder eller Huntington; då kallas de genast fascister, nazister, antidemokrater, hetsnationalister, anti-FN o.s.v.

Förringa det egna, anklaga västerlänningen och mannen, avsky det egenartade och starka – där har vi den politiskt korrekta agendans kärna. Ett viktigt mål för dem är att ta ifrån medmänniskor deras värdighet, få dem att känna sig vilsna, stjäla det som kan få dem att känna sig särskilda, deras särskilda sammanhang, deras kultur och andliga bedrifter. Så att alla ska känna samma avsky för sig själva som de är uppfyllda av! Vad de gör är att stjäla Vestas eld, totempålen, altare, templets Artemisstaty – det allra heligaste.

Därför skallar Kallinos ord ständigt för mig: När skall du vakna, mitt folk?

Lyriken under arkaisk och klassisk tid

Ett par påpekanden först! Flera av översättningarna nedan känns väl något ålderdomliga p.g.a. copyrightförhållanden vid längre citat och för att översättarna försökt fånga en gammaldags ton. Därför finns en del gamla verbböjningar som läsaren får dras med. Den mesta vers kan man läsa utan kännedom om versmåtten; betoningar kommer automatiskt. Men versmåttet (elegiskt) distikon, där varannan rad har lite annat betoningsschema, kan man behöva känna till (kursiverade stavelser är betonade):

Härlig är döden, när modigt i främsta ledet du dignar,

     dignar i kamp för ditt land, dör för din stad och ditt hem.

 

600-talet

De äldsta grekiska författare av lyrik vi känner till levde på 600-talet f.Kr. Tyvärr är det få dikter från den tiden som har bevarats, och nästan alla bara i fragment. All litteratur framfördes högt på den tiden. Litteratur var en offentlig angelägenhet; den var skapad för platsen och nuet i högre grad än i vår tid. Ändå var grekerna väl medvetna om att bli berömda och därigenom överleva nuet; temat förekommer i många dikter. Grekerna delade upp poesin efter hur den framfördes; visa och körlyrik sjöngs till lyra; elegi och jambisk poesi reciterades till flöjt. Epigrammet var från början en gravskrift och framfördes förstås inte; det blev med tiden en egen genre som kunde handla om vad som helst.

Ett viktigt ämne var maning till mod och strid när det behövdes. Kallinos varnar och anklagar i en kraftfull dikt sina medborgare i Efesos (på Mindre Asiens västkust) för feghet och likgiltighet när folkslaget kimmerierna står för dörren. ”När skall du vakna, mitt folk”, börjar Kallinos. Den fege blir inte begråten medan den tappre sörjs av alla: ”ärad i livet han är, mäts ej med människors mått”. Här ett avsnitt i diktens mitt:

 

Heder och ära det är för en man att strida med mandom,

värnande fädernas land, värnande maka och barn

mot de fientligas våld. Varför rädes du döden? Han kommer

när han av moirerna sänds. Gå emot faran med mod,

lyftande lansen i hand och med skölden skyddande bröstet,

när du i ungdomens vår prövar din första batalj!

(Översättning Johan Bergman – moirer är ödesgudinnor)

 

Mer berömda är Tyrtaios maningar till spartanerna. Tyrtaios var enligt en teori (den fanns redan under antiken) inte själv spartan. Det hände flera gånger att Sparta lät stora diktare bli spartaner – hylla vårt Sparta och du är hjärtligt välkommen. I diktfragmentet kallat Eunomia (”laglighet”) vill Tyrtaios stävja inre splittring bland spartanerna; därför påminner han dem om deras ärorika historia. I sina ”krigsdikter” manar han ungdomen till mod, visar hur man står ståndfast i striden och hanterar vapnen samt varnar för den feges vanrykte och ledsamma öde. I dikten Dexippos använde Viktor Rydberg, som var en sann patriot, delar av en Tyrtaiosdikt för avsnittet Athenarnas sång, som börjar: ”Härlig är döden, när modigt i främsta ledet du dignar, / dignar i kamp för ditt land, dör för din stad och ditt hem.“ En annan Tyrtaiosdikt inleds:

 

Mod! Ty från Herakles’ ätt, den oövervunnes, I stammen.

Mod! Än vänder ej Zeus avog sitt anlete bort.

Bäven för kämpaskarorna ej och kännen ej fruktan;

rakt fram sträcke sin sköld mannen mot fiendetropp

hätsk mot sitt eget liv, men i dödens svarta gudinnor

finne han samma behag som i den strålande sol.

(Översättning Bernhard Risberg)

 

Spartanerna har som bekant ett krigiskt rykte, men musik och lyrik stod också högt i kurs i Sparta. De avnjöt allsköns dikt hemmavid och sjöng kamppoesi när de gick in i strid. Staden var dessutom närmast ökänd i Hellas för sin respektabla kvinnosyn, till skillnad från t.ex. Athen där kvinnor hölls hårt under manlig egid. Spartas flickor ansågs vara grekernas vackraste och fysiskt mest välvårdade. Poeten Alkman skrev körlyrik till festivaler tillägnade gudarna; lyriken framfördes av spartanska gosskörer och flickkörer, vilka både dansade och sjöng.

Archilochos från Paros var i sin poesi oerhört lynnig: bister, hatisk, lycklig, sorgsen, balanserad, klok om vartannat. Han måste ha varit en fascinerande gestalt, för det skapades många sägner om honom. Han kan liknas vid en grekisk Egil Skallagrimsson; Archilochos var en äventyrlig kringvandrande soldat, välkänd för sin magiska tunga som ibland smekte men oftare bet – hårt och giftigt. Den mest kända legenden om honom berättar att han efter att flickan Neobules fader dragit tillbaka förlovningen dem emellan framförde så vassa hatdikter att både far och dotter hängde sig.

Archilochos skrev framför allt i jambisk stil. Jamb är dels en versfot med en kort/obetonad och en lång/betonad stavelse (t.ex. ”gevär”). Dels betecknar det uppsluppen, lustig, ofta smädande, hånande dikt, vartill versfoten jamb passade bra.

Sapfo och Alkaios var båda från ön Lesbos. Där frodades musik och musikalisk dikt, och där utvecklades visan till fulländning.  Visan är uppdelad i strofer och klart mer melodisk än epik, elegi och jambisk dikt. Teman var framför allt kärlek och vin – erotisk och bacchisk lyrik.

Alkaios var liksom Archilochos stolt och hetsig; han tillhörde den högre aristokratin på Lesbos. Han låg i strid med öns nya makthavare, demokrater och tyranner i demokratins spår, och var tvungen att gå i landsflykt ett tag. Givetvis skrev han hätska smädedikter om sina fiender. Han är känd som den förste skald att använda allegorin staten som ett skepp; den politiska krisen återges med skeppet i svår storm. Följande strof är på alkaisk vers, uppkallad efter skalden.

 

Förvirrad ser jag stridande vindars spel.

Från ena sidan vältrar en väldig våg

och från den andra. Mitt i svallet

driva vi kring i vår svarta farkost.

(Översättning Emil Zilliacus, fragment 208)

 

Mest berömda är dock Alkaios vindikter. ”Fukta lungan med vin!” börjar en dikt. Kända sentenser såsom ”vin och sanning” och ”vinet är ett titthål in i människan” härstammar från honom. Romaren Horatius lånade friskt av Alkaios, bl.a. är hans sköna Soracte-ode (nr 1:9) en parafras på en Alkaiosdikt (fragment 338).

Sapfo sticker ut som kvinna bland alla manliga poeter. Även hon tar plats i diverse sägner: hoppade från en klippa p.g.a. olycklig kärlek till färjkarlen Faon, ägnade sig ivrigt åt lesbisk kärlek m.m. Både självmordet och hennes homosexuella lystnad härstammar från athenska farser ett par hundra år senare, men det är ändå så att några av hennes dikter ger uttryck för homoerotisk känsla, vare sig dikterna anspelar på Sapfos egen erotiska lust eller inte (det finns många teorier om saken). Ordet lesbisk betyder f.ö. i grund och botten något som har med ön Lesbos att göra, t.ex. lesbisk visa; sexualbegreppet lesbisk är ett modernt påfund. Även om vi vet nästan inget om hennes liv står en sak säker – Sapfo var alltsedan sin egen tid mycket berömd p.g.a. sin poesi.

Sapfo skrev främst erotisk poesi. I en dikt konstaterar hon med snygg retorik att kärleken är långt vackrare än striden; hos Homeros, Tyrtaios och många andra hyllas ju mod i krig som det skönaste. I en annan dikt används kriget i kärlekens namn; Sapfo ber Afrodite hjälpa henne att vinna den åtrådda med samma ordalag som i Iliadens krigiska femte sång. Hennes mest kända dikt ger också associationer till strid, nämligen den sårade.

 

Gudars like syns mig den man, som trefaldt

salig dröjer tätt vid ditt knä och fångar

lena munnens viskning och ystra läppens

leende kvitter.

 

Vid er åsyn skälver i storm mitt hjärta

djupt i bröstet; häftigt – när blott du skymtar –

rösten stockas, brister, och torra tungan

vilar förlamad.

 

Ljufligtbitter strömmar en eld i hudens

fina vävnad; ögat, av natt fördunklat,

ser blott töcken, örat fylls av blodets

suckande susning,

 

mina lemmar bada i iskall svettning,

kroppen rister maktlös, och bleknad mer än

brända ängens vissnande strå jag känner

nalkande döden.

(Översättning Karin Ek)

 

I dikten (Karin Ek har lagt till ”ljuvligtbitter”, en stilistisk bild som Sapfo sägs ha myntat, fast i en annan dikt) beskrivs kärlekskänslans fysiska våndor med konkret sinnlig skärpa och stark pregnans. De sinnliga yttringarna av poetens känsla för flickan stegras genom dikten så mycket att poeten känner sig döende, alltmedan mannen som flickan tillhör liknas vid en gud. Det är lysande poesi. Versmåttet kallas sapfisk vers efter Sapfo förstås, och många under antiken och senare har imiterat Sapfos poesi och versmåttet. Romaren Catullus översätter t.ex. dikten samt ger den en egen knorr på slutet i en av sina mest kända dikter.

Athenaren Solon är känd som en av Hellas sju vise män. Han stävjade svåra konflikter mellan fattiga gäldenärer och rika jordägare i Athen. I sin poesi, med klart moralisk udd, hyllar han rättfärdigheten och går hårt åt de giriga och orättfärdiga, som han är övertygad om kommer att få sitt rättmätiga straff av gudarna. I följande rader skriver han träffande om de mäktiga som struntar i statens överlevnad blott för den egna vinningen, rader som är brinnande aktuella i vår tid när de politiskt korrekta och deras makthavare gör allt vad de kan för att roffa och förstöra.

 

statens och gudarnas skatt – intet är heligt för dem,

allt de plundra och stjäla, varhelst de vädra ett byte,

blinda de törna emot Rättvisans heliga grund.

/—/

Ja, som av fiendehand förhärjas vår älskade hemstad;

(Översättning Ivar Harrie)

 

500- och 400-talet

Av 500- och 400-talets poesi finns det betydligt mer bevarat, fast även där är det ofattbart mycket som har slukats av tidens tand. Theognis från Megara gick i Solons och Alkaios fotspår; han skrev bl.a. moralisk-religiösa dikter som fångar traditionell grekisk visdom, hatdikter mot fiender, sorgliga poem om den landsflyktiges sorg och uppkomlingsklassernas vanstyre samt jublande dikter om glädjen att få leva. Han rör sig från nattsvartaste pessimism till blåaste fröjd.

Som de flesta grekiska städer under arkaisk tid genomgick Theognis hemstad Megara politiska kriser. Tyranner från uppkomlingsklasserna tog makten varmed Theognis tvingades i landsflykt. Vanstyret när de odugliga härskar – skrämmande likt vår tid – beskrivs med skeppsallegorin: statsskeppet styr i mörkret på okänt vatten, vatten slår över relingen men ingen öser eftersom de som har tagit makten saknar kunskap och klokhet, de som kan skeppskonst har slängts överbord – så styrs skeppet mot undergång. Om sina egna känslor som landsflyktig säger han: ”Svart blev mitt hjärta av sorg; jag tänkte på blommande ängar, / tänkte på fälten som nu ägas av främmande man.”

Så förtvivlad är Theognis att han, i motsats till Solon, stundom tvivlar på gudarnas förmåga att upprätthålla rättvisa. Gudarna tycks ha dragit sig tillbaka och människorna har förlorat fromhet, vett och rättsinne. I andra stunder uppmanar han till fullödig livsglädje eftersom livet är kort och graven är ett skuggliv: ”Blomma mitt hjärta och njut!” Trots Theognis personliga förtvivlan är mycket av hans pessimism typiskt grekiskt tankegods, t.ex. misstron på människornas förmåga att veta vad hon gör och åstadkomma gott, och att det rent av är bättre att inte födas – en inställning som Nietzsche hyllade i motsats till demokratins, vetenskapens, framstegstrons och kristendomens positiva människosyn:

 

Bäst av alla de ting att ej någonsin födas till jorden,

bäst att ej någonsin se Helios’ strålande ljus;

men sen du fötts, att snarligt få gå genom porten till Hades,

snarligt få ligga i ro, gömd under massor av mull.

(Översättning Elof Hellquist)

 

C.M. Bellman brukar kallas Nordens Anakreon efter den grekiske skalden. Anakreon var från Teos men verkade i andra städer efter att hans hemstad erövrats av perserna. Hans teman var kärleken, vinet och livsglädjen i nuet, vilket han fångade i graciösa, raffinerade poem – vare sig det handlar om ruelse eller glädje: ”Lik en smed slog mig Eros med sin väldiga slägga och sköljde mig i en isande störtflod”, heter det i ett diktfragment. Anakreon blev imiterad av många senare poeter som ville fånga samma flyktiga, berusande livskänsla.

 

Dessa som hedrat sitt land med en ära, som aldrig fördunklas,

höljdes i nattliga moln – döden dem alla betvang.

Men fast döda de ha icke dött; ty den ära de vunno

reser från Hades dem upp, högt över skuggornas dal.

(Översättning Elof Hellquist)

 

Epigrammet ovan handlar om de spartaner som dog i Plataiai 479 f.Kr. under persernas krigståg mot Hellas. Det finns flera sådana epigram om spartanerna (och andra), både från Plataiai och Thermopyle. Och flera av dem är tillskrivna Simonides från Keos. Simonides är annars mer känd för sin körlyrik. Han tävlade om den främste poetiska rangen bland greker tillsammans med sin systerson Bacchylides och han som räknas som grekernas störste poet: Pindaros.

Körlyrik var som namnet antyder lyrik framförd av en kör ackompanjerad av lyra. Genren framstår kanske som konstig för oss idag, med en lite klyschig bild av den ensamme poeten i sin kammare och en lika ensam läsare i sin kammare. Men för grekerna – och för de flesta folk förr i tiden; på 1600-talet var begravnings- och bröllopsdikter den mest förekommande genren i Sverige och många andra länder – var litteratur som sagt något offentligt. Och allra offentligast var körlyriken, eftersom den involverade en stor grupp människor, i många fall en hel stadsstat. Körlyrik skrevs för bröllop, för de döda, för gudar (främst Apollon och Dionysos), för härskare m.m.  – och inte minst för segrare i de panhellenska idrottstävlingarna i Olympia, Delfi, Nemea och Isthmos.

Pindaros kom från Kynoskefalai utanför Thebe. Stadsstaten allierade sig med perserna under perserkrigen, varför Alexander den store lät skövla och anställa folkmord på Thebe och dess invånare halvtannat sekel senare. Men han ska ha besparat Pindaros hem och själv ha stannat till där en gång för en andaktsstund i vördnad för mästaren. Av Pindaros verk finns bevarat alla hans 45 epinikier, hans lovsånger för segrare i de allgrekiska idrottstävlingarna (hans övriga verk finns bara i brottstycken; lovsångerna kallas f.ö. ofta för oden eller hymner). Grekerna älskade kamp och tävlingar, och segrarna förärades stort i sin hemstad. Bland det största var att föräras med poesi av de främsta poeterna, varmed ens rykte kunde vinnas för evigheten. Härskare och andra betalade frikostigt för det. Spelen var en sorts religiösa festivaler med kämpalekar i centrum, och det tävlades på många andra ställen. De olympiska spelen var äldst; där hölls tävlingar från 776 f.Kr. till 394 e.Kr – nästan varje gång vart fjärde år. Det ger perspektiv på hur traditioner kan hållas vid liv.

Mer än någon annan diktare speglar Pindaros poesi traditionella grekiska föreställningar och hållningar: Människans liv är ödesbundet och hon är intet utan gudarna. Livet är en kamp och lyckan växlar. Allt handlar om att åstadkomma något i livet (eftersom efterlivet i Hades är ett skuggliv). Prestationer i livet kan leda till gott rykte och hågkomst. Rykte vinns främst genom ära. Att verka med måtta ger harmoni i den enskilda personen och staten. Sådana moraliska sentenser väver Pindaros samman med vinnarens bragder. Dessutom använder han myter som hjälper till att skildra tävlingen, segrarens bedrift, hans hemstad, äran vid seger etc. Den myt han återberättar kan sträcka sig över flera strofer. Pindaros sätt att väva samman alla sådana motiv har gjort att han ses som en rätt svår poet. Svårigheten beror dock till stor del på att dikterna är långa och på vår ovana vid myterna; dessutom är versen fylld av konstrika grepp. Men visst, han har en särskild stil, där samspelet mellan diktens delar och helhet kan vara svår att greppa. Fast ingen kan undgå kraften och skönheten i dikterna.

En av hans mest berömda lovsånger är den första pythiska sången (spelen i Delfi kallades de pythiska spelen), som framfördes till Syrakusas ledare Hieron. Syrakusa var en grekisk koloni på Sicilien, och Hieron var den mäktigaste greken under sin samtid. Han hade just grundat en ny stad, Aitna, och Pindaros ode handlar lika mycket om Hierons statsmannaskap som hans vinst i Delfi 470 f.Kr. I Delfi tävlade man förutom i idrotter även i konstnärlig utövning. Hieron vann dock i den mest spektakulära och älskade idrotten, nämligen kapplöpning med häst och fyrspann. Det var ägaren av ekipaget som vann; Hieron själv körde inte utan det gjorde hans körsven.

Diktens början skildrar musikens och diktens makt, som får även de mäktiga gudarna att förundrat lystra; t.o.m. den krigiske Ares lugnas av tonernas makt. De kaotiska makterna, både mytens monster och de människor som inte uppskattar och respekterar en god ordning i staten, stöts däremot av musiken och dess harmoni. En del av dikten beskriver draken Tyfon, som enligt myten låg under Siciliens jord; Pindaros målar i samband med monstret och dess destruktiva kraft upp en scen där vulkanen Etna får ett utbrott. Idealet är tvärtom harmoni, rättrådig ordning, endräkt och sund fred, vilket musiken står som uttryck för och vilket kan förverkligas med goda lagar (som den nygrundade staden Aitna bör få). Tyfon besegras av Zeus i myten, varmed harmoni upprätthålls. Hieron i sin tur besegrade karthager och etrusker samt styr sin stat med rättsinne.  Diktens slutdel skildrar vad som avkrävs den gode härskaren för att harmoni och rättrådighet ska råda i staten: duglighet, måtta, storsinthet, givmildhet, sannfärdighet, visdom, rättvisa – istället för missunnsamhet, lögnaktighet, ömkan och medlidande. Pindaros hyllar här som alltid traditionella aristokratiska egenskaper och dygder; dugligheten (arete) är i grund och botten medfödd, ödesbunden, av gudarna given, men den kräver manlig kraft för att förverkligas. Därmed kan lycka uppnås, bl.a. vinst i idrottstävlingar, liksom gott eftermäle. Sådant rykte besjungs av poeter till den gyllene cittran, varmed diktens slut knyter an till dess början. Här början och slutet:

 

Gyllne cittra, gudaklenod, du, som Apollon delar

med mörklockiga muser, hell! Till dina toner lyssnar

kör, som drager i festsal in,

sångarn bidar ditt tecken, när

strängen knäpps och festens fröjd begynner.

Du släcker den dödande viggens eld, och fjättrad av din ljuva ton

sött slumrar på härskarestavens knapp hos Zeus den konungsliga örn,

och vid sidan slokar ilsnabb vinge;

 

sömnens dunkelblickande moln över kroknäbbigt huvud

ned du gjuter, och ögats lock milt du stänger i slummer,

och vid tonernas trolska makt

höjs i vågor den mjuka rygg.

Ja, när du det vill, den starke Ares,

han lämnar de flygande lansarnas lek, och i sitt sinne tjusas han

av festsångens glans, ty gudarnas hjärta träffar djupt din melodi,

väckt av Letos son och väna muser.

/—/

Viker du från rätten ett fjät, hårt du drabbas av domen.

Mångas öde har du i din hand, många vittnen du finner

till din ära och till din skam.

Vill du njuta av ryktets lov,

ej för vännerna din hand du stänge!

Men hissa dristigt för vindarna upp ditt segel lik en sjöman god,

och låt ej, o konung, de sluges list åt nidskhet ge ditt guld till pris.

Endast ryktets minnesgoda stämma

 

talar evigt på hävdens blad, talar i skaldens sånger

om den döde. Aldrig förgäts Kroisos, den milde furste;

Phalaris, som i koppartjur

grymt sitt offer förbrände, blir

evigt icke kvitt sitt eftermäle.

Av cittrornas klang, av gossarnas sång i lustigt lag hans minne skys.

Den yppersta vinst, som livet beskär, är lyckan, därnäst andras pris.

Vann du båda, fick du livets krona.

(översättning Hugo Bergstedt – muserna är konsternas gudinnor, Letos son är guden Apollon, härskaren Kroisos var berömd för sin givmildhet, Phalaris var känd för sitt despotiska och onda styre)

 

O Efesos

Hur det förresten gick för efesierna på Kallinos tid? Kimmerierna trängde sig på, härjade i staden, brände tempel och våldförde sig med all säkerhet på de kvinnor de kom åt.