Vi måste inse att främlingen inte är en gäst som vi kan kasta ut så fort vi tröttnat, utan en småfurste som redan huggit sitt rike ur Sverige. Han existerar utanför staten, och därför är det meningslöst att söka efter lösningar inom staten. Att skriva partiprogram, att fiska efter röster, att stifta nya lagar – det är skuggor av en gammal värld. Spelplanen har ändrats, och idén om återvandring är bara en myt som slukar den nationella ungdomen i ett spel utan vinster.
Vi står inför ett nytt 20-tal, med allt vad det innebär. Främlingens klaner är vår tids motsvarighet till kommunistiska gäng som härjar på gatorna. Men de nationella som fortfarande tror på stora partier, på ett svenskt uppvaknande, på en statlig lösning – de är inte fascismens efterträdare, utan motsvarigheten till 20-talets konservativa. Till de som talade sig varma om Tysklands storhet och forna dygder, men som inte kunde sätta något emot den nya fienden. De som klädde sig i frackar och medaljer, och grävde politiska skyttegravar åt en förlorad kejsare.
Den nya högern kommer skapas av de som möter främlingen med egna klaner, på samma sätt som fascismen mötte kommunisterna med egna kämpar på gatan. Det gamla Sverige är redan en förlorad fråga, och nya makter slår rot i varje spricka och öppning. Vår tids fråga är inte hur vi tar över staten – hur vi klär oss i kostymer och kapar ett sjunkande skepp – utan hur vi överlever utanför staten. Hur vi skapar nya gemenskaper i samhällets gränsland, och förbereder vårt blod för en ny kamp.
Och hur skapar man då en klan? Den grundläggande principen är hämnd. Om du vill forma ditt eget öde, om du vill skapa en ny frihet, så krävs det att andra klaner vet att man inte kränker din klan utan konsekvenser. Det krävs att staten och myndigheter vet att du är tillräckligt jobbig för att det inte ska vara värt att bråka. Och den gränsen är mycket lägre än man kan tro, i ett samhälle av rotlösa individer som bara vill hem från jobbet.
Om du och tio vänner imorgon svär, att ingen av er dör utan vedergällning, så är er vänskap plötsligt en politisk kraft, en helt ny möjlighet. Om ni ser till att göra så mycket som möjligt på egen hand – om ni köper egna marker, öppnar egna butiker, finansierar era egna, utövar er egen rättvisa – så har ni skapat ett eget samhälle. Och om du sedan gifter dina barn med dina vänners barn så har ni skapat en helt ny blodsgemenskap, en ny nation i ruinerna av det gamla Sverige.
I det nya Sverige kommer politik vara detsamma som klanens konkreta vinning. Ökade resurser och makt för dig och dina egna, oavsett vad metoden råkar vara. Ideologier, åsikter och partier är bara en meningslös lek, där du märker dig själv och tar stryk utan att vinna något verkligt. I ett parti har du valet att antingen säga vad som borde göras och bränna alla broar i ditt liv, eller att klä dig i kostym, dra på ditt bästa krämar-leende, och försöka sälja urvattnad och tandlös nationalism till människor som hatar dig och vill se dig död.
Att skylta med sina åsikter är bara till skada, att hålla dem inne och spela spelet är en förnedring av högsta grad. Den tredje positionen är att bara släppa åsikterna, att inse att de tillhör en gammal värld. Vem bryr sig om vad som borde göras, vad vi skulle kunna åstadkomma “bara vi vann riksdagen”? Det enda viktiga är vad som faktiskt kan göras, den framtid du och dina tio närmaste vänner kan skapa åt er själva, utanför en stat som faller. Och då finns det inget du vinner på att slåss för en massa åsikter.
Att dra på sig en kavaj och ropa “Åk hem!” är ett falskt hot, en liten dans på en scen som inte tillhör oss, ett offer snarare än ett hjältedåd. Det är till och med ovärdigt mot främlingen, då han har gjort precis det vi måste göra om vi vill överleva statens fall. Han har lyckats bli sin egen furste, och därför måste vi själva bli furstar innan vi kan säga något. Han förtjänar både mer respekt och hänsynslöshet än ett politiskt program – han förtjänar en medeltida drabbning, den blodiga samförståelse som bara kan existera mellan krigets furstar.
Det som gav fascismen makt var inte ett partiprogram, några tal eller en valrörelse. Fascismen vilade på en hel generation som trotsat krigets stålbad, på tusentals frikårer som försvarat sina egna kvarter mot bolsjevikernas gäng. Marschen mot Rom eller valet 1933 var bara den sista formaliteten. En dag kommer vi ta tillbaka vårt Sverige, men innan man ens kan prata om det så krävs en bas med riktig makt. Dagens nationella partier vilar på ingenting, för i det Sverige som nalkas så kommer klanen vara den nya maktfaktorn.
Det kommer krävas kallsinne för att skapa en klan. Inte bara mot främlingens klaner, utan även mot de svenskar som inte är dina egna. Hämnd och resurser är ingenting man kan slösa på – rättvisan måste stanna inom din egen klan, oavsett vad som händer. Idag måste vi vända Sverige och svensken ryggen till, men vi gör det för att skapa den konkreta makt som krävs för att rädda honom en annan dag. Den dag det finns en stark svensk klan på varje ort, den dagen kan vi börja prata om nationalism igen.
Om vi får en Hitler eller Mussolini kommer vi inte se honom i ett parti. Vi kommer se honom som furste över stadens gator, eller som hövding över en egen by på landsbygden. Den som kan leda vårt folk mot ett nytt Sverige kommer vara den som lyckats skapa sin egen frihet, som byggt sin egen gemenskap, som värnat sina egna mot såväl stat som andra klaner. Vem annars skulle vi kunna lita på, i ett land där alla gamla gemenskaper och institutioner ruttnat inifrån?
Därför är det dags att släppa alla stora ord om nationen, och göra vad du kan för ditt eget blod. Skaffa vänner du är villig att dö för, en pålitlig kvinna som klarar sig själv om du är borta, söner som kan ta din plats. Skaffa mark eller ett bra yrke, faktiska resurser åt din egen klan. Och var alltid beredd på att ta hämnd. Detta är ditt enda politiska program.
Om skribenten: Henrik Jonasson
