Vad har hänt med det moderna västerlandet? Alexander Solzjenitsyn höll 1978 ett tal vid Harvarduniversitetet. Det här var mitt under kalla kriget när USA och Sovjetunionen stod mot varandra i en kamp om världsherraväldet. Han hade tilldelats nobelpriset i litteratur 1970 ”för den etiska kraft varmed han fullföljt den ryska litteraturens omistliga traditioner”. Han var en dissident i Sovjetunionen, men var inte alls imponerad av det han såg under sin tid i väst. Så här beskrivs hans besök i Sverige av NKMR:

”Som svenskar har vi anledning att både komma ihåg och skämmas över det mottagande Alexander Solzjenitsyn fick, när han som Nobelpristagare kom till Sverige och i Spegelsalen på Grand Hotel mötte svensk press och TV. Han avhånades och blev ständigt avbruten av glåpande svenska journalister – några alltjämt återkommande kommentatorer till världens händelser. Själv har Solzjenitsyn vittnat om att han aldrig mött något liknande – aldrig konfronterats med ett så primitivt förakt för de värden och synsätt, som han är vår tids kanske tydligaste exponent.”

Skamlöshet har aldrig setts som något positivt och vi som skäms över tillståndet i landet kan vara de rätta att lyssna på Solzjenitsyn och ta hans ord på allvar. Vad är det då som har gått fel? Hur har vi hamnat i detta själsdödande vakuum som nitiskt försvaras av vulgära medelmåttor vars främsta drivkraft tycks vara att dra allt som har ett egentligt värde i smutsen?

Så här sa Solzjenitsyn:

”Hur kunde Väst förfalla från sin stolta marsch till sitt nuvarande sjukdomstillstånd? Har det någonstans uppstått några ödesdigra vändningar. Har det skett några verkliga misstag i utvecklingen av dess kultur? Det förefaller inte så. Väst fortsatte framåt i enlighet med sina bestämda föresatser, med hjälp av en briljant teknologisk utveckling. Och så befann sig Väst plötsligt i sitt nuvarande tillstånd av svaghet. Det betyder att svagheten finns i roten av systemet, i grunden av det mänskliga tankesättet under de gångna århundradena. Jag tänker på den inställning gentemot tillvaron som finns i det västliga perspektivet. Tanken föddes under renässansen och fann sitt politiska uttryck i Upplysningen. Den gjordes till utgångspunkt för ländernas styrelseskick och sociala vetenskap och skulle kunna beskrivas som rationell humanism eller humanistisk autonomi: Det uttalade och förstärkta självbestämmandet hos människan avskilt från varje inflytande större än hon själv. Man skulle kunna säga antropocentricitet: Människan som centrum för det som existerar.”

”Den förändring som renässansen utlöste var uppenbart historiskt oundviklig. Medeltiden hade kommit till ett naturligt slut av utmattning. Den utövade en outhärdlig makt, som förtryckte människans fysiska natur till förmån för hennes andliga liv. Då vände man Anden ryggen och omfamnade allt som var materiellt med en överdriven och obefogad iver. Detta nya tänkande, som hade gripit oss och som förledde oss, tillät inte existensen av något inneboende ont i människan. Inte heller syntes att där skulle finnas någon högre uppgift för henne annat än att uppnå lycka på jorden. Det försatte den västerländska civilisationen i den farliga belägenheten att tillbedja människan själv och hennes materiella behov. Allting utöver fysiskt välmående och insamlande av materiellt gods, alla andra människans behov och karakteristika av mer obestämbar och högre natur, lämnades utanför staternas uppmärksamhet och de sociala systemen, som om människans existens inte hade någon högre mening. Det öppnade vägen för det onda som idag flödar fritt och ohejdat.”

…

”Vi lever i följderna av de misstag, som vi inte lade märke till i början av resan. Vi har förlitat oss på alltför mycket utan att låta tanken lämna materialismen i hopp om att de politiska och sociala reformerna skulle lösa de inbyggda svårigheterna, bara för att göra upptäckten att vi har förlorat vår dyrbaraste tillgång som människor: Vårt andliga liv. I Öst har det ruinerats genom våld och intriger av det maktägande partiet. I Väst stryps det nu av kommersiella intressen. Det är här som kärnan av krisen finns.”

Den som vill läsa mer kan klicka här.

Om skribenten: Joakim Fredriksson

Joakim är en glad man i sina bästa år. Inte nog med det, han är dessutom både vit, hetero och har en flerårig universitetsutbildning bakom sig. Han anlägger gärna ett normkritiskt perspektiv på samtiden. Är karriär viktigare än familj? Är konsumtion viktigare än andlighet? Är det klokt att göra marknadskrafternas varumärken till en del av sin identitet? Ska vi låta feminister som ogillar män bestämma vad manlighet står för? Ska vi låta globalister som helst vill avskaffa alla nationer bestämma vad som är svenskt? Hans svar på de här frågorna är nej. Istället för medias proffstyckare och kändisar vänder han sig till de stora tänkarna och poeterna för att få vägledning om vad som bör göras. Han skriver också gärna några ord om musik då och då.