2007 går mot sitt slut, och ett nytt år tornar upp sig vid horisonten. Det kan då vara på sin plats att reflektera över vad detta nya år kan tänkas komma att bära i sitt sköte, dels avseende de större trenderna, dels avseende vårt eget land. Dessa reflektioner kommer att utgå dels från två tänkare på diametralt skilda sidor av det politiska spektrumet, dels i två djurs tecken. Den första tänkaren är marxisten Immanuel Wallerstein, som utvecklat den såkallade världssystemsteorin där den kapitalistiska världen studeras som en helhet/ett system. Den andra tänkaren är identitären Guillaume Faye, som utvecklat den arkeofuturistiska ideologin, och som förutspår att Europas folk av historien kommer att tvingas återfinna sina rötter eller gå under. Båda dessa tänkare förutspår en tid av katastrofer, vilket Wallerstein kallar liberalismens död och Faye kallar katastrofernas konvergens. Ingen av dem tror att det kapitalistiska världssystemet kommer att överleva de närmaste 50 åren.
Större historiska trender
Både Wallerstein och Faye menar att världssystemet den närmaste tiden kommer att märka av både ekologiska, ekonomiska och demografiska kriser. Den ekologiska krisen gör sig redan påmind även på det politiska planet, och det finns inget som tyder på att detta kommer att förändras. Däremot är det tveksamt om det finns möjligheter att på allvar göra något åt exempelvis klimatkrisen innan systemet kraschar. Sådana försök måste dessutom betalas av någon, antingen företagen eller staterna, och i en allt hårdare konkurrens är det tveksamt om någon är villig att göra detta.
Den ekonomiska krisen kan också bli märkbar under 2008. Faye menar att spekulationsekonomin kan leda till en börskrasch, medan Wallerstein mer fokuserar på långsiktiga faktorer som att urbaniseringen minskar tillgången till billig arbetskraft (arbetare på landsbygden accepterar ofta extremt låga löner, eftersom de har en liten farm vid sidan av. När de flyttar in till staden brukar de däremot bli politiskt och fackligt aktiva, och snabbt höja sina löner). Wallerstein förutspår också en alltmer ”anarkistisk” situation världspolitiskt, vilket beror på att den tidigare hegemonen och supermakten USA börjar känna av sin förlorade ställning både ekonomiskt och politiskt. En sådan hegemon kan vara både farlig och desperat, och det är inte omöjligt att nästa år innebär öppna aggressioner mot Iran.
Den demografiska, och etniska, krisen är följden av lågt barnafödande i det rika Nord och ett högt sådant i det fattiga Syd. Det innebär att Europa utsätts för en massinvandring som enbart kan karaktäriseras som kolonisering. Sådant leder normalt till reaktioner och öppna konflikter, och Europas styrande har i decennier använt alla medel, från etnomasochistisk propaganda till lagar, för att förhindra eller försena detta. Det finns inga tecken på att de kommer att lyckas. Faye förutspår att detta kommer att leda till öppna konflikter, och att Europas folk kommer att tvingas återfinna sina arkaiska värderingar för att överhuvudtaget kunna hävda sig i denna situation (Wallerstein menar för sin del att vänstern måste kämpa för fri invandring, och med detta krav visar han att även om man inser många saker kan man fortfarande vara en etnomasochistisk och suicidal dåre). Att nästa år kommer att innebära ökade etniska konflikter/kravaller i de franska förorterna och terrordåd planerade , finansierade och utförda från de främmande bosättningarna i Nord är tämligen säkert, det finns också en sannolikhet att liknande händelser äger rum i vårt eget land. Inte minst om det sammanfaller med en ekonomisk kris eller ökat våld i Mellanöstern.
Samtidigt kan man reflektera över vad 2008 innebär lokalt. Det torde då finnas två trender av större intresse för identitären, nämligen den öppna etnomasochismens dalande betydelse och Sverigedemokraternas gradvisa uppgång. Båda dessa trender ställer identitären inför nya utmaningar och nya möjligheter.
Etnomasochisternas sorti och liberalernas entré
Som identitär har man länge befunnit sig i den trivsamma situationen att man haft absurda och mer eller mindre galna människor som motdebattörer. En person som Masoud Kamali med sitt evinnerliga malande om ”strukturell diskriminering” och ”andrafiering”, ”Centrum Mot Rasism” som för kampanjer mot glassar, eller människor som på fullt allvar vill förbjuda Sverigetröjor för att de kan tänkas ”kränka” någon, är på många sätt idealiska motståndare. Det finns dock tecken på att dessa mer abnorma etnomasochister och svenskfiender gradvis fått mindre utrymme i media (detsamma tycks gälla de mer radikala feministerna). Denna tendens kan förvisso komma att brytas om Socialdemokraternas opinionsframgångar fortsätter, men mer troligt är att man som identitär mer och mer kommer att ställas inför nya motståndare. Dessa motståndare är liberala, och om etnomasochisten är direkt fientlig till det svenska etnos på grund av diffusa tankar om kollektiv historisk skuld, så är den individualistiska liberalen framförallt likgiltig inför det. Denna likgiltighet omsätts i konkret politik dock i en faktisk fientlighet även den, då liberalen förvägrar det svenska etnos alla de förutsättningar som det behöver för att kunna överleva. Liberalen är exempelvis fientlig till repatriering baserad på etnicitet, eftersom han/hon bara ser ”individer”, och ser massinvandringen som fullbordat faktum.
Man kan därför misstänka att man som identitär redan nu kan ha nytta av att sätta sig in i denna nya motståndares tänkande. Sötebrödsdagarna då man debatterade mot stollar kan snabbt komma att ta slut. Samtidigt bör man fråga sig vilka möjligheter detta öppnar för, vad i den liberala ideologin som går att utnyttja (såsom möjligheten att starta etniska dagis, vilket ingen individualistisk liberal bör kunna argumentera mot). Denna tendens kan dock komma att brytas.
Sverigedemokraternas uppgång (och fall)
I takt med att de etniska och religiösa konflikter som både Wallerstein och Faye förutspår blir tydligare för gemene man, så kommer gemene man att anpassa sig till den nya situationen (om än med en tröghet som gränsar till idioti, och förmodligen redan säkrat svenskarna en plats i historieböckerna för all framtid). Detta innebär i Sverige att Sverigedemokraterna kommer att öka sitt väljarstöd till mer än 4%, och förmodligen gå om Kristdemokraterna. Ur ett historiskt perspektiv bör detta ses som ett viktigt första steg, då det kommer att göra det mer legitimt att diskutera etniska frågor. Samtidigt måste man vara medveten om att partiet Sverigedemokraterna inte har den ideologi som innebär att svenskarnas och Europas kris kan lösas, eftersom de är såkallade ”kulturnationalister” men saknar djupare insikter ens i den svenska kulturen. Den etniska sidan av det hela är de överhuvudtaget inte intresserade av. Detta innebär att som identitär får man utnyttja den eventuella öppning som detta partis framgångar ger, samtidigt som man utifrån ett mer radikalt perspektiv gör skillnaderna tydliga mellan sverigedemokratisk politik och sin egen. Viktigt är också att motståndet mot ”mångkulturen” inte begränsas till en röst eller ett val i en telefonundersökning, utan att det uppstår nya institutioner och strukturer (allt från etniskt svenska daghem till nyhetsförmedlingar).
Vilka djurs tecken var det då som dagens inlägg skrevs under, undrar förmodligen vän av ordning. Dels mullvaden, som Marx använde som metafor för att beskriva historiens gång under tillsynes händelselösa perioder. Tanken var att även när det inte tycks hända något, så händer det mycket under ytan. Industrier kommer allt närmare sin undergång, hela klasser blir mer och mer missnöjda, och liknande, och plötsligt blir detta synligt genom öppna kriser och revolutioner. Men förarbetet har gjorts av den tålmodiga mullvaden. Samma liknelse kan förmodligen användas på det svenska folket, som gradvis blir alltmer trötta på det mångkulturella ”samhället”, på etnomasochism och liknande, något som länge inte märks i det officiella livet men en dag plötsligt blir uppenbart.
Det andra djuret är den nordafrikanska gattoparden, eller servalen som den också kallas. Gattoparden är en afrikansk vildkatt, som gett namn åt huvudpersonen i romanen Il Gattopardo, som följer en aristokratisk, siciliansk familj i en tid av social och politisk turbulens. En av huvudpersonerna yttrar där det odödliga citatet If we want things to stay as they are, things will have to change, som på många sätt kan sägas sammanfatta den radikalkonservativa inställningen till historien.
Och med det sagt:
Gott Nytt År!
Mer om Wallerstein och Faye hittar den hugade här:
Wallerstein och liberalismens död
Den historiska kapitalismen – utdrag
Den Nya Högern och Imperium Europa
Om skribenten: Joakim Andersen
