Andrej Tarkovskijs filmkonst

Film, Kultur, Metapolitik, Rekommenderat, Samhälle, Underhållning

Modern art has taken the wrong turn in abandoning the search for the meaning of existence in order to affirm the value of the individual for his own sake.” – Andrej Tarkovskij 

Den moderna filmindustrin har förlorat all form av konstnärlig integritet och har helt reducerats till ren och skär underhållning, men en person som alltid prioriterade konsten inom film och aldrig kompromissade med sina artistiska visioner var den ryske regissören Andrej Tarkovskij. Tarkovskijs filmer är särskilt tänkvärda idag eftersom det samtida filmskapandet befinner sig i en djup kreativ svacka präglat av ett politiserat och kommersiellt tänkande där kvalitet och djup ses som sekundära egenskaper. 

Det är dock en förenkling att säga att det endast är den moderna filmindustrin som förändrats, det handlar också om en förändring hos människan, en kulturell förändring av vad vi vill se, vad vi uppskattar, vad vi ser som vackert och vad vi ser som konst. Dagens människa med ett allt mer krympande uppmärksamhetsspann skulle förmodligen inte kunna sitta igenom den första timmen av en film regisserad av Tarkovskij utan att behöva sträcka sig efter mobiltelefonen, och det är någonting som smärtsamt tydligt reflekteras i den nutida filmbranschen med sönderklippta produktioner anpassade för en allt dummare publik. Därför fungerar Tarkovskij som en extrem motpol till detta med sina långsamma svepande tagningar över atmosfäriska vatten- och skogslandskap, alltid med en ständig respekt för betraktaren; genom att inte känna behovet att förklara exakt allting som händer på duken utan istället låta tittaren tänka och själv dra sina egna slutsatser. 

Andrej Tarkovskij hade ett intressant perspektiv på filmskapande, hans filosofi och tankesätt var att han som regissör genom att ha kontroll över allt som kameran filmar och skådespelarnas reaktioner, rörelser och dialog: kunde kontrollera tiden. Tarkovskij beskrev filmskapandet som att skulptera i tiden. Tidsmässigt är hans filmer väldigt noga strukturerade, och det märks genom alla hans produktioner. Filmerna är antingen så långa eller så korta som de behöver vara, det finns aldrig några onödiga eller överflödiga scener utan allt flyter samman på ett väldigt uttänkt sätt. 

Ivanovo detstvo (Ivans barndom, 1962)

Tarkovskijs långfilmsdebut var filmen Ivans barndom från 1962. Filmen utspelar sig under andra världskriget och handlar om den unge pojken Ivan som förlorat sin familj tidigt under kriget och numera agerar som spaningssoldat för Röda armén vid fronten. En väldigt intressant aspekt med filmen är att även fast den bara är gjord 17 år efter andra världskrigets slut samt producerad och finansierad av den sovjetiska staten så är den betydligt mer neutral och icke-propagandistisk än de flesta krigsfilmerna som idag produceras i Väst. Filmens handling centrerar kring det som titeln säger Ivans (förlorade) barndom. Det är i stort sett heller inga krigsscener där tyskar visas utan det mesta ses utifrån den ryska arméns perspektiv och förutom artillerield och en enstaka scen i slutet av filmen så får vi aldrig se några tyska soldater över huvud taget. Har man sett Tarkovskijs senare filmer så är Ivans barndom också intressant eftersom vi ser regissören experimentera med surrealistiska scener och olika kameravinklar som skulle återkomma i framtida filmer. 

Andrei Rublev (Den yttersta domen, 1966)

Tarkovskijs andra film är ett episkt drama som handlar om den kända ryske konstnären, munken och ikonmålaren Andrei Rublev som under 1400-talet målade konstinteriörerna i flera kloster och kyrkor. Filmen färdigställdes 1966 men censurerades av sovjetiska myndigheter, och eftersom Tarkovskij initialt vägrade klippa om filmen visades den först 1969 på filmfestivalen i Cannes, och det skulle dröja fram till 1971 innan filmen visades på biografer i Sovjetunionen. Vid tillfället 1966 hade Tarkovskij tillgång till teknologin att spela in Andrei Rublev i färg istället för i svartvitt som hans första film, men Tarkovskij tvekade och kände att färg skulle distrahera tittarna från filmens budskap och gjorde den artistiska avvägningen att bara inkludera färgfilm de sista tio minuterna av filmen för att visa bilder inifrån kyrkor som visar den riktige Rublevs konstverk. Den längsta och mest oklippta versionen av filmen som vi kan se idag är runt tre timmar lång, och kan bäst beskrivas som storslagen med hundratals kanske uppemot tusentals statister medverkande. Filmen har ett väldigt ledigt och avspänt förhållande till huvudpersonen, och försöker varken glorifiera Rublev som historisk gestalt eller det dåvarande Ryssland; tvärtom (kanske därav statens villighet till censur) porträtterar Tarkovskij en intressant och nyanserad bild av det tidigt krist-ortodoxa Ryssland där stora problem som korrupta ryska krigsherrar, svält, fattigdom och räder från tatarerna ständigt plågar befolkningen. Även huvudpersonen Rublev själv visas som en man som tvivlar på sig själv, sin tro och sin begåvning. Andrei Rublev är ett typexempel på en sådan film som man blir förundrad över hur den ens gick att koordinera och färdigställa när man ser slutresultatet. 

Solaris (1972)

Andrej Tarkovskijs tredje film är också hans första och enda rymd-sci-fi. Baserad på romanen med samma namn av Stanislaw Lem så handlar filmen om ett framtida scenario där människan börjat utforska universum och letar efter intelligent liv på andra planeter. Någonting som väckt vetenskapsmännens intresse är vattenplaneten Solaris som man fångat upp konstiga signaler ifrån; vilket gjort att en rymdstation med forskare placerats i omloppsbana runt planeten. Problemet är bara att vetenskapsmännen på jorden inte får någon relevant data ifrån forskarna utan bara konstiga meddelanden om att de bevittnat bisarra fenomen på planetens vattenfyllda yta samt att vissa av dem sett syner av döda släktingar och familjemedlemmar ombord på rymdstationen. Och med anledning av dessa händelser väljer vetenskapsmännen på jorden att skicka dit en psykolog som också är filmens huvudperson. Efter den tidigare filmen Andrei Rublev så valde Tarkovskij att ändra på sin tidigare policy och göra Solaris till sin första färgfilm och det märks, introduktionsscenen är kanske den allra mest estetiskt tilltalande i hela Tarkovskijs filmarsenal. 

Zerkalo (Spegeln, 1975)

Spegeln är en film där Tarkovskij tar ett steg tillbaka från de tidigare storslagna filmpremisserna om rymden och stora äventyr och istället fokuserar på en mans mest intrikata minnen och hågkomster. Filmen är delvis självbiografisk och inspirerad av regissörens egen uppväxt och handlar om en sjuk och döende man som i bilder och filmsekvenser minns tillbaka på sitt liv och barndom. Spegeln är en bitvis surrealistisk film som utspelar sig i kronologisk oordning där handlingen hoppar i tiden utefter vad mannen minns tillbaka till och drömmer om. Initialt fick Spegeln ljumma recensioner och ansågs allt för experimentellt diffus och beskrevs av vissa recensenter som handlingslös, men filmen markerar på ett sätt en viktig punkt i Tarkovskijs karriär där hans kändisskap och framgångar från tidigare produktioner inte verkar ha påverkat varken hans idealistiska filmskapande eller vilja att fortsätta utvecklas som regissör. I Spegeln väljer Tarkovskij att fortsätta gå utanför sin komfortzon även fast det kommersiellt sett inte var det bästa valet för hans karriär. I efterhand har Spegeln fått återupprättelse och räknas idag som ett av Tarkovskijs mest fantasifulla och uppskattade verk. 

Stalker (1979)

Andrej Tarkovskijs femte film Stalker räknas av många som hans mest mystiska och har med åren blivit hans allra mest omdebatterade och kända film. Handlingen är löst baserad på bröderna Strugatskijs roman Picknick vid vägkanten. Filmen inleds med en berättartext som förklarar att handlingen utspelar sig några år efter att det skett en mystisk händelse i ett okänt land någonstans på den östeuropeiska landsbygden. 

Vad kan vara orsaken till denna oförklarliga händelse, kan det ha varit ett meteoritnedslag, en kraschad utomjordisk farkost? Helt plötsligt är i alla fall militären väldigt intresserade och spärrar snabbt av ett stort område som ingen tillåts beträda. Platsen kallas i folkmun för ”zonen” och det sägs att konstiga saker inträffar där som onaturliga väderfenomen och att våra naturvetenskapliga lagar som vi känner till dem inte gäller där, vissa påstår till och med att zonen själv är vid medvetande och inte tillåter vem som helst att vistas där. Med åren har längtan att exploatera zonens övernaturliga egenskaper ökat och allt fler människor vill prova lyckan att ta sig in i det förbjudna området eftersom det ryktas om att det finns ett rum i zonens centrum där dina djupaste önskningar går i uppfyllelse — problemet är bara zonens faror och de militära avspärrningarna. Efterfrågan på vägvisning till och genom zonen har gett upphov till så kallade ”Stalkers” som används som ett ord för att beskriva en person som sägs ha en speciell andlig och mental kontakt med zonen och därför kan orientera sig i den. Dessa vägvisare tjänar nu pengar på att leda lycksökare in till zonens centrum. Filmens handling tar därför sin början i en liten stad på ett kafé där två personer som endast identifieras med sina arbetstitlar: författaren och professorn bestämt träff med en vägvisare/Stalker angående hur de tre ska navigera genom zonen. 

Filmen är intressant på många sätt, speciellt eftersom den lämnar så mycket öppet för tolkning för den tänkande tittaren. Kontrasterna mellan karaktärerna och deras filosofier och målsättningar är egentligen en dragkamp mellan ett mer vetenskapligt tänkande och ett mer spirituellt synsätt, de tre karaktärerna representerar på så sätt tre olika människotyper och inriktningar, de besöker alla tre zonen av olika anledningar, och frågan ställs subtilt vad de egentligen vill ha ut av livet. 

Tekniskt och artistiskt skulle man kunna säga att Tarkovskij blommar ut som regissör under Stalker-produktionen, här applicerar han alla sina tidigare experimentella finesser på ett balanserat vis. Färgsättningen och fotot är speciellt iögonfallande, i början när huvudpersonerna vistas i det östeuropeiska nedgångna industrilandskapet är kulörerna mörka och dystra, ett gul-brunaktigt filter illustrerar de sovjetiska vägspärrarna och taggtrådsomgivningarna, men när de väl äntrar zonen ändras färgsättningen oväntat och det färglösa skimret byts mot en naturlig färgrik grönska, ett helt mästerligt sätt att exponera zonens magiska atmosfär utan att någon karaktär behöver kommentera det.

Den sovjetiska statliga filmkommittén kritiserade Stalker vid den första provvisningen, och kallade den långsam och odynamisk, på vilket Tarkovskij svarade: ”Filmen måste vara långsammare och tråkigare i början så att tittarna som gick in i fel filmsalong har tid att lämna innan huvudspelet börjar.” 

Nostalghia (1983)

Nostalghia var den första filmen Tarkovskij skapade utanför Sovjetunionen, och spelades in i Italien först med stöd från den sovjetiska staten men när stödet drogs in, och när sedermera de sovjetiska myndigheterna hindrade filmen från att vinna Guldpalmen i Cannes blev det droppen för Tarkovskij som lovade att aldrig mer spela in någon film i Sovjetunionen och gick i exil. Filmen handlar om en rysk författare som reser runt i Italien för att lära sig om en rysk kompositör som gjorde samma resa på 1800-talet. Precis som i Stalker använder Tarkovskij ljud och framför allt avsaknaden av ljud för att skapa en speciell känsla av tystnad och atmosfär. Tarkovskijs återkommande tema med natur, vatten och regn används flitigt i Nostalghia, för svenskar kan det vara intressant att veta att dramatenskådespelaren Erland Josephson medverkar i filmen, vilket han också skulle göra i Tarkovskijs sista film. 

Offret (The Sacrifice, 1986)

Offret skulle bli Andrej Tarkovskijs sista film, då han dog endast 54 år gammal i lungcancer. Offret är en särskilt intressant produktion för oss svenskar eftersom den spelades nämligen in i Sverige på en liten ö i närheten av Gotland med svenska skådespelare och ett svenskt manus. Anledningen till detta var att Tarkovskij blivit inbjuden till Sverige av Svenska Filminstitutet och på det sättet träffat många av Ingmar Bergmans medarbetare som exempelvis Bergmans filmfotograf Sven Nykvist som anställdes till projektet. Några skådespelare som togs in var Erland Josephson som medverkade i Nostalghia, Allan Edwall och Sven Wollter. 

Offret handlar om Alexander spelad av Josephson som bor på en liten ö med sin familj. En dag när familjen hör lågflygande jaktplan ovanför huset blir de oroliga och slår på TV:n och får då reda på att tredje världskriget håller på att bryta ut, och att en möjlig kärnvapenkonflikt är nära att inträffa. Detta gör Alexander helt förtvivlad och han lovar att offra allt han håller kärt även om det innebär att han måste lämna sin familj om bara inte kriget inträffar. Offret är en annorlunda upplevelse om man sett Tarkovskijs tidigare filmer, och är egentligen inte en film man bör se som sin första Tarkovskijfilm. Filmen påminner på många förklarliga sätt om Bergmans filmer, och är mer teatralisk än regissörens tidigare verk. Det karaktäristiska unikt vackra fotot och de långa tagningarna är dock någonting som skiljer sig från Bergmans egna filmer. En intressant anekdot från inspelningen som säger mycket om Tarkovskij som person är att det i filmen förekommer en scen där ett hus brinner ner i en enskild tagning som varar hela 6 minuter utan avbrott, inför scenen envisades Andrej med att bara använda en kamera för tagningen, vilket gjorde att när tagningen och kameran misslyckades fick man helt enkelt bygga upp ett nytt hus (som speciellt hade tillverkats för filmen) och bränna ner det igen för att scenen skulle bli perfekt. 

För den ovane tittaren kan Tarkovskijs filmer initialt uppfattas som svårtillgängliga på grund av det ryska språket samt det delvis långsamma tempot i relation till samtida film. Det kan därför sägas att filmerna alltid förstärks avsevärt med multipla tittar vilket underlättar för tittaren att enklare kunna fokusera på det visuella bildspråket och ljudet då det är just dessa kännetecken tillsammans med den täta dialogen där filmernas sanna kraft ligger.

Egentligen skulle det kunna beskrivas som en mental avgiftning från den moderna filmvärlden att se Tarkovskijs filmer, det är inte lätt att gå direkt från det ena till den andra, utan det är en omställningsprocess som kan vara svår. Jag skrev inledningsvis att det är som om många av dessa äldre filmer är gjorda för en annan typ av människa än dagens gemene man, och det kan därför vara nyttigt att gå tillbaka i tiden och titta och resonera kring vad som förändrats hos oss.