Thomas Nydahl håller på att skriva en bok om den identitära strömningen. Nyligen lade han upp ett citat på sin blogg som handlar om ett möte i franska Block Identitaire. Jag tänkte kommentera saken från ett lite annorlunda perspektiv, nämligen den fjärde positionen så som den har lagts fram av Alexander Dugin.
A keynote speech delivered by Mario Borghezio, Member of the European Parliament from the Italian Lega Nord, showed that the ”Reconquest”; is not a mere slogan. In an inspiring Mussolini-esque performance, he shouted, with a thick Italian accent,”Long live our race! Long live the Whites!”; The reception was, to my great surprise, very positive. There were in the audience many people coming from the Left, who were at times highly critical of conservative and Christian speakers, but who totally agreed with the idea that Whites must defend their interests as a race even if it is at the expense of other races. If anything, this shows that radicalism has a stronger appeal to former liberals than dull, moderate conservatism. The most interesting speeches, besides that of Mario Borghezio, were delivered by young, active militants.
Vad är då den fjärde positionen? Eftersom den kallas ”den fjärde” ska jag börja med att kortfattat belysa vad den första, andra och tredje positionen står för.
Om tidigare århundraden präglades politiskt av religion, kungar och mäktiga dynastier så var 1900 talet ideologiernas era. Under det förra århundradet kämpade de till döds med varandra.
Den första ideologin var liberalismen. Den framträdde redan på 1700-talet och visade sig i längden vara den stabilaste och framgångsrikaste ideologin. Den andra politiska ideologin var kommunismen. Den kom senare än liberalismen som en kritisk respons till det borgerligt kapitalistiska systemet. Den tredje politiska teorin var fascismen. Den framträdde senare än de andra två teorierna och försvann tidigare än dem. Efter att fascismen hade försvunnit utkämpades en strid mellan den första och den andra teorin. Det var det kalla kriget där världen var delad i två poler dominerade av USA och Sovjetunionen på varsin sida. De två supermakterna kämpade med varandra om makten i världen. 1991 hade dock liberalismen besegrat den andra teorin och andast en supermakt återstod.
Det centrala ämnet för liberalismen är, enligt Dugin, individen. För kommunismen är det klass. För fascismen är det staten, eller i den nationalsocialistiska versionen av fascismen: rasen. Så länge den ideologiska kampen pågick kunde ett land, åtminstone i teorin, välja fokus: klass, ras, stat eller individ. Men med liberalismens seger blev individen det normativa ämnet för hela världen. Dugin menar att det är nu globaliseringen träder in på scenen och det postindustriella samhället och den postmoderna eran tar sin början. Under liberalismens herravälde består mänskligheten av individer och den dras därför naturligt mot universalitet och försöker bli global och enad. Med liberalismens seger upphör den liberala ideologin samtidigt att vara ett val. Den framstår istället som ett oundvikligt öde.
Det nya milleniet sammanföll med slutet för ideologin. Fascismen dog i sin ungdom, kommunismen dog av orkeslös ålderdom och liberalismen återföddes som något annat: postliberalism och det globala marknadssamhället. Ibland kan klassiska liberaler beklaga sig när vi dissidenter kallar medlemmar av den transnationella eliten för liberaler. Det stämmer att de inte är liberaler i klassisk mening, men de har individualismen som sin centrala idé vilket också kan ses som liberalismens centrala ämne, åtminstone om man följer Dugins tolkning. Individen ”befriad” från tradition, familj och religion står i centrum.
Vad är då den fjärde positionen? Den tar med sig vissa inslag från de tidigare positionerna. Den förkastar individualismen, men frihet är däremot något mycket positivt. Dugin menar till och med att den är det högsta värdet för den fjärde positionen.
Varför ska individualismen förkastas? Därför att den dels tar bort alla meningsfulla sammanhang för människan. Det enda som återstår för den isolerade liberala individen efter att han har ”befriats” från sin etnicitet, sin religion, sina traditioner, sin civilisation och sin familj är att konsumera den globala marknadsplatsens produkter. Den liberala individen är en liten impulsstyrd hedonist. Nietzsche kallade varelsen för ”den sista människan”. Jag tycker att soptippen är en passande symbol för henne. Hon lämnar ju enorma soptippar som läcker gifter ut i naturen efter sig till sina efterkommande. Frihet handlar om att välja mellan Macdonalds och Burger King. Kulturen är en såpa på teve eller en förnedrande realityshow.
Och marxismen? Den fjärde positionen förkastar marxismens mekanistiska syn på samhället, men dess kritik av kapitalismen kan vara träffande.
Fascismen bidrog i sin tur till att skapa ett sådant blodbad att det är oklart om Europa någonsin kommer att hämta sig igen. Vi lever fortfarande i skuggan av 2:a världskriget och excesserna under den tiden. Den fascistiska staten lämnar inte mycket frihet kvar till befolkningen och nationalsocialisternas fokus på rasen ställde till ett väldigt elände. Men samtidigt fanns ett intresse för folket, ett slags etnocentriskt fokus som kan vara positivt om man undviker att blanda in rasideologiska föreställningar om biologisk överlägsenhet.
Vad ska den centrala idén vara för den fjärde positionen? Som vi har sett är det inte individen, inte den fascistiska staten eller den vita rasen och inte marxismens mekanistiska schema där samhället ses som en maskin, som står i centrum. Frihet är det högsta värdet. Men den friheten måste förstås på ett sätt som utesluter den liberala individens frihet att vara oansvarig. Alexander Dugin föreslår att vi ska sätta Heideggers Dasein i centrum. Att han kommer med ett sånt förslag visar med all önskvärd tydlighet att han inte försöker starta en massrörelse. Snarare riktar han sig till en elit som kan spela en ledande roll filosofiskt, politiskt och spirituellt. Jag planerar att återkomma om detta så småningom.
Vi befinner oss i övergången från en epok till en annan. Vi vet inte hur den nya epoken kommer att se ut ännu, men de tre gamla ideologierna släpar fortfarande med oss. Det ser man i beskrivningen av det franska identitära mötet i citatet i inledningen av det här inlägget. Några av deltagarna har tidigare varit liberaler och de bär med sig attityderna från den mentaliteten. De gillar inte de kristna och de konservativa talarna. En politiker håller ett tal som påminner om Mussolini. Där tittar den tredje positionen fram. Kanske finns det även en och en annan före detta marxist på mötet? I så fall är ekon från alla tre 1900-talspositionerna närvarande. Men de har förlorat en stor del av sin kraft när tidigare ideologiska fiender står sida vid sida.
Det finns olika tendenser bland tänkarna som associeras med ”den nya högern”, eller vad man nu vill kalla den. Min ståndpunkt är att vi borde släppa 1900-talet och lämna den ideologiska bråten från den tiden på historiens skräphög. Alexander Dugins bok ”The fourth political theory” är då mycket intressant. Han avskiljer sitt projekt tydligt från alla de tidigare positionerna: liberalism, marxism och fascism. Bitvis kan han till och med låta mer antirasistisk än antirasisterna gör. Det störde mig först. ”Ras” är inte något som upptar mig, men de svenska antirasisternas tintinpanik o.dyl. har lagt ett löjets skimmer över deras idéer i mina ögon. Men jag håller alltså med Dugin. Att sätta rasen i centrum för ett politiskt projekt har redan prövats och det fick mycket obehagliga följder den gången. Att upprepa samma sak en gång till är inte något som jag stöder.
”The fourth political theory proclaims: ’Say no to fascism, no to Communism, and no to liberalism!'”
Alexander Dugin
Oskorei om den fjärde positionen: [KLICK]
Sirayako Akda om den fjärde positionen: [del I] [del II]
Om skribenten: Joakim Fredriksson
