Då jag blev tillfrågad om jag kan tänka mig att recensera Winglords "The chosen one" svarade jag genast ja, eftersom jag tyckte om den första skivan: "Heroica". Låt mig genast slå fast att jag tycker den andra skivan är ännu bättre än den första, som jag alltså också gillade.
Någon gång då och då stöter jag på en låt som jag genast vill lyssna på igen. Sången "The chosen one" är sådan. Jag lyssnade på den, tryckte på "replay", lyssnade, tryckte på replay igen och igen, med ett leende på läpparna. "Det här är mycket bra!", tänkte jag. Att vara utvald kan låta storslaget, men min tanke är att vi alla behöver rycka upp oss från tendenser till likgiltighet och missmod. Om vi beter oss som om det faktiskt finns en poäng med vår existens så faller saker i ett helt annat ljus än om vi beter oss som om konsumenter är allt vi är.
Ord och musik är som olika språk som talar till oss på olika sätt. Om jag skulle uttrycka mina tankar om livet genom musik så skulle jag vara stolt om jag fick det att bli lika välljudande som Winglord. Plattan börjar med några ord om att vara splittrad och vilsen, men sedan, trogen sitt namn, fälls vingarna ut till toner som strävar uppåt mot ljuset från den skinande solen. Likt Dantes gudomliga komedi börjar den i en slags mörk skog, men den besöker aldrig inferno, utan rör sig sedan uppåt mot de högre sfärerna. Musiken är till stor del instrumentell, men där finns också vacker körsång och en manlig röst som ibland ger uttryck för några tankar eller ställer en fråga, som exempelvis: "Are you the chosen one?"
För den som lever i inre exil, eller som en outsider, i sitt eget land och sin tid, och upplever att en främmande och andefattig mentalitet har tagit över som förstör allt han håller kärt kan det vara lätt att falla ned i bitterhet och negativitet. Då kan Winglord utgöra ett bra motgift. Om du öppnar dig för musiken så för den dig i riktning mot ett positivare och mer konstruktivt tillstånd.
Genren skulle jag kalla för neoklassisk, med inslag av neofolk. I den genren finns band som Current 93 och Death in June mfl. Jag har också tänkt på Dead can Dance flera gånger när jag har lyssnat på skivan. Det finns inflytande från folkmusik, klassisk musik, romantiken, renässansen och medeltiden. Att musiken är på en gång mycket modern samtidigt som den lyfter fram ålderdomliga tongångar gör att den skulle passa bra för ett datorspel som exempelvis Skyrim. "The chosen one" skulle då kunna vara tillägnad Dovahkiin. Den skulle också göra sig bra som filmmusik.
På 60-talet slog en motkultur igenom i västvärlden och bildade en ny dominerande kultur. Det var den nya vänstern, flower power, och studenternas proteströrelse som lyckades ta över scenen, samtidigt som den borgerliga kulturen snabbt retirerade. 60-talsvänstern har sedan dess kunnat påverka attityderna i så hög grad att exempelvis den "konservativa" Fredrik Reinfeldt kan tala med saknad om Mona Sahlin och om svenskarna som korkade barbarer. Och barbarpratets syfte är inte att svenskarna ska skärpa sig, utan att han ska kunna byta ut det värdelösa folket och upplösa deras land utan motstånd.
Man kan vara kritisk mot den gamla bourgeoisin, men när de dominerade behövde folk åtminstone inte vara rädda för trakasserier för att de gillade sitt land eller sin kultur. Hursomhelst håller en ny motkultur på att ta form. Den här gången är den riktad mot den nya klassens utslitna floskler, deras flummiga hippiefilosofi som bland annat kommer till uttryck genom det lika kraftlösa som könlösa ordet "hen". "Hen" är inget för motståndets kultur, där man oavsett kön måste ha stake. Den nya klassens tvångsmässiga negativitet mot allt som har med Sveriges och Europas identitet att göra är vid det här laget mer än gammalt och utslitet. Vi behöver ett nytt team.
Winglord har med "The chosen one" lämnat ett viktigt bidrag och samtidigt höjt ribban ordentligt för den spirande europeiska motkulturen som bär sin identitet och sitt arv med stolthet. Jag uppfattar skivan som ett uttryck för en rakryggad fanbärare inom förtrupperna som ger en försmak av vad som komma skall. Det är musik som från ett levande kulturellt sammanhang och en tidlös tradition blickar segervisst mot framtiden.
Rekomenderas varmt.
Om skribenten: Joakim Fredriksson
