Mohamed Omar har hoppat av islamismen. Ungefär så ska vi förstå den iransk-svenske författarens självutforskande projekt, som utmynnat i boken ’En Opiumätares Bekännelser’. Det som egentligen har hänt är förstås att karlen ledsnat på att sitta och gapa om Israel, påhejad endast av den svenska ’nazismens’ och den obskyraste islamismens sämsta representanter. Istället vill han ha ett liv. Skriva saker, läsa saker och prata om saker tillsammans med andra personer. Been there, done that. Det är begripligt, och rent sympatiskt.
Avståndstagandet
För ändamålet har han valt att ta avstånd från sin tidigare antisemitism, samt att skriva ovan nämnda bok. Han har, mest väsentligt, konstaterat att han inte längre ser islamismen som politiskt ideal. Det andliga Imperium han eventuellt drömde ihop i ungdomen tjänar inte på att representeras av wahabismen och liknande sydprotestantiska, extremistiska muslimska rörelser – kanske är islam i sig otillräckligt. Han har, i samband med detta ställningstagande, också börjat bråka med några av islams mer centrala företrädare i Sverige – muslimer som får sin ideologiska input från Saudiarabien och salafismen, samtidigt som de samarbetar med svenska myndigheter.
För min del är det hela inte så jättedramatiskt. Visst är Omars plötsliga avståndstagande från antisemitismen lite överspänt – men det var hans plötsliga omfamnande av alla möjliga och omöjliga revisionister och ”fritänkare” också. Det är lite tråkigt att han verkar fast besluten att ta sig tillbaka in i det så kallade etablissemanget, men dummare saker har väl hänt. Det blir framförallt kul att se mainstreammedia omfamna honom igen (fucking DN recenserar honom redan; de kan inte hålla sig, ens när det rör sig om en så pass svennig invandrare som M.O.). Jag kan inte riktigt tro att Omar tar svensk debatt helt på allvar; det gör inte psykiskt friska människor, och inte dårar heller. Kultursidan är reserverad för den fega medelmåttan, som inte har något att säga alls, och oavsett hur mycket Omar ursäktar sig vet han förstås det. Låt honom skriva om hur det känns inuti, och om det allmänmänskliga tillståndet. Det kan vara lika viktigt som det politiska gnället.
Fin bild som seriösa svenska onlineuppslagsverket
Wikipedia väljer att ha på M.O…
Andra sidan
Värre då är det att se andra debattörers beteende i den här historien. ”Kan vi lita på Omar,” är frågan för dagen. Motfrågan är rätt självklar: vilka jävla ”vi”? Omar menas ha rivit upp sår, och orsakat otrolig skada, vilket förstås är rena vansinnigheter. Det är ingen som tagit någon skada av något han skrivit, och töntarna som hävdar motsatsen vet det.
Daniel Poohls blogginlägg på Expo sammanfattar inställningen när den är som värst. Där listas sådana saker som Omars vänskap med Jonas de Geer; en vänskap som, så vitt både jag och Poohl vet, dog ut flera år innan Omars islamistiska omvändelse (och då har vi inte ens börjat ta i frågan vad fan Expo har att göra med vilka kompisar folk har). Poohl undrar också hur det ligger till med Omars stöd till Iran, en frågeställning som är ofattbart oförskämd när den kommer från det här hållet. Jag tänker inte försvara Iran i onödan, men själva enfalden i Poohls vädjan till läsarnas utrikespolitiska fördomar och okunskap är pinsam (”JAHA, Omar STÖDJER IRAN – JAHA, JA!”). När han sedan kräver att Mohamed ska förklara vad han menar med ”sionism” börjar faktiskt skämspåsen bli full. Kan Daniel, eller kanske de som betalar hans lön, vara vänliga att föregå med gott exempel vad gäller sionistdefinitionen?
Poohl har därefter mage att ifrågasätta Omars trovärdighet utifrån innehållet i dennes tidigare bok, Islamisten. I den spyr Omar galla över en pinsam tillvaro som Onkel Tom-liknande invandrar-alibi till kulturvänsterns dumheter. Detta anser Daniel vara blamerande, och något som gör att vi bör förhålla oss skeptiska till Omars ursäkter. Att han inte förblivit en efterblivet charmig mångfaldsindikator, utan öppnat käften, är i sig ett tecken på att han kanske aldrig mer borde få synas till i offentligheten (för det är det Poohl diskuterar, tro inget annat).
Den pinsamma läroboken
Som en dålig historielärobok väljer Exporedaktören avslutningsvis att tolka Mohamed Omars kritik av salafister och knasbollsmuslimer som ett uttryck för konflikt mellan Shia-islam och Sunni-islam. Den tolkningen har Poohl gemensam med ungefär tre arga counterjihadist-kommentatorer på Omars olika Newsmillinlägg i frågan. Liksom dem nämner Poohl inte sufismen, eftersom han inte har en aning om vad det är för något. För dem och honom handlar hela saken om någon sorts sandnegerdiskussion mellan ”shia” och ”sunni,” inte om den reella motsättningen mellan något så när funktionell islam kontra expansiv, totalitär islamism (en distinktion, separat från invandringsdebatten, man skulle kunna tro att Expo skulle vara intresserade av, men det är förstås som vanligt för mycket begärt).
Jag måste erkänna att det för mig är obegripligt varför Mohamed Omar väljer att försöka klättra tillbaka in i det svenska kulturetablissemang där kombinerade plugghästar-mobbare av Poohl-karaktär desperat försöker agera grindvakter. Det är ändå lustigt att hans come-back verkar lyckas. Inte minst för att den gode svensk-iraniern förmodligen inte är riktigt nog efterbliven för att ta något av det här på allvar i längden. Det kommer säkert Poohl, som välförsörjd propagandist utan möjlighet eller rätt att tänka självständigt, att få anledning att återkomma till inom några decennier.