De som framställer sig själva som goda, alltså politiker, journalister och andra rättänkande, demoniserar sina kritiker och framställer dem som onda. De talar gärna om empati och vill ge sken av att det är deras starka sida. Men hur är det egentligen? De bidrar till att deras eget folk utsätts för ett experiment som saknar historiskt motstycke. De förändrar landet i en rasande takt samtidigt som de undertrycker all kritik och alla uttryck för oro över vad experimentet kan komma att leda till, eller smärta över det som har gått förlorat.
De här människorna, låt oss kalla dem för de goda, klarar inte ens av att ha empati med sitt eget folk, som delar deras historia, språk, kultur och öde. De saknar lojalitet med landet som vi ärvde och människorna som bor här. Hur trovärdig är då deras godhet? Går det att lita på den som spottar sin egen far och mor i ansiktet samtidigt som han omfamnar vilt främmande människor?
Följande sång kommer från en anonym fransman. Han lade ut den i december, men då gick det inte att bädda in den. Men nu har han ändrat inställningen, så här är den. Det är ju inte bara svenskarna som har utsatts för det mångkulturella experimentet och gränser som har öppnats på vid gavel.
Goodbye my France, goodbye my dear country
We won’t see you anymore in a few decades
You were sold, or rather you sold yourself
Without even thinking of all that would be lost, lost forever more!
O vile hearts that stole your soul!
Like a beautiful woman who throws herself into the flames
It breaks my heart to see you perish like this
But this road, it is you who have chosen it, you who have chosen it!
1500 years, was it all for naught?
Our kings, our queens, our churches and châteaux
From Poitiers to Orleans, from Verdun to Normandy
All the blood that was spilt, our art, our beauty – all for naught?
Goodbye my France, goodbye my sweet friend
You raised me on the most beautiful melodies
That are being replaced by a cacophony
Of voices that will never be your own, that will never be your own!
O beautiful France, that I had loved so much
You were sacrificed on the altar of the ”right thinkers”
Who despised you and cared less for you
They slit your throat like the sacred lamb, like the sacred lamb!
1500 years, was it all for naught?
Our kings, our queens, our churches and châteaux
From Poitiers to Orleans, from Verdun to Normandy
All the blood that was spilt, our art, our beauty – all for naught?
Goodbye my France, goodbye my dear homeland
Goodbye my eternal and infinite soul
Can our voyage really be at an end?
I pray for you, that it is not too late, for one last hope!
Goodbye my France…
Om skribenten: Joakim Fredriksson
