Politik i undantagstillståndets tid

Aktuellt, Åsiktskorridoren, Debatt, Ideologi, Inrikespolitik, Metapolitik, Politik, Rekommenderat, Samhälle

Valåret är här och dagen för det svenska riksdagsvalet, som i år infaller den 11 september, närmar sig med stormsteg: äntligen ges vi medborgare än en gång löftet om möjligheten att rösta fram representanter som kan föra vår talan och få till stånd verklig förändring! Och med tanke på det ruinerade tillstånd i vilket det svenska samhället befinner sig skulle en sådan möjlighet, om det verkligen rörde sig om en möjlighet till förändring, frambringa en kollektiv energi av upprymdhet och glädje. Men något saknas för att detta kollektiva tillstånd ska komma till stånd, något väsentligt som samtidigt är svårt att sätta fingret på.

Eller vid närmare eftertanke är det inte särskilt svårt, särskilt inte för regelbundna läsare av Motpol och för de som följt de senaste årens politiska utveckling i USA, men det är jobbigt – alldeles oerhört jobbigt eftersom det kräver en omvärdering av för samhället grundläggande institutioner som idag tas för givna. Den som ger sig i kast med en sådan omvärdering riskerar inte bara att gå vilse i allehanda konspiratoriska och kontraproduktiva diskurser (för dessa existerar utan tvekan) utan riskerar dessutom att dra på sig systemets vrede – ideologins vakthundar arbetar som bekant ihärdigt med att oskadliggöra varje avvikande och systemhotande idé, vanligtvis genom kategoriserande värdeord såsom rasist, foliehatt eller konspirationsteoretiker.

Med detta sagt har vi nu nått fram till den punkt där det inte längre är möjligt att inte röra vid för vår tid centrala men samtidigt jobbiga frågeställningar. Efter att ha deltagit som aktivist för partiet Alternativ för Sverige inför valet 2018 var jag till exempel själv full av förhoppningar när rösterna skulle räknas, förhoppningar som grusades i och med resultatet på endast 20 000 röster samtidigt som SD stannade på ynka 17,5 procent. På den tiden, för knappt fyra år sedan, reflekterade jag inte så mycket över det utan fick acceptera att det helt enkelt inte existerade ett större stöd för partiet. Idag däremot, efter att självaste den amerikanska presidenten (dvs. Västvärldens främsta ledare) dömt ut det amerikanska presidentvalet som ett resultat av omfattande valfusk, är läget ett helt annat. När Donald Trump twittrade sina första beskyllningar om ”FRAUD” efter att systemet ”glitchade” mitt under rösträkningen varefter andelarna mellan kandidaterna förändrades, kom jag plötsligt att tänka på hur rösträkningen faktiskt ”glitchade” på precis samma sätt där på valkvällen 2018. Naturligtvis utgör detta inget fullständigt bevis för att det svenska valsystemet är genomkorrumperat (utöver den vanliga korruptionen med en vinklad mainstreammedia) men bara det att funderingen numera inte rakt av kan avfärdas som verklighetsfrämmande tyder på att den åtminstone innehåller korn av sanning.

Jobbiga frågeställningar av akut art som vi nu måste ställa oss stannar tyvärr inte vid valsystemet. En annan sådan frågeställning är vad det egentligen är för slags politik som våra politiker och myndigheter för. Vad innebär till exempel EU:s Agenda 2030, dvs. den vägledande agendan för samtliga svenska myndigheter och regioner? I närmandet av denna frågeställning är det avgörande att släppa alla naiva föreställningar, att i grunden begripa att ingenting i denna storpolitiksagenda är slumpmässigt eller ett uttryck för dumhet eller naivitet – även om agendan vid första anblick kanske förefaller verklighetsfrånvänd är den faktiskt seriöst menad. Och det storartade är att den faktiskt är rakt igenom logisk, ja närmast genial, om man bara lägger till ett ofantligt massmord på stora delar av Västvärldens befolkning. Lägg till ett massmord och den europeiska energipolitiken får plötsligt sin förklaring, men inte bara energipolitiken utan all politik de senaste 20 åren får sin förklaring.

I syfte att göra sig kvitt sin naivitet kan det vara behjälpligt att återvända till Carl Schmitts syn att politik ytterst bygger på indelningen mellan vän och fiende och att den ytterst syftar till att bestämma vem som ska leva och vem som ska dö. Vidare är det viktigt att förstå att Agenda 2030 är de nya självutnämnda eliternas agenda, de eliter som Cristopher Lasch menade har gjort uppror mot det stora folkflertalet, samma eliter som antropologiprofessorn Jonathan Friedman menar utgör själva problemet i sitt efterord till boken Exit Folkhemssverige. Vänner till den agenda som vägleder våra myndigheter är därmed en liten globaliserande och hyperrik elit, alla andra är fiender (eller åtminstone alla som inte utgör en central nod i det nya nätverkssamhälle man avser bygga). Det ska sägas att de allra flesta som verkar för agendans genomförande, inklusive många politiker och tjänstemän, själva inte känner till deras status som fiender, dessa är istället vad vi kan kalla för nyttiga idioter och kan avlivas i ett senare skede när deras tjänster inte längre efterfrågas.

Den politiska analysen är i sig inte ny utan har som sagt påtalats av bland andra Cristopher Lasch (andra teoretiker som förtjänar en omläsning med utgångspunkt i massmordet är Manuel Castells om informationsåldern och Francis Fukuyama om historiens slut). Nytt är däremot att agendan nu ska omsättas i realpolitik, ytterst alltså genom ett oerhört massmord på det stora folkflertalet. Ur detta perspektiv utgör de senaste 20 åren en slags förberedelse: HBTQ-politik handlade aldrig om respekt för avvikande sexuella läggningar utan om att splittra familjer och att pervertera, förlöjliga och avhumanisera människor så att de blir enklare att döda. Regnbågsflaggan, den flagga under vilken massmordet ska genomföras, kan därmed med rätta jämställas med kommunisternas hammare och skära och nazisternas swastika. Den nya samhällskategorin ”white trash” (egentligen degraderad arbetarklass) är ett led i en medveten politik att, likt en ondskefull trollkarl, förvandla människor till feta grisar redo för slakthuset. Invandringen, inklusive den så kallade flyktingkrisen 2015 som egentligen var medvetet framprovocerad, är ett led i att splittra och göra samhället mer osäkert i syfte att försvåra motstånd mot det kommande massmordet.

Omdaningen av våra myndigheter, inte minst under ledning av Dan Eliassson, har haft som syfte att skapa en större distans mellan myndigheter och befolkning och var en förutsättning för massmordets genomförande. Avskaffandet av värnplikten och utslumpningen av försvarets material var likaså nödvändigt för att göra oss svagare och mer beroende av systemet i händelse av kris. Slutligen är bildandet av regioner, där bland annat sjukhus, länstrafik, samhällsplanering och folkhälsa alla slagits ihop under samma administration den nödvändiga logistiska pusselbiten för genomförandet av massmordet. Den som anser att det som skrivs här låter för otroligt för att vara sant bör betänka det oerhörda i bildandet av våra regioner vars slutmål i praktiken innebär att alla medborgare ytterst underställs sjukhusadministrationen snarare än den kommunala administrationen: samma administration som äger din sjukjournal och handhar ditt vaccinpass är alltså tänkt att erbjuda allehanda samhällsservice, naturligtvis villkorat mot att du kontinuerligt tar senaste versionen av sprutan. Endast en mycket sjuk agenda skulle vilja ge sjukhusen denna centrala maktposition i samhället, en maktposition som historiskt och ideologiskt haft en central roll för socialdemokratin.

För att återvända till den ursprungliga frågeställningen är det mot denna bakgrund inte så konstigt att något skaver när man betänker att det är valår och att svenska folket nu ska lägga sina röster för att eventuellt byta ut det politiska ledarskapet. Det är svårt att uppbåda någon verklig energi inom systemet, och det av mycket goda skäl. Utanför systemet däremot, bortom den agenda som ytterst syftar till att döda oss, där återfinns den verkliga livskraften. Det är en energi som kan kännas av alla som, åtminstone i tanken, överger eliternas depression. En energi som av alltfler kommit att kallas för Det Stora Uppvaknandet och vars effekt vi kan se i alltifrån de massiva manifestationerna på kontinenten till den kanadensiska lastbilskonvojen till förra helgens manifestation i Stockholm. Min förhoppning och tro är att dessa rörelser ska tillta i omfattning och intensitet och att vi i en inte alltför avlägsen framtid även i Sverige ska få se mycket stora rörelser i vilka olika grupperingar förenas mot vad som utan överdrift kan kallas för den nya ondskan. Och det är i dessa rörelser snarare än i ett korrumperat valsystem som vi återfinner den verkliga politiska sprängkraften i denna undantagstillståndets tidevarv.

Martin Hedlund, filosofie doktor i kulturgeografi