Under gårdagskvällen hade jag den stora äran och glädjen att via livelänk lyssna på Gustav Kasselstrands lansering av det nya partiet Alternativ för Sverige. Jag tänkte i det här blogginlägget bara väldigt ytligt ge min syn på det nya partiet.
Några korta reflektioner
För det första är det positivt att invandring, återvandring och (avskaffande av) integrationen står under samma rubrik nämligen Återvandring. Detta visar att AfS inte primärt betraktar invandringen som misslyckad på grund av ”kapacitetsbrist” eller ”otillräckliga integrationsåtgärder” – utan som problematiskt ur ett demografiskt perspektiv. Problemet är att grupper som står lång bort från svenskarna etniskt kommer hit, och lösningen är att skicka hem dem. För att göra det tydligare hade möjligtvis rubriken kunnat ändras till just ”demografi”, det vore pedagogiskt och tematiskt mer korrekt.
Återvandrings-kapitlet visar tydligt att man har lösningar på problemen, och att man ser en väg framåt, något som inget av de andra partierna har. Att ha lösningar och svar i ett samhälle som allt mer förfaller är guld, och det kommer ge utdelning i det långa loppet. Jag hoppas också att man till skillnad från SD-ledningen inte faller till föga för sofismer av typen ”vem är egentligen svensk”, ”var drar man gränserna”. Enkla retoriska knep som gav upphov till neologiska dumheter som ”öppen svenskhet”. Alla vet vilka svenskarna är. Svenskarna är ett antropologiskt och fenomenologiskt faktum, och detta ändras inte av att det finns gränsfall. Ett seriöst parti baserar inte sin politik på undantagsfall. Börjar journalistkåren hänge sig åt sitt socialkonstruktivistiska nonsens räcker det att säga: ”du vet vilka svenskarna är, och den enda anledningen att du säger som du gör nu är för att du vill attackera svenskarna och underminera deras identitet, det är en fientlig handling. Varför är du fientlig?”
Ett annat kapitel som gjorde mig väldigt glad var kulturkapitlet. Här känner man verkligen att AfS är ett framtidsparti. Man har en vision för ett framtida Sverige, ett samhälle präglade av idealism och skönhet, till skillnad från den materialism och fulhet som har dominerat under större delen av 1900-talet. Man visar här att man är bärare av en ny generations förhoppningar, och man inte bara vill lappa och laga på det gamla samhället. Man visar också här att man har en mediastrategi som är offensiv, och som är präglad av den nya internetsgenerationens rättmätiga förakt för ljugmedia.
Den Sverigedemokratiska tragedin
Vad är egentligen skillnaden mellan Sverigedemokraterna och Alternativ för Sverige? Faktum är att när jag läser AfS:s partiprogram så slås jag av hur Sverigedemokratiskt det ändå är.
Jag skulle säga att skillnaden ligger mindre i ideologi och mer i mentaliteten. AfS har självförtroende och är offensiva. Sverigedemokraterna å sin sida tycks närmast skämmas över sina åsikter, och tycks i någon mening känna att de har ett moraliskt underläge i förhållande till det ondskefulla etablissemanget. Ingen vill följa en loser. Kanske är orsaken att människor inte vågar stå för att de röstar på SD, mindre ett utslag av att de är för ”extrema”, och mer ett utslag av att man inte vill associera sig med några som utstrålar nervositet och dåligt självförtroende.
Ett problem som Sverigedemokraterna har, och som man måste vara brutalt uppriktig kring, är att hela partiet består av lägre arbetarklass och underklass. Det här är inte en naturlig ordning. Ingen politisk kraft kan lyckats utan att liera sig med den akademiska medelklassen. Sveriges Socialdemokratiska Arbetarparti har långt från vad namnet antyder bara varit ett parti för arbetarklassen. Tvärtom har partiet ända från början utgjort en allians mellan arbetarklassen och vissa intellektuella skikt ur borgerligheten. Just att få till den här alliansen mellan medelklassen och arbetarklassen är nödvändig för politiska framgångar. Mer utpräglat övre medelklasspartier som Miljöpartiet och Liberalerna vinner sällan några framgångar, och förespråkar ofta politik som minst sagt är utopisk.
När SDU uteslöts ur partiet saboterade SD:s partiledning precis den gryende alliansen mellan medelklassen och arbetarklassen som hade kunnat göra SD statsbärande. Effekterna har varit tydliga. Om bara hälften av det skvaller som kommer ut om partiet är sant, är det skamligt och bör orsaka vrede hos varje rättfärdig människa. Att medelklassen inte finns representerad i partiet manifesteras också genom att Sverigedemokraterna så tydligt visar att de inte vill eller kan regera. Man identifierar inte sig som en härskande klass, och man vågar inte räcka sig efter makten, utan man ser sig blott som en folklig missnöjesyttring. Kryperiet och anpassningarna efter moderaterna, är precis det beteende man kan förvänta sig av ett parti som enbart består av samhällets lägre skikt.
Några personliga ord
Jag hade den stora äran att träffa Kasselstrand en gång i tiden. Mitt intryck var mycket gott. Han utstrålade en lugn värdighet och en genuin vänlighet. Han är en sann ledare som ingjuter respekt.
Jag har också haft det tveksamma nöjet att träffa en person ur SD-toppen. Den känslan den personen ingav mig var en kall kår längs ryggraden.
Mitt råd till Kasselstrand och gänget är att inte tappa bort sig själva under den här resan. Förblindas inte av makten. Bete er på ett sätt som anstår män av Occidenten. Slarva inte runt med kvinnor. Ha en kvinna som du älskar och ärar. Ta de försiktigt med spriten. Glöm inte att styrketräna, och läs Platon!
Lycka till!
Gästskribenten driver bloggen Biopolitik, med fokus på biologi, demografi, sociologi, kultur och politik – och skärningspunkterna där emellan.
Om skribenten: Gästskribent
