Degeneration

Debatt, Historia, Ideologi, Inrikespolitik, Konservatism, Kultur, Marxism, Politik, Rekommenderat, Samhälle, Vänstern

Undertecknad blev inbjuden till en födelsedagsfest till en av de stora männen och blev mycket smickrad. Vi skall inte bortse från att det fortfarande finns folk som är huvudet högre än de flesta. Det normala i Sverige är annars att en ann är så god som en ann och att ingen är någonting utan sin miljö. Det stämmer visserligen men i sådana miljöer trivs genierna. Jag hade inte träffat honom på flera år och var osäker på om jag skulle träffa honom någon mer gång ”i detta livet”. Som det skulle bli en stor mottagning klädde jag upp mig enligt vad jag lärt mig passar för högtidliga tillfällen i min kommunistiska barndoms arbetarfamilj. Jag tog på mig en svart kostym, vit skjorta och slips. Jag är född 1944. Och det har alla i min generation lärt sig både i Finland och i Sverige

Glad i hågen steg jag in i salen, men vad som väntade var en chock. De flesta inbjudna var i min ålder och hade alla degenerat enligt en i Sverige vanlig modell: De bar jeans och tröja, De hade inte ens en vit skjorta. Eller så hade de andra opressade byxor och oblankade skor. De såg med andra ord ut som fan. Vi var bara fyra personer som hade klätt oss för att på ett värdigt sätt kunna fira den betydelsefulla dagen. Man klär upp sig för att hedra festföremålet och för att få festen att lysa av vackra kläder. Festföremålet bar en grå kostym, vit skjorta och en kulört slips. Två latinamerikanska kvinnor hade iklätt sig en smakfull vit klänning respektive en snygg svart blåsa,

Vilka är det då som har berövat svenskarna deras värdighet? Det är inte arbetare och bönder utan den härskande klassens ideologer. 1964, samtidigt som Olof Palme började sin karriär, skapade en av hans kompisar begreppet ”finkultur”, som spred sig som en löpeld i det gamla rikets västra del. Det togs upp och utnyttjades flitigt av Gun Kessle, och en som hjälpte till var Ingemar Bergman, som uppmanade teaterpubliken att komma till Dramaten i vanliga byxor och tröja och inte klä upp sig vid teaterbesök. Normerna försvann och allt blev lätt som en plätt. Samma väg gick det artiga niandet. Intelligentian försökte apa efter arbetarna, som de kände till mycket dåligt. Det var fråga om en ”frigörelse”, som måste till för att det nya i samhället skulle växa fram och samtidigt en normupplösning som gjorde att folket kände att något väsentligt hade hänt. På så sätt undgick finansborgerskapet den sociala revolutionen. ty det blev trevligare och folkligare än fan själv. Borgarna offrade sin värdighet för att rädda sina pengar. Man måste bli du med packet, men det vägde lätt med tanke på att man räddade fyrken. Dessutom har man i Dalarna alltid sagt Du, en fornlämning som levt kvar sedan det gamla fria bondesamhällets tid.

Dagens skribent Ulf Modin har bland annat skrivit DDR-boken och I pöbelns tid.

Pin It
  • Nicodemos

    Oj, har Modin tagit steget över till ”denna sidan”? Spännande, välkommen!

  • Berone

    Man kan ju se det som en positiv sak (tänk positivt!) att numera har folk råd att gå omkring i trasiga kläder utan att betraktas som en fattiglapp. Välstånd ger möjligheter. Fast egentligen är det beklämmande. Inte fasen gick en vanlig knegare förr ut på stan med byxor som hängde mer eller mindre i trasor. Då kämpade man till mans (och kvinns) för att vara hel och ren och se prydlig ut, om man så bodde i ett råttbo. Och med små medel kunde de se riktigt eleganta ut på de gamla fotografierna.

  • RNE

    Om folk klär upp sig vid festliga tillfällen är ju alltid trevligt. Men att göra det vid teaterbesök är ju faktiskt lite fånigt och missriktat. Man får ju inte visa upp sin fina kostym och slips när man sitter där i mörkret och beskådar föreställningen.

    • Nicodemos

      Varför någon överhuvudtaget skulle gå på teater idag övergår mitt förstånd.. Antingen är det genanta nytolkningar av klassiker eller hurtiga musikaler.. Jag kan dock förlåta sommarteatearnas lyckade exempel att hålla farsen och operetten vid liv. Men där tvingas man dock att se publiken.

  • Parsifal

    Mycket av dagens elände kan spåras tillbaka till mitten av sextiotalet. Det hände väldigt mycket på en gång. Men det var en ”revolution” från ovan, ett utslag av paternalism. Samma paternalism som går igen i hanteringen av dagens migrations- och integrationspolitik.

  • Nilrik