Det här är del två i serien om Det identitetspolitiska spelfältet i Sverige, klicka här för att läsa den första delen.
Historiskt sett har svenskarna inte behövt organisera sig utefter identitetspolitiska principer. Nationalstaten Sverige, svenskarnas land, var ett enda stort identitetspolitiskt projekt, inom vars ramar man kunde ägna sig åt andra saker än att ständigt slå vakt om sin rätt i förhållande till andra folkslag. Att Sverige var svenskarnas land var den självklara utgångspunkten, för folket likväl som eliten. Samröre med andra folk, både vänskapliga och antagonistiska, sköttes på den mellanstatliga nivån – inte inom landets gränser. Det är alltså något relativt nytt för svenskarna att tänka på sig själva som stående vid sidan av, och som varandes något annat än, den svenska statsbildningen. Att statsbildningen inte på ett självklart sätt slår vakt om svenskarnas intressen, eller att svenskarna inte på ett självklart sätt har lojalitetsband till staten – är svårt för många svenskar att internalisera.
Den etnosvenska identitetspolitiken verkar i samma miljö, och har samma förutsättningar, som all europeisk, och europeiskättad, identitetspolitik globalt – oavsett om vi talar om Europa, USA, Sydafrika eller Australien. Denna ”miljö” är den hegemoniska världsordning som etablerades efter Axelmakternas förlust i andra världskriget. Det tog några decennier efter krigsslut, och en hel del ihärdigt arbete från ett fåtal vänsterintellektuella, innan den meningsskapande berättelsen, myten, om andra världskriget, och dess implikationer, var helt konstruerad.
Alla samhällen behöver en meningsskapande berättelse som ramar in och strukturerar upp tillvaron. Historiskt sett har religionen fyllt den här funktionen. I vår sekulariserade tid har dock ideologi tagit över som sammanbindande kitt. Ingenting har influerat den samtida överideologin mer än föreställningarna om vad som ägde rum i Tyskland mellan åren 1933 och 1945. Det finns inte tid att gå in på alla nyanser i den efterkrigstida ideologin, men några ”lärdomar” som det tycks råda absolut enighet kring, i hela västvärlden, är att:
1) Vita homogena nationalstater är förlegade och måste upplösas.
2) Motstånd mot detta i form av vit identitetspolitik måste motarbetas med alla till buds stående medel, annars kan vi få en ny Hitler.
3) Icke-vita länder och folk har, till skillnad från vita, rätt till nationer, och rätt att engagera sig identitetspolitiskt.
Konsekvenserna av de här, uppenbart orättfärdiga förställningarna, är att vita håller på att trängas tillbaka globalt. Vi håller på att förlora våra hemländer till folk som inte tycker om oss, och som inte respekterar oss. Vi kommer, om de här föreställningarna inte motarbetas, förr eller senare utvecklas till en liten, hatad, minoritet i våra egna hemländer. Detta öde finns inbakat i själva premisserna för den efterkrigstida ideologin; och det globala etablissemanget, regeringar, media, storföretag och vänstern, gör allt som står i deras makt för att upprätthålla det här paradigmet, som till själva sin struktur är fientligt mot européer och europeiskättade människor. Denna ideologi kan med rätta kallas genocidal.
I Sverige har kampen mot den här världsordningen primärt formerat sig kring motståndet mot massinvandringen från tredje världen. Det här motståndet tog sin början på 1980-talet, och har tagit en mängd olika former, samt iklätt sig en mängd olika ideologiska fernissor. Motståndet har varit mer eller mindre uttalat identitetspolitiskt, allt från renodlad aggressiv etnonationalism, till invandringskritisk skattepopulism. Från Klas Lund, till Ian Wachtmeister – så att säga.
Ett par definitioner
En politik kan vara implicit pro-svensk, utan att för den sakens skull uttalat företräda det etnosvenska särintresset. För att återigen låna ett exempel från USA; Donald Trumps politik avancerar i praktiken de vita amerikanernas intressen, utan att han för den sakens skull talar öppet om ”vita amerikaners intressen”.
Ett axplock: Inreseförbudet för muslimer har gått igenom (med ett par modifikationer), en kommission för att utreda och slå ned på valfusk (ett grasserande fenomen i icke-vita valdistrikt i USA, demokraterna är drivande), arresteringar av illegala invandrare har gått upp, den legala invandringen kommer enligt planer att halveras under en tioårsperiod och lågkvalificerade invandrare är inte välkomna, en utredning har tillsats av justitiedepartementet med syftet att utreda om affirmative action missgynnar vita som ansöker till college. Alla de här åtgärderna är, om man kontrasterar dem mot de senaste 50 årens politik, kraftfulla pro-vita åtgärder, som kommer stärka de vita amerikanernas positioner i årtionden framöver. Detta kan kontrasteras mot den förre republikanske presidenten George Bush, vilken hade neo-konservativa krig, skuldavskrivning för fattiga länder och kampen mot AIDS i Afrika, som sina huvudsakliga prioriteringar – inte att gynna de vita väljare som hade röstat fram honom till vita huset.
Samtidigt måste man också komma ihåg att det finns gott om exempel på partier, agendor och organisationer, som sänder ut pro-vita signaler, men som i själva verket är energifällor och falsk opposition. UKIP och Brexit är bra exempel på det här. När det kommer till den demografiska frågan, vilket är den enda frågan brittiska nationalister borde bekymra sig över, innebär Brexit varken till eller från. Om man även i framtiden har en illojal politisk elit – vilket är fallet i Storbritannien – kommer Brexit bara bli en tom dumkonservativ gest. Alla dessa år av strävanden, röster och politiskt arbete, som resulterade i Brexit, har varken gjort till eller ifrån när det kommer till den icke-vita invandringen till Storbritannien. UKIP har nu av allt att döma kollapsat, och kvar står britterna utan någon kraft som kan avancera deras intressen. En dyrköpt doft av patriotism och ”rule Britannia”, som har möjliggjort minst ett par decennier till av ostörd utomeuropeisk invandring till Storbritannien.
Men hur är det med uttalat etnonationalistiska partier och rörelser? Är det inte bättre att släppa hela den ”implicita” biten, och bara öppet förespråka europeiska intressen?
Det är förmodligen inte fel med öppet identitetspolitiska aktivistorganisationer, och när det kommer till mediakanaler och tankesmedjor är en öppen pro-svensk hållning det enda intellektuellt rimliga, men när det kommer till politiska partier och kandidater som strävar efter realpolitiskt inflytande, måste idén avvisas. Det räcker med att se vad som hände med Gyllene Gryning (oavsett vad man har för åsikter om det partiet i övrigt), eller hur stat, media och storföretag, slog ner på alt.-högern i samband med, och strax efter, Charlottesville, för att förstå att den efterkrigstida ideologin är något mycket konkret. Vi har inte att göra med en retorisk halmdocka här, utan en maskin som kommer krossa all öppen och framgångsrik pro-europeisk verksamhet, var helst den dyker upp i Västvärlden. Den institutionaliserade anti-vita världsordningen måste därför först brytas ned inifrån, innan verklig framgång kan nås. Trump är ett bra exempel på en sådan mullvad som gröper ut systemet inifrån genom reformer, och genom hans sätt sätt att bemöta den politiskt korrekt konsensusen, och jag tror att Sverigedemokraterna kan fylla en liknande funktion i Sverige – i bästa fall.
Sverigedemokraterna, den svenska identitetspolitiken och åsiktskorridoren
Problemen i Sverigedemokraterna är välkända för de flesta. Den nepotism, inkompetens och småaktighet som är vanligt förekommande i de flesta svenska riksdagspartier, finns i dubbel eller trippel utsträckning i Sverigedemokraterna. Uteslutningarna är ett välkänt problem. Det kan visserligen vara begripligt att utesluta folk som inte lyckats hålla uppe det ”anti-rasistiska” skenet, men uteslutningarna av Kasselstrand, Hahne och Enh var ur den synvinkeln helt obegripliga – dessa uteslutningar bidrog snarare till att minska basen av högkompetenta och intellektuellt skärpa företrädare, d.v.s. sådana som vid sidan av andra goda egenskaper, även har förmågan upprätthålla fasaden, till skillnad från vargtröjeföreträdarna som ofta är de som avslöjas med grodor. Mattias Karlsson utfall mot den alternativa median är också obegriplig och kontraproduktiv, och ett utslag av ledningens begränsade taktiska framförhållning.
Men hur stora problem Sverigedemokraterna än har haft internt, har de haft en klar fördel, nämligen det politiska och mediala etablissemanget, och dess totala tokreaktion på paritets inträde i riksdagen. Etablissemanget enda mål efter Sverigedemokraternas inträde i riksdagen, var att slänga ut det igen – något utrymme för dialog fanns inte. Det var inget fel på förd invandringspolitik eller det mångkulturella samhället. Allt var ordningsstörarna och uppstickarnas fel, de skulle straffas.
Den första åtgärden var migrationsuppgörelsen mellan Alliansen och Miljöpartiet, vilken innebar en djuplodande liberalisering av invandringspolitiken, och bäddade för migrationskatastrofen 2015. Det uttalade syftet med uppgörelsen var att straffa och demoralisera Sverigedemokraternas väljare. Hur Reinfeldt trodde att uppgörelsen skulle leda till minskat stöd till Sverigedemokraterna är mycket otydligt. Uppgörelsen kan nog tolkas som ett uttryck för ogenomtänkt vrede, från statsministerns sida, en strävan efter hämnd.
Nästa steg i planen var det taktiska släppandet av järnrörsvideon, och den därpå följande överreaktionen. Journalisterna släppte den opartiska charaden, vilket resulterade i att partiet ökade i opinionen. Slutligen försökte Expressen skrämma vanliga svenska medborgare till tystnad genom uthängningar och kampanj-journalistik, allt i samarbete med det våldsbejakande AFA. För denna hot-kampanj belönades AFA-dokumentation, numera kallad researchgruppen, med guldspaden – dock ledde det hela bara till att sympatierna för Sverigedemokraterna ökade.
Etablissemangets överreaktion, i kombination med stadigt ökande invandring under 2013 och 2014 som ett resultat av Reinfeldts öppnafamn-inställning till tredje världen, ledde till att Sverigedemokrater fördubblades i valet 2014. Efter valet förlorade de svensk-fientliga momentum och självförtroende. Det började talas om att det var dags att ”lyssna på Sverigedemokraternas väljare”. Men det stora slaget mot det invandringsvänliga och mångkulturella narrativet var flyktingkatastrofen 2015, och de därpå följande åtstramningarna i invandringspolitiken.
Efter åtstramningarna var det som att korken gick ur hela systemet. Sverigedemokraternas rusade i opinionen och blev näst största, och i viss mätningar största, partiet – otänkbart bara några år tidigare. Debatten försköts, och förskjuts fortfarande. Det går inte att nog betona de borgerliga ledarskribenterna på Svenska Dagbladets och Göteborgs Postens roll i förskjutningen av debatten. Ivar Arpi och Alice Teodorescu, men även oberoende borgerliga debattörer som Ann Heberlein, Thomas Gür, och Tino Sanandaji samt ett antal ledarredaktioner ute på några mindre lokaltidningar. Var dessa personer i sin tur har fått input och inspiration ifrån, kan vi naturligtvis bara spekulera kring. Läser de kanske Fria Tider, Motpol – kanske skrollar de Flashback? Jag råkar veta att vissa gör det, men det är allt jag tänker säga om den saken….
Det förevarande paradigmet är fortfarande i gungning, och vad som ska komma efter är fortfarande osäkert – det sker förhandlingar. För etnosvenska identitetspolitiska aktivister gäller det att hålla liv i den här instabiliteten så länge det bara går. Vi har ingenting att förlora på polarisering och osäkerhet – vi måste hålla grytan kokande så länge det går, vi vet inte när vi får en sådan här chans igen. Etablissemangets folk försöker täcka sina förluster så långt det är möjligt, men de har egentligen ingen plan för att bromsa utvecklingen. Delegitimiseringen av icke-vit identitetspolitik, öppningen för tal om volymer, samt öppningen för talet om kulturskillnader –allt hänger ihop, och förskjutningarna är i sig själva ett exempel på ett etnosvenskt avancemang. Ett västerländskt samhälle som uppmuntrar icke-vit identitetspolitik, kommer per definition vara ett invandringsvänligt land – ett västerländskt samhälle där man angriper icke-vit identitetspolitik, kommer också vara mer öppet för restriktiv invandringspolitik och ha en mer försonande hållning till den den inhemska identiteten. Vänstern har förstått det här sedan länge, och det är därför fri invandring, icke-vit identitetspolitik och s.k. ”anti-rasism” alltid hängt ihop för dem.
Sverigedemokraternas roll i den här utvecklingen kommer även i fortsättningen vara som tungan på vågen mellan blocken, och som den kraft som kommer tvinga fram förskjutningarna inom blockpolitiken. Resultatet kommer antingen bli trianguleringar eller ohederliga allianser mellan de borgerliga och det rödgröna – båda sakerna driver på utvecklingen i rätt riktning, den första genom att implementera en pro-svensk politik, den andra genom att skärpa konfliktlinjen ”SD vs. sjuklövern”. Med lite tur kan SD få ett mer direkt inflytande efter 2018, eller i alla fall efter 2022. Målet måste bli att normaliseras, samt växa till den grad, att partiet slutligen kan bära upp statsmakten.
Men vad är då Sverigedemokraterna för parti ideologiskt? Som jag pekade på tidigare finns det en slags ambivalens hos Sverigedemokraterna i partiets syn på det etnosvenska intresset, och deras syn på etnicitetsbegreppet över huvud taget. Men den som är bekant med partiets ideologiska rötter å ena sidan, och dess utveckling under Jimmie Åkessons ordförandeskap å andra sidan, och sedan jämför detta mot vad jag skrev tidigare om den globala anti-europeiska världsordningen, framgår det ganska klart vad som har hänt. Sverigedemokraterna är ett svenskt parti som verkar för de etniska svenskarnas intressen. Partiet skapades för att värna och skydda den etnosvenska identiteten – men det har blivit tvungna att maskera sin agenda, och förändra sin retorik, för att inte bli krossat. Att detta är sant bekräftas nyligen av den föredetta Sverigedemokratiske tjänstemannen Christoffer Dulny i en intervju med Red Ice, och jag har själv fått det bekräftat genom mina kontakter nära partitoppen.
Att det finns risker med den här strategin är uppenbart. Det finns en risk att det som bara är retoriska finter idag, i framtiden faktiskt kan bli något som företrädarna själva tror på. Det finns en risk, när det lilla kompisgänget i partiets topp så småningom byts ut, att intressen som inte vill svenskarnas väl tar över styret av partiet. Det finns en risk att Sverigedemokraterna i rollen som framtida makthavare, börjar tänka mer på stabilitet i landet, än att avancera etnosvenskarnas intressen. För att undvika det här behövs det en tydligt färdplan framåt för den etnosvenska identitetspolitiska agendan – detta kommer jag diskutera mer i mitt nästa inlägg.
Gästskribenten driver bloggen Biopolitik, med fokus på biologi, demografi, sociologi, kultur och politik – och skärningspunkterna där emellan.
Om skribenten: Gästskribent
