Loke porträtteras ofta av religionshistoriker som den två-dimensionella karaktären bakom Ragnaröks tillkomst. Det saknas ofta djup och ordning i försöken att förklara Lokes anda, vilket brukar resultera i ett fattigt ramporträtt där Lokes handlingar hänvisas till en trångsynt kausalitet.
Men: Loke är inte bara den två-dimensionella brottslingen många verkar tro, och hade fler texter överlevt så hade vi förmodligen avsevärt kunnat utöka porträttet och bättre förstått hans roll. Vad vi till en början däremot vet – tack vare den Poetiska eddan – är att Loke är son till åskjätten Farbaute. Vidare står det följande:
”Hans mor heter Laufey eller Nal; hans bröder är åskjätten Byleist och vattenjätten Helblinde. Loke är vacker och väl skapad, men har ett ostadigt humör och ett ytterst ont öga. Han överträffar alla varelser i listig konst”.
Ett karakteristiskt drag Loke delar med Oden är att även han förkroppsligar en form av intelligens, liksom Oden kan han inte placeras i en sträng arketypisk roll. Lokes figur är för den Nordiska Traditionen intressant. Den indo-europeiska religionshistorikern Dumezil hittade i sitt sökande endast en som inom mytologi liknar Loke, nämligen en viss Syrdon – en demonisk trickster, eller skojare, från kaukasiska legender.
”Skojarens mobilitet är inom och utom sig själv värdeneutral; den kräver polaritet endast i konkreta manifestationer och existentiella förhållanden. När den bedöms som positiv, är skojarens mobilitet tolkad som non-konform, bortser från tabun och föreskrifter, frihet från fördomars hinder. Det tillåter en att överkomma sociala barriärer och störta den sociala hierarkin, vilket ger möjligheten att bemöta traditionen som ett sätt att bryta med våra förfäders auktoritet med en aktiv utforskning av det samtida. Det var i denna aspekt Dumezil identifierade Loke och Syrdon […] Den nuvarande sociala ordningen reagerar mot de förgörande krafterna av ett rastlöst intellekt och självförsvar […]
– Y.I Manin, The mythical trickster: a study in psychology and Culture theory
Om vi accepterar hypotesen att Loke representerar en form av rastlös intelligens som handlar i den goda eller onda tjänsten, är det även logiskt att genom hans non-konforma anda och förkastandet av social ordning kunna betrakta honom som en outsider. Outsider-arketypen är svårgriplig och komplex eftersom den uppfyller en roll inom en specifik social grupp, en kan dra tunna paralleller till den grekiska mytologins dramatiska gud Dionysos. Outsidern är alltid en figur som står på tröskeln, å ena sidan är de accepterade av samhället, men accepterandet är ständigt hemsökt av oro och varsamhet. De förkroppsligar en känsla av ”den andre” vilket rör upp rädsla och misstro. När det gäller Loke finns det mer än bara skojar-drag; vid upprepade tillfällen trampar Loke över socialt definierade gränser och verkar inte endast förkroppsliga listighet och slughet, utan en form av överträdande intelligens som appliceras till dekonstruktionen av den existerande status quo. Som ett väsen på tröskeln verkar ligga i att Loke är född halvjätte och halvgud (halvblod om man så vill), och står med en fot i två motstridiga kulturer, skapar han en syntes av båda. Gång på gång återkommer Loke, efter att ha blivit ärekränkt av gudarna, med smädelser. Hans motiv verkar vara att ”röra upp” gudarnas ordning, men inte av rent anarko-nihilistiska motiv. Snarare verkar det som om Loke vill påpeka deras egna brister genom att tvinga gudarna att visa dem. Vid ett tillfälle kallas Loke för ”oren” av åskguden Tor. Detta verkar referera till hans låga sociala status, som ett resultat av att vara född halvblod. I denna dialog porträtteras inte Loke så mycket som en skojare utan snarare en missförstådd varelse som verbalt agerar ut mot alla som känner sig överlägsna. Nu träder istället en prometeansk-rebellisk figur fram, som motsätter sig den sociala ordningen, och likt Prometeus kommer Loke snart att bli bestraffad av gudarna för hans nitiska olydnad.
”Efter att Loke i skepnaden av en lax kastade sig i Franangrs vattenfall, fångades han av asarna som band honom med hans son Naris inälvor […] Skadi band fast en giftig orm ovanför Lokes huvud. Giftet droppade ner över honom. Lokes fru Sigyn höll en skål ovanför Lokes huvud som hon använde för att fånga upp giftet. När skålen var full bar hon ut giftet. Under tiden när giftet droppade på Lokes huvud krympte han så våldsamt att hela marken skakade. Det är orsaken till vad vi nu kallar jordbävningar.”
– K.P Koepping, Absurdity and hidden truth
I en annan myt i den Poetiska eddan finns samma variant av bestraffning nedtecknad, efter att Loke dödar Balder. Genom att Loke förknippas med jordbävningar finns det tydliga förbindelser med underjordiska krafter. Man kan även förknippa Loke med vulkaniska krafter, vilket kan tyda på att vi har med en eldgud att göra. Detta koncept är inte okänt i andra kulturer. En tänker på de hinduiska kosmiska cyklerna som nämner en häst under havet som genererar eld, vilket är en uppenbar referens till underjordiska vulkaner. Detta kan – i termer av Lokes relation till andra gudar – förklara hans relation till Tor, för inte endast skapar de en motsats vad gäller styrka och intelligens utan även mellan himmel och jord. Det finns även andra underjordiska förbindelser till Loke, exempelvis avkomman Hel – dödsgudinnan i Niflheim, och hans andra avkomma, Midgårdsormen. Ormar symboliserar ofta underjordiska krafter, när de avbildas slukande sin egen svans är det inte bara en allegori för tiden utan även för jordens rotation. När Midgårdsormen upphör ”ätandet” av sin egen svans slutar jorden att rotera. Den tredje av Lokes avkommor är Fenrisulven. I kontrast till Lokes andra två avkommor, som tydligt representerar underjordiska krafter av tid och död, verkar det i Fenrisulven finnas en abstrakt moralisk aspekt vilket gör honom mer komplex än sina syskon, därför kommer jag att tillägna en hel artikel åt honom längre fram.
Avslutningsvis kan man sammanfatta Loke som en vestibul för olydiga element i den mänskliga naturen, något som kan gå från harmlöst skämt till ren ondska. Loke representerar den otyglade viljan till hyss och listighet som överträder sociala barriärer för vad som är acceptabelt.
Om skribenten: Robin Carell
