Vad är feminism?
Feminism är främst, före allt annat, en ideologi för egoister. Därvidlag inte annorlunda från andra moderna ideologier. Som till exempel socialdemokratin, som i sin mest vegetativa form enbart syftar till att använda staten som ett redskap för kollektiv lyxkonsumtion. Den småborgerliga liberalismen är inte bättre; en ideologi där det högsta goda är profit, och den enskilda individen är en avgud som inte har några moraliska förpliktelser gentemot det gemensamma.
Feminismen är på samma sätt som liberalismen och socialdemokratin en egoistisk splittrarideologi, med den skillnaden att feminismen är farligare och ondare än dessa två, då den splittrar folket utefter kön – det vill säga: den drar ett svärd rakt igenom svensken som biologisk organism.
Det är helt obegripligt att individen har tillskrivits ett så högt ideologiskt och filosofisk värde i den västerländska idéhistorien. En enskild individ är alltid en begränsad, i tiden bunden, steril abstraktion. Det är först när två individer, en man och en kvinna, kommer samman, och avlar ett barn, som individerna bryter sig ur sin sterila isolering, och blir skapande, vitala varelser som binder samman historien med framtiden.
Familjen, inte individen, är samhällets minsta enhet av denna enkla orsak. Individen är en halv människa, och kan inte i sig själv upprätthålla och reproducera samhället. Ett samhälle enbart bestående av autonoma individer, är ett dödsdömt samhälle – därför är det varken logiskt eller rimligt att ha denna halva människa, denna begränsade varelse, som fundamentet för något politiskt eller filosofiskt system över huvud taget.
Den feministiska ideologin delar upp folket i två hälfter och ställer dem mot varandra. Att göra det är ungefär som att uppvigla den vänstra handen i kamp mot den högra – det enda som far illa är kroppen själv. En kvinna som tänker på sig själv i första hand som en individ, i jakt på privilegier och resurser, är som den tidigare nämnda vänsterhanden. Samma sak är naturligtvis sant för en man som sätter egenintresset framför familjens och folkets välgång – skillnaden är att mansgriseri inte är en svensk statsideologi, utan bara en dålig vana hos vissa.
Då feminismen är en form av individualistisk splittrarideologi, driven efter marxistiska principer, är den per definition skadlig för folket. Ett folk har ingen användning för feminismen, den gör ingen nytta. Dess effekter är tydliga: splittrade familjer, och låg fertilitet.
Men finns det då inte reella problem som moderna kvinnor drabbas av idag som behöver debatteras? Sexuellt våld till exempel? Kan inte feminismen erbjuda lösningar och förklaringar till de här problemen?
Ja de här problemen är reella och allvarliga. De är lika allvarliga som mord, misshandel, grov stöld, och andra kriminella gärningar; och i likhet med dessa kriminella gärningar tycks de förekomma i alla fall i någon utsträckning i princip alla samhällssystem och i alla tidsepoker. Men feminismen erbjuder inga seriösa och konkreta lösningar på de här problemen. Det talas om att ”utmana strukturer” eller ”könsneutrala dagis”, utan några som helst handfasta empiriska bevis på att det här åtgärderna har någon effekt – är det ens meningen att de ska ha effekt, eller har de ett annat syfte?
Samtidigt är i princip alla profilerade feministiska organisationer och partier starka anhängare av massinvandringen från tredje världen. Detta trots att män från vissa invandrargrupper är upp till 23 gånger överrepresenterade när det kommer till sexualbrott. Är man inte intresserad, eller ens villig att diskutera, tydliga och konkreta åtgärder för att minska (eller snarare bromsa den kraftiga ökningen av) sexualbrotten – t.ex. strypt invandring från vissa regioner på jordklotet; samtidigt som man kan lägga stor energi på till exempel att kritisera och ironisera över det beröm som svenska pappor ibland får när de tar ut sin föräldraledighet – då är man inte en seriös politisk rörelse.
Feminismen är inte en seriös politisk rörelse, ens om man utgår från dess egna premisser. Om man hävdar att man finns till för att arbeta för kvinnors rättigheter, samtidigt som man aktivt förespråkar massinvandring från länder där kvinnor mer eller mindre behandlas som boskap, då har man avslöjats sig som en subversiv rörelse, vars enda syfte är att undergräva den nationella sammanhållningen och suveräniteten.
Den så populära intersektionalitets-teorin syftar egentligen bara till detta. Den kan nästan liknas vid en slags mekanisk räknemaskin, som hela tiden försöker räkna ut hur man maximalt kan straffa och missgynna vita människor, samtidigt som man låter bruna människor komma undan med så mycket skit som möjligt. Det är enligt denna teori helt rimligt att låta till exempel svarta människor organisera sig utefter identitära principer, använda ett chauvinistiskt språk och ägna sig åt oförblommerad etnocentrisk aktivism, samtidigt som vita människor inte ens tillerkänns en etnisk identitet av något slag, förutom som skuldtynga masochistister. Enligt denna hanrejiga dödskult är visserligen den vita kvinnan snäppet högre upp i hierarkin än den vita mannen – men blott ett snäpp. Alla andra tänkbara identiteter står över den vita kvinnan, och har tolkningsföreträde framför henne.
Den moderna feminismen är alltså designad för att uteslutande fungera degenerativt på vita samhällen, samtidigt som icke-vita samhällen slipper granskning och attacker, trots att dessa är objektivt sett värre än det västerländska samhället.
Det finns egentligen hur mycket som helst att skriva om feminismen, ur diverse olika perspektiv. Bilden jag har tecknat ovan är som jag ser det de huvudsakliga problemen med feminismen, främst ur ett etniskt perspektiv – men det finns mycket annat ta upp. Jag kommer förmodligen få anledning att återkomma till F-frågan vid fler tillfällen.
Det finns en del tendenser som pekar på att feminismen börjar ifrågasättas allt mer i det borgerliga lägret. Om vi har en situation efter valet där moderaterna, kanske tillsammans med KD, styr med passivt stöd från SD, finns det kanske en möjlighet att feminismens roll som statsideologi kan börja ifrågasättas. En enkel sak som skulle kunna göras, och som förmodligen skulle leda till att den här objektivt sett oattraktiva ideologin tappade attraktionskraft bland unga människor, vore att man helt enkelt börjar slopa anslagen till genusforskning. Om de borgerliga, notoriskt kända för att vara ekonomiska reduktionister, totalt ointresserade av metapolitiska frågor, faktiskt skulle göra några sådana ansatser, är dock mycket osäkert. Jag tror att det skulle behövas en stark lobbyrörelse för att pusha frågan framåt i sådan fall, och sedan Pär Ström drog sig tillbaka från rampljuset, har jag inte sett någon sådan kraft i svensk politik.
Gästskribenten driver bloggen Biopolitik, med fokus på biologi, demografi, sociologi, kultur och politik – och skärningspunkterna där emellan.
Om skribenten: Gästskribent
