Hegelbitar – från folk till samhälle

Filosofi, Historia, Ideologi, Inrikespolitik, Invandringspolitik, Konservatism, Kristendom, Marxism, Politik, Rekommenderat, Religion

  • 8
    Delningar

G.W.F. Hegel (1770-1831) är idag mest känd för att ha varit en av Karl Marx viktigare inspirationskällor, men det finns många värdefulla inslag i hans tänkande. Man kan nämna den dialektiska metoden, liksom herre-slav-dialektiken och insikten att erkännande spelar en minst lika viktig roll som pengar i politiken. Men Hegels beskrivning av hur ett folk ersätts av det han kallar ett borgerligt samhälle är också högintressant (egentligen ligger Hegels fokus på familjen snarare än folket, detta är en möjlig tolkning). För den marxologiskt intresserade ger det viktiga nycklar även till Marx tänkande, Hegel och Marx delade intresset för antikens för-borgerliga samhällen. Detta förklarar delvis varför Marx låter som en ilsken Tacitus i Louis Bonapartes adertonde brumaire, liksom hans livslånga studier av samhällen präglade av blodsförvantskap och jordgemenskap (oavsett om det sedan handlade om irokeser eller den ”ariska kommunen”). Men även för den mindre marxistiskt sinnade finns det en hel del värdefulla insikter i Hegels tankar om ämnet. Hegel var inte Völkisch, han skrev före både darwinismens och Völkischmiljöns tid, men han delade intresset för folket, Volk.

Volksreligion och Volksgeist

Det antika samhället präglades enligt Hegel av identitet mellan individ och helhet, mellan kultur, politik och religion. Det moderna samhället präglas istället av splittring och alienation. Individen ser sig som en främling för helheten, religion och ekonomi är två vitt skilda sfärer. Känslan av mening lyser ofta med sin frånvaro. Det antika samhället var i jämförelse med detta en meningsfull helhet. Hegel använde sig här av termen Volksgeist, enklast kanske översatt som ”folkande”. Folkandar finns det flera av, det finns en svensk Volksgeist, en finsk, en somalisk, en japansk, et cetera. De skiljer sig åt. Varje folk är en etisk helhet. Hegel använde sig här av begreppet Sittlichkeit, som kan inkludera både seder, traditioner och lagar. Kösystem, ömsesidighet, julafton, skål, kvinnofrid, allt sådant är en del av den etiska helhet som är det svenska.

För Hegel var det betydelsefullt att det finns en delad kult, en Volksreligion. Man kan tolka honom som att folket i sin religion egentligen dyrkar sin egen etiska enhet, men det är inte en nödvändig tolkning. Oavsett vilket uttrycker han att ”ett folks mest levande gud är dess nationella gud, i vilken det för folket framträder inte bara dess sanna ande utan även dess empiriska existens”. Både asatron och den svenska lutheranismen har alltså varit sådana folkreligioner. Vad sekulariseringen innebär, om man utgår från Hegel, är att folket förlorar sin kult. Och utan kult på sikt inget folk, även om processen kan ta en tid. Sekulariseringen är i så fall ett steg på vägen mot folkets död. Vad man drar för slutsatser av detta kan variera, men Hegels betoning av delad kult, eller folkreligion, framstår idag inte som verklighetsfrämmande. Den som försvarar ”det sekulära samhället” kan alltså ha ett problem, det kan vara liktydigt med att försvara sjukdomen mot symptomen.

Från folk till samhälle

Folket var alltså en organisk, meningsfull helhet, där individen inte såg en konflikt mellan sina egna intressen och helhetens. Detta blir tydligt i den antika stadsstaten, där folkets medlemmar valde sina företrädare, tog aktiv del i politiken, stupade på slagfältet och tillsammans dyrkade sina gudar (Marx beskrivning av Pariskommunen för tankarna till detta ideal, men nu som ”negationens negation”). Folket som organisk helhet återkommer också hos de germanska folken i liknande form, och för tankarna till Castoriadis och hans ideal det autonoma samhället.

Hegel identifierade dock hur det i folkets både reella och ideella gemenskap växer fram en kraft som kommer kullkasta den. Det handlar om en ny logik för mänskliga relationer. Folkgemenskapens logik är i likhet med familjens en naturlig och begränsad altruism. Man kan offra sig för sina familjemedlemmar eller folkfränder, men inte för medlemmar i alla familjer eller folk. Den logik som istället växer fram, i folkgemenskapens sköte, är en universell egoism, kopplad till penningen. Engels, själv influerad av Hegel och Marx etnografiska anteckningar, skrev om detta:

Civilisationen befäster och stegrar alla dessa arbetsdelningar, som förefinnes, i synnerhet genom skärpning av motsättningen mellan stad och land (varvid staden ekonomiskt kan behärska landsbygden, såsom under forntiden, eller också landsbygden staden, som under medeltiden) och tillfogar därtill en tredje, för densamma utmärkande arbetsdelning av avgörande betydelse: den skapar en klass, som inte mer sysselsätter sig med produktionen utan blott med produktutbyte – köpmännen… en klass av parasiter, verkliga samhälleliga snyltdjur, vilken som lön för synnerligen ringa verkliga prestationer skummar grädden av såväl hemlandets som den utländska produktionen, snabbt hopar enorma rikedomar och motsvarande samhälleligt inflytande och just därför under civilisationens period är kallad till ständigt ny ära och ständigt större behärskande av produktionen, tills den slutligen också själv skapar en egen produkt – de periodiska handelskriserna.

Hårda ord om köpmännen och den framväxande logik de representerar. Ludwig Klages har gett en liknande, men djupare, beskrivning av hur en ny logik breder ut sig, en nyttomaximerande, instrumentell logik som reducerar levande företeelser till ting. Det som växer fram är det Hegel kallade ett borgerligt samhälle, där individer möter varandra som främlingar. De är som helhet betraktat beroende av varandra, men de behandlar varandra som medel. Intressant är att hans medvetande om människors behov av erkännande innebär att Hegel förutspådde viktiga sidor av konsumtionssamhället. Mänskliga behov kan skapas av producenter intresserade av profit. Ingen vill halka efter sina likar vad gäller konsumtionen, detta inte minst i ett relativt jämlikt samhälle där det finns många ”likar”. Hegel beskrev också tendenserna till skapandet av en alienerad grupp av fattiga, dialektiskt hur ”rikedomen skapar fattigdom”. Detta betyder inte att han ville att det borgerliga samhället ska avskaffas eller kommunism införas, han såg kopplingen mellan egendom och frihet och var snarare proto-distributist, men han menade att om det borgerliga samhället är antitesen så är staten syntesen.

Intressant är att man kan spåra rötter till politisk korrekthet i det borgerliga samhället. Om familj och folk präglas av begränsad altruism präglas det borgerliga samhället istället av universell egoism, men med möjlighet att välja att gynna en grupp framför en annan (exempelvis ett folk eller familj). Politisk korrekthet för på så vis den borgerliga logiken till sin fulla konsekvens, omvandlar friheten till anonymitet och likabehandling till ett tvång. Det finns fler rötter till politisk korrekthet, men spänningen mellan begränsad altruism och universell egoism är en av dem. Den påtvingade universella egoismen framställer sig dock i skepnad av politisk korrekthet som en universell altruism. Om detta är fallet finns det en stark koppling mellan liberalism och politisk korrekthet, båda härrör ur det borgerliga samhällets praktik och många politiskt korrekta är inget annat än liberala extremister.

Sammantaget visade Hegel hur folkgemenskapen ersatts av det borgerliga samhället. Han menade sedan att staten blir nästa gemenskap, men historien har visat att det borgerliga samhällets logik varit svår för staten att hantera. Penningens logik underminerar i längden statens, oavsett om det sedan äger rum genom globalism, klassegoism, konsumtionshets eller massinvandring. Hegels begrepp är oavsett användbara för att skilja de två grupperna av invandringskritiker åt. Etnonationalister strävar efter ”negationens negation”, alternativt att tvinga tillbaka historien, deras mål är folkgemenskapen. Många mer liberalt anstrukna människor har istället internaliserat det borgerliga samhället, för dessa är det viktiga att människor ”jobbar och sköter sig”, alltså kan fungera i ett borgerligt samhälle. Här kan man också notera att Hegels folkbegrepp skiljer sig från det rent etniska, något som komplicerar det hela. Talet om assimilering avser ofta i praktiken assimilering i den etiska snarare än den kulturella gemenskapen. Oavsett vilket är Hegel en givande bekantskap, som vi kommer återvända till framöver.

Relaterat

Jan Olof Bengtsson – Hegel och van der Heeg


  • 8
    Delningar
  • Simon Andersson

    Tack för detta Joakim, spännande med Hegel.

    Intressant med roten till politisk korrekthet. När etiska helheter ersätts av ett universellt borgerligt samhälle, så innebär det att allt rör sig mot minsta gemensamma nämnare. Kopplingen till liberalism känns tydlig. Den politiska korrekheten måste enligt denna logik slå mot allt som går utanför den gemensamma nämnaren. Men ”påhittade” identiteter som är till för alla till priset av substantiellt innehåll, upphöjes – det blir det enda alternativet.

    Ser fram emot mer Hegel.