Efter ett par välbehövliga veckors semester med min heteronormativa vita familj i Sommar-Sverige, är jag nu tillbaka framför datorn. Under min frånvaro har den demografiska frågan dykt upp på lite olika ställen, både inom mainstream-media och inom den alternativa median.
Den genomgående motbjudande tidningen Dagens Nyheter rapporterade om en forskningsrapport, författad av en barnlös amerikanska vid namn Kimberly Nicholas, verksam vid Lunds universitet, där budskapet var att ”vi” ska skaffa färre barn för att minska vårt koldioxidavtryck. ”Nyheten” illustrerades med en bild av tre lintottar – typiskt nog. Vad ska man säga? Man kan ju bara försiktigt konstatera att Sverige inte har någon naturlig befolkningsökning, utan att den enda anledningen att tiotusentals människor uppgraderas från en tredjevärldenlivsstil (med lågt s.k. ”koldioxidavtryck”), till en förstavärldenlivsstil med högre livsstandard och konsumtion, beror enkom på invandringen. En invandring som både Dagens Nyheter, och den samhällsgrupp som normalt sett nojjar mest över klimatet (miljöpartister t.ex.), är fanatiska anhängare av. Därtill kan föras att den enda ras som egentligen bryr sig om naturen och klimatet är vita människor. Kineserna är så totalt ointresserade av miljön att de inte ens klarar av att hålla en rimlig luftkvalitet i sitt eget land. Varje kines med pengar flyr från Kina för att inte kvävas till döds. Araberna använder sina oljepengar till att bygga helt meningslösa, och klimatidiotiska saker, som underjordiska skidbackar i öknen. Om någon på allvar tror att den här jorden har någon framtid utan europeiska, och Europaättade, människor, tar denna någon inte in verkligheten på induktivt korrekt sätt. Och om Kimberly Nicholas tar det hon själv säger på allvar, så borde hon ju rimligen även applådera folkmord, som förintelsen och Holodomor, då dessa tog död på miljontals klimatbovar – och i förlängningen borde hon även kontemplera självmord, då hon själv genom sin blotta existens parasiterar på jordens ekosystem.
På den alternativa sidan av den offentliga arenan, skrev Vincent Law en artikel på altright.com, där han kritiserade talet om att vita bör skaffa fler barn. Jag har inte jättebra koll på Vincent Law, men som jag har förstått så är han en ryss-amerikan som ofta tycks tackla frågor på en hypermetanivå. Det är de stora dragen som gäller. Stamtänkande är puttigt, det är imperium som gäller, för att ta ett exempel. Han tar uppenbarligen inte hänsyn till alla de europeiska nationalstater som har formerats under de senaste 200 åren, som i princip är en restauration av stammens princip. Överhuvudtaget ett väldigt ryskt sätt att se på världen, traktorer hellre än konsumtionsartiklar så att säga, något som visserligen kan vara intressant, men som oftast saknar nyanser och finess.
Hur som helst. Bortsett från en del rena faktafel, som att muslimer får flest barn i världen (rätt svar är att afrikaner, oavsett religion, får flest barn i världen – och de får betydligt fler än 3,1 barn i genomsnitt), håller jag i stort sett med om Vincent Laws beskrivning av de kulturella och strukturella svårigheterna som möter människor i västvärlden som vill skaffa barn, jag har själv skrivit om dem här på bloggen vid ett flertal tillfällen. Och jag håller även med om att en ökad fertilitet för européer aldrig kan ersätta den politiska kampen.
Vad jag vänder mig mot är att i stort sett två saker, 1) att givet det demografiska läget i Europa idag, och delvis i USA, skulle vara omöjligt att konkurrera mot icke-europeiska invandrare, 2) att en ökad fertilitet står i motsättning till, eller är egalt, för den politiska kampen.
Som jag förklarade i ett blogginlägg på Motpol för ett tag sedan är det i alla fall för Sveriges del fullt realistiskt att vinna ”kampen om vaggorna” med blott en liten förskjutning från tvåbarnsnormen. I USA kan läget visserligen vara något tuffare, givet att den vita grundarpopulation är procentuellt sett mindre än i Sverige – men med en fertilitet på 2,5 barn per kvinna, vilket jag angav som vision i mitt Motpols-inlägg för Sveriges del, skulle de vita amerikanerna ändå vara den mest fertila rasliga gruppen i USA – och detta skulle naturligtvis vara något postivt, särskilt nu när den illegala invandringen från Latinamerika stramas åt under Trumps ledning.
Att en ökad vit fertilitet inte står i motsättning till den politiska kampen är självevident och behöver egentligen inte diskuteras. Att insinuera det är att väva en halmdocka. Vad som dock kan diskuteras är om en ökad vit fertilitet är en positiv stödfunktion i kampen: Mitt svar är definitivt ja på den frågan.
Det är positivt på två nivåer. För det första: då alla europeiska folk just nu går igenom ett bombardemang av antinatalism, nihilism och självhat, kommer de vita människor som förmår transcendera den här programmeringen, att komma ut som morgondagens härskare. Om etniskt självmedvetna européer får betydligt fler barn än liberaler och nihilister, betyder det att vi inom ett par generationer kommer utgöra en majoritet av Europas och Amerikas vita befolkningar – ty vi är inte så få som de vill få oss att tro, se bara på stödet som Trump och Sverigedemokraterna har.
För det andra: när människor som ännu inte riktigt delar vår världsåskådning fullt ut, ser att det vi tror på generar liv, när de ser att det vi tror på gör oss optimistiska, friska och livdugliga, i en värld som allt mer kommer bryta samman till följd av social erosion, då kommer vi bli attraktiva. Folk kommer söka sig till oss. Man måste leva sin övertygelse. Allt kan inte reduceras till intellektualistiskt onani, eller till debatter i kommentatorsfält.
Med det sagt. Det kommer alltid finnas plats för den excentriske bohemiske revolutionären i den här rörelsen. Han som tar risker, som går i första ledet, han som faktiskt inte har råd eller utrymme att bilda familj. Det kommer också alltid finnas plats för den intellektuelle NEET:en, som lägger all sin vakna tid på att läsa statistisk och driva idékampen på nätet. Men för de allra flesta av oss, vi som varken är särdeles intellektuellt produktiva eller modiga revolutionärer, är den största sak vi kan göra för saken, vid sidan av att stödja den politiska kampen ekonomiskt, att skaffa 4-5 barn.
Gästskribenten driver bloggen Biopolitik, med fokus på biologi, demografi, sociologi, kultur och politik – och skärningspunkterna där emellan.
Om skribenten: Gästskribent
