Jag heter Elena Yurkovskaya. Jag har en historia att berätta, inte bara för att jag söker upprättelse för mig själv, utan också för att den berör något som betyder mycket för många andra än mig själv, i det odemokratiska, människofientliga samhälle som multikulti-Sverige alltmer har blivit.
I själva verket är det så, har jag kommit fram till, att förutsättningen för det nya multikulti-Sverige är att alla normala, vanliga regler ställs åt sidan. Jag hoppas att min historia kan belysa lite av detta, och ge fler än mig själv motivation att göra något åt situationen – för jag tror alla håller med mig om att priset vi alla betalar för multikulti-Sverige är för högt, oavsett att vi inte ens vill ha multikulti-Sverige.
Jag arbetar i hemtjänsten, och har gjort det i ett antal år. Mitt arbete är en stor glädje för mig, och det är vårdtagarna som ger mig motivationen. Men det är också via mitt arbete, eller mera exakt via min arbetsgivare, som olyckorna har drabbat mig – olyckor som jag inte borde ha förtjänat i ett demokratiskt samhälle. Olyckorna grundar sig bara i att jag har använt mina demokratiska rättigheter, och det är myndighetspersoner med makt som för den skull medvetet har sett till att jag har drabbats. I princip alla andra kan när som helst drabbas på samma sätt.
Upprinnelsen till historien är ett samtal i vilket jag deltog – ett helt privat samtal mellan politiskt intresserade människor – som avlyssnades och spelades in av en representant för statlig radio, närmare bestämt radioprogrammet Kaliber. Under samtalet dryftades problem med invandringen, något mycket vanligt nu för tiden när vanliga människor träffas och samtalar. Jag uppehöll mig kort vid det faktum att många invandrare för medicinska problem med sig, medicinska problem som har varit lösta i den utvecklade världen men som nu är på väg tillbaka genom invandringen.
Jag värderade inte människor på något som helst sätt, vare sig människor med eller utan medicinska problem, utan jag gjorde bara konstaterandet att problemen i fråga existerar. Om man inte får påpeka att problem existerar – då kan inga problem heller lösas. Då har tystnadskulturen fått ta överhand över all problemlösning i samhället, och då kan inte samhället fungera. Jag gjorde också en sidokommentar – återigen helt utan någon värdering av någon människa – att det är besynnerligt att samhället och myndigheterna genomdriver en så minutiöst detaljerad medicinsk kontroll av djurinförsel, samtidigt som massinvandringen genomförs med i bästa fall en snabb summarisk läkarundersökning per individ, oavsett välkända fakta om migranter från tredje världen och hur medicinskt drabbade de ofta kan vara, med många sorters komplikationer.
När Kaliber hade klippt, fogat ihop och redigerat inspelningen från samtalet framstod det som om jag hade jämfört invandrare med djur. Publiceringen av det hopklippta materialet startade ett kaos och en häxjakt på mig av en omfattning som jag aldrig hade kunnat föreställa mig. Tre omplaceringar hos min arbetsgivare Lidingö Stad följde, trots att jag alltid skött mitt arbete prickfritt, och det stod allt mer klart att alla omplaceringar var i trakasserisyfte.
Överallt dit jag kom hade påhittade rasistrykten gått före jag mig, baserade på Kalibers smyginspelning och lögnaktiga framställning, för att vända chefer och arbetskamrater emot mig. Överallt ställdes jag utanför systemet för arbetsfördelning, fick de tyngsta arbetsuppgifterna, allt åter i syfte att trakassera mig till självuppsägning. Det fanns inga arbetsrättsliga grunder, inga orsaker med grund i mitt arbete, bara befängda rykten baserade på en redigerad smyginspelning av ett privat samtal.
Min arbetsgivare valde också att polisanmäla mig – just mig och en kollega med politisk anknytning – med misstankar om att just vi skulle vara författare till en serie hotbrev som inkommit till chefen för en av mina arbetsplatser. Två polisbilar hämtade min utpekade, 63-åriga kollega och genomförde husrannsakan. Trots att DNA-tester friade oss från alla misstankar och en helt annan person erkände, kom aldrig någon ursäkt från Lidingö Stad för den ogrundade anmälan som vände upp och ned på våra liv.
Efter en längre tid med trakasserier av olika slag, inte minst den falska polisanmälan, fanns ingen möjlighet för mig annat än att sjukskriva mig. Under min sjukskrivning, när jag var som sjukast, kallades jag sedan in till förhör om min sjukskrivning till Lidingö Stadshus – ett förhör som genomfördes på ett sätt och i ett tonläge som jag aldrig kunnat föreställa mig ens i mitt ursprungsland Sovjetunionen. Jag kan än i dag ångra att jag inte spelade in förhöret, som Kaliber spelade in mitt privatsamtal, för ingen som inte var med om det förhöret kan förstå vilket människoförakt jag utsattes för, av ingen förnuftig orsak alls och mycket långt från Grundlagens skrivningar om att myndigheter ska behandla alla likvärdigt.
Efter försök att köpa ut mig från min anställning – återigen utan minsta förnuftiga anledning annat än min sjukskrivning, men Lidingö Stad köper normalt inte ut sjukskrivna utan riktade just detta utköpsförsök just bara till mig – hittade Lidingö Stad en ”anledning” att säga upp mig: jag hade inte lagt en papperskopia på mitt läkarintyg på min enhetschefs bord under min sjukskrivning. Jag var sjukskriven av läkare, Försäkringskassan hade sjukskrivningsdokumentet och myndigheten var enligt Förvaltningslagen skyldig att beakta möjligheten att hämta det därifrån, och dokumentet fanns också redan inom myndigheten Lidingö Stad. När jag bad om ett sammanträffande med personalchefen för att klara ut det som jag uppfattade som orättvisor och olagligheter i mitt ärende, valde han att vägra träffa mig, trots att Förvaltningslagen säger att myndigheter är skyldiga att ta emot besök.
Jag orkade inte driva mitt ärende vidare ensam mot en hel myndighet där alla samarbetade mot mig och där inga regler längre gällde för just mig. Jag förlorade min anställning, och jag har gått från att vara en glad och energisk person till att drabbas av återkommande depressioner.
Vad jag vill komma fram till är det följande: det här är inte bara en historia om en person och en persons öde. Det är också historien om det odemokratiska och rättslösa samhälle som makthavarna känner sig tvungna att genomdriva för att kunna hålla invandringskritiker nere. Inte bara får massinvandringen konsekvenser som inte går att överblicka, utan det som gjorde Sverige till ett land med förtroende mellan människor, och mellan människor och myndigheter, det är också på väg att försvinna.
Det är en utveckling som berör alla, och som alla borde känna sig manade att sätta sig emot, var och en på sitt sätt men också något alla svenskar och sverigevänner måste göra tillsammans.
Elena Yurkovskaya
Elena Yurkovskaya är ingenjörsutbildad nationalist och SD-veteran med många års erfarenhet av vårdarbete.
Om skribenten: Gästskribent
