Folkmord och folkmord

Okategoriserade

Man kan i dagens SvD läsa att Ukraina försöker få FN att erkänna den stora svälten 1932-33 som folkmord. Uppemot tio miljoner människor dog i svälten, som anses ha varit ett medvetet vapen från kommunistregimens sida för att kväsa ukrainsk nationalism. Liknande katastrofer, där ukrainska bönder utsattes för svält som politiskt vapen, förekom i samband med inbördeskriget 1921 och 1923, och även på 40-talet (den som till äventyrs har en positiv syn på öststatsbolsjevismen rekommenderas att läsa anarkisten Berkmanns reseskildring av tjugotalets Ukraina, The Bolshevik Myth, eller Dumitru Bacus De Antimänskliga). I sammanhanget kan man nämna de folkmord och folkförflyttningar som Stalin genomförde, bland annat i Kaukasus, och som jag hört kommunister försvara med argument i stil med ”men tjetjenerna hjälpte ju nazisterna”. Notera hur lätt tron på kollektiv etnisk skuld smyger sig in även i kommunismen.

Hur som helst, kommunismen är inte ensam om att ha inspirerat till, och legitimerat, folkmord. Både kristendom och islam har en synnerligen blodig historia (den ständige islamförsvararen Guillou borde exempelvis läsa på lite om hur det gick till när Indien islamiserades), i likhet med många andra religioner. Vi får sällan höra om det idag, men kolonialtidens grova övergrepp mot urbefolkningar, boer, indianer, vietnameser med flera, i olika delar av världen utfördes ofta av borgerliga liberaler, ibland av socialister. Och nationalismens övergrepp i form av Turkiets folkmord på armenierna, nationalsocialisternas brott, eller Manifest Destiny-ideologins följder, torde vara välkända vid det här laget.

Vi får aldrig glömma
Uttrycket ”vi får aldrig glömma” känns i denna situation mest som ett hån, eftersom man i praktiken menar ”ni får aldrig glömma”. Man har alltså valt ut en samling illdåd begångna av en viss sida/ideologi i historien (ibland nationalsocialismen, ibland kommunismen), trots att alla ideologier har blodiga historier. Man använder sedan dessa illdåd i rent dagspolitiska syften, som propagandavapen mot politiska konkurrenter, vilket inte kan ses som annat än en skymf. De människor som från en maktposition slänger sig med sådana floskler, har dessutom redan glömt, eftersom de aldrig ställt sig några frågor om sin egen skuld, möjligheten att de själva idag kan begå illdåd eller övergrepp. Uttrycket ”vi får aldrig glömma” blir för dem ett vapen, snarare än en källa till självbegrundande.

Detta blir inte mindre tydligt med tanke på det lidande som imperialismen åsamkar diverse folk idag, under aldrig så rättfärdiga dimridåer av sakskäl och propaganda. Våra makthavare tycks faktiskt redan ha glömt, för de tycks aldrig ens ha insett att vad det handlar om är att det är tron på den egna moraliska överlägsenheten som får människor att begå illdåd. Och att de inte direkt är immuna från denna tro själva, kan man ganska lätt se.