Middagen bestod denna kväll av isterband med makaroner och ketchup och ett stort glas mjölk. Efter att den äldre mannen ätit upp så la han den använda tallriken och de använda besticken i diskhon och spolade dem med vatten. Det urdruckna glaset lät han stå kvar på köksbordet, tillsammans med mjölkpaketet. Köket var sparsamt upplyst av taklampa med ganska svagt ljus, utanför fönstret började det att mörkna. Hösten var här, tänkte mannen. När han tittade ut genom fönstret syntes enbart ett fåtal ljus i fjärran. Glesbygdens lugn passade honom bra, tänkte han. Han gick tillbaks till bordet och fyllde upp glaset med mjölk innan han ställde in mjölkpaket i kylen. Mjölkglaset tog han i sin ena hand och begav sig mot ytterdörren. Han klev in i två mycket slitna tofflor innan han öppnade dörren och gick ut.
Det blåste en sval bris som susade genom luften. Ett par meter från husets tröskel stod en stor ask vars löv hade blivit färgade av hösten. Trädet dominerade hela tomten. Den stora asken reste sig majestätiskt mot skyn, den var högre än det faluröda huset som mannen bodde i. Det var ett så kallat vårdträd – ett magiskt träd som var knutet till huset och släkten. Mådde trädet bra så mådde huset och släkten bra enligt sägen. Det planterades i samband med att huset byggdes för många herrans år sedan. Mannens släkt hade bott i huset i generationer. Han blev nedstämd när han tänkte på att han skulle bli den sista i hans släkt som bodde här. Huset kommer nog att säljas efter min död, tänkte han. Mannen skänkte en tanke på sin, nu vuxna, son. De hade sporadisk kontakt, det vill säga: pratade i telefon ungefär två gånger i månaden. Grabben hade nog fullt sjå med sin egen familj och barn, tänkte mannen. Mannen var änkling sedan några år och det var ensamt i huset. Efter att han hade gått i pension tycktes tiden stå stilla. Han gick fram till vårdträdet med sitt mjölkglas i ena handen. Mannen tog ett djupt andetag och log samtidigt som han hällde ut mjölken vid askens rötter. Att hälla mjölk vid askens rötter var en lång tradition som hade funnits i släkten i generationer. Ingen visste hur länge. Det väsen som bodde i trädet och vakade över huset och släkten blev tillfreds av ett par glas mjölk per år, så var det sagt. Det var lika självklart som att ställa ut en skål gröt till Tomten vid jul.
Mannen gick in i huset igen. Han sparkade av sig tofflorna och gick åter till köket. På köksbordet stod en gammal radio som han slog på. Den inställda kanalen var P4, vilket det hade varit i många år. Sedan gick han till diskbänken för att diska. Han slog på vattenkranen på ett högt tryck, men genom vattnets brus letade sig radios stämma. Det handlade om en ung kvinnlig präst någonstans i Sverige. Hon var så stolt över att hennes kyrka hade ”HBTQ-certifierats”. Mannen hade enbart ett hum om vad det innebar. Han himlade med ögonen och suckade. Det intresserade honom verkligen inte. Kvinnan på radion babblade vidare om ”att det var en stor utmaning att upplösa de normer och strukturer vi är vana vid”. Mannen avbröt tvärt disken och gick istället och stängde av radion och köket fylldes med en kompakt tystnad. Han drog en suck av lättnad och återvände till disken.
Efter att han hade diskat färdigt och torkat allt så begav han säg till sovrummet. Han la sig i den stora dubbelsängen och läste en bok, som han alltid gjorde på kvällskvisten. För tillfället höll han på med Röde Orm av Frans G. Bengtsson Det var den bästa stunden på dygnet, tänkte han. Mannen var verkligen en bokmal. Böckerna lånade han på det nedläggningshotade biblioteket i den närliggande centralorten. Han hade en tv, men den användes knappt. Kanske några gånger per år då det var landskamper i fotboll eller ishockey.
Morgonen efteråt steg han upp i gryningen, som vanligt. Han klev in i sina tofflor och begav sig ut för att hämta in morgontidningen. Mannen gick ner till staketet vid vägen där postlådan var. Postlådan hade han snickrat ihop på egen hand. Hans fru hade målat den då hon fortfarande var i livet. Den var ljusblå, ungefär som himlen på en sommardag, med en blomma och deras gemensamma efternamn var elegant skrivet på den. Det enda som låg i den var lokaltidningen.
Åter vid köksbordet hällde mannen upp en kopp kokkaffe och slog upp tidningen. Han läste inte, utan han skummade bara igenom den. En bit in i tidningen var det ett större reportage om invigningen av en lokal moské. På den stora bilden poserade lokala politiker, som stod och hånflinade, tillsammans med religiösa ledare. Han bläddrade vidare. På nästa sida löd rubriken ”Så lyckas du med din otrohetsaffär”. Mannen suckade och bläddrade vidare. På sidan efter det kunde man läsa om en överviktig kvinna som påstod sig gått ner rejält i vikt. Det fanns ingenting alls av intresse i blaskan. På baksidan intervjuades en person som hade genomgått ett könsbyte och var överlycklig. Annars bestod tidningen mest av reklam. Det är hög tid att säga upp prenumerationen, tänkte han.
Idag skulle han åka och handla, något han gjorde två-tre gånger i veckan. Affären låg i den närliggande centralorten. Det var ungefär tjugo minuters bilfärd dit. Ibland brukade han cykla, men mannens cykel hade blivit sluten för några månader sedan. Han hade inte ens polisanmält det, mannen cyklade så sällan nu för tiden i alla fall. Han gick ut till sin gamla bil och körde iväg. Väl framme vid affären parkerade han bilen och klev ur. På parkbänkarna, där hans jämnåriga tidigare satt, satt nu enbart arabiska män. De kedjerökte och pratade högljutt med varandra på arabiska. Runt dem låg massivt med cigarettfimpar, cigarettpaket, pappmuggar och annat skräp. De arabiska männen kom från ingenstans, en dag var de plötsligt här. Den stora kursgården hade tydligen gjorts om till asylboende och ägaren hade blivit stormrik. Någonting hade ändrats i samhället och stämningen var alltid lite sämre nu för tiden, tänkte mannen.
– ”Pleeease kou-rona!” ljöd det genom luften. Utanför affärens entré satt det en romsk kvinnlig tiggare som hojtade åt honom då han passerade. Hon var fetlagd, iklädd sjal och en ljusröd kjol. Framför henne hade hon ett foto på några barn. Mannen försökte att ignorera henne. Han hade gett pengar till en början, men slutade med det efter ett tag. Hennes egna land borde rimligtvis ta hand om sina egna medborgare, tänkte han. Han gick in i affären och handlade det han behövde för ett par dagar.
Då han närmade sig sitt hus igen hade han varit borta i ungefär en timme. När han svängde upp in på uppfarten och såg huset slog det honom – ytterdörren stod på vid gavel. Mannen blev nervös och tankarna började att rusa. Hade jag glömt att stänga den? Är det inbrottstjuvar? tänkte han. Allting runtom var tyst och stilla och ingen annan bil var i närheten. Han stängde av motorn och klev ur bilen. Mannen var rädd. Han var inte lika hårdhudad som när han var yngre, tänkte han. Mannen smög sakta förbi vårdträdet på väg mot huset. Hans hjärta bultade. Mannen närmade sig dörröppningen och tittade in. Någon, eller några, hade stökat ner rejält där inne. Allting var nedrivet och låg huller och buller på golvet. Bråte överallt.
– ”Hallå…” ropade han försynt.
Inget svar.
– ”Hallå!” ropade han igen, den här gången något högre.
Inget svar.
Han insåg att han hade haft inbrott, men att gärningsmännen redan hade gett sig av. Mannen smög in i huset och ringde polisen med telefonen som fanns i hallen. En kvinnlig operatör svarade. Hon bad honom att hålla sig lugn och att inte röra någonting. En radiobil hade kontaktats och var på väg hem till honom.
Efter nästan två timmars väntande så dyk polisen äntligen upp. Mannen hade inte lämnat hallen under hela tiden. Han hade inte ens stängt ytterdörren. Hallen var i oreda. Det var sannolikt resten av huset också, tänkte han. Två stycken manliga poliser i uniform kom in genom dörröppningen. De var både resliga och ingav respekt. Den ena hade ett medellångt rött skägg. Poliserna ursäktade dröjsmålet och hävdade att de hade haft fullt upp.
– ”Det var tur att du inte var hemma när de kom” sa den ena polisen.
Sedan tog han fram en penna och ett anteckningsblock ur sin högra benficka. Han ställde frågor och antecknade när mannen svarade. Mannen redogjorde dagens händelseförlopp i detalj och det hela resulterade i en polisanmälan. Poliserna misstänkte att det var inbrottsligor från Östeuropa som var i farten. Det hade skett flera inbrott i den här regionen på senare tid. Kanske var de från Ryssland, Baltikum, Polen eller kanske Ukraina. Poliserna hade fått den informationen de behövde och de begav sig av. Ungefär en kvart efter att de anlände. Resten av dagen och kvällen gick åt att städa efter förödelsen. Mannen hann inte ens få allt i ordning innan det blev dags att sova – så stökigt var det. Många av hans ägodelar var sönderslagna.
Morgontidningen dagen efter innehöll bland annat ”en lista över de godaste vinerna”, ”tips på hur man kryddar sexlivet”, ”ett hyllande reportage om en lokalpolitiker” och en massa reklam. Inte en enda notis om hans inbrott eller att en inbrottsliga härjade i samhället. Det är hög tid att säga upp prenumerationen, tänkte han.
Linus K
Om skribenten: Gästskribent
