Motpols debatt om Ryssland och Ukraina fortsätter. ”Att hävda att Ryssland var utsatt för Sovjets ockupation som Sofia Lundberg gjorde i sin replik är inget annat än en bedräglig historiebeskrivning”, skriver försvarshögskolestudenten Jonas Nilsson i debattens tredje artikel.

Utger man sig för att verka för en varaktig stabilitet inom de internationella relationerna och med ens grannländer i synnerhet, för att därmed kunna tillskriva sig att vara ”one of the good guys”. Då kan man inte bara bedöma den aktören utifrån hans reaktionära agerande mot andra länder eller NGO:s (icke-statliga aktörers) förfarande. Man måste de facto se till den förstnämnda aktörens egna agerande, om det bidrar till den ökade stabiliteten eller inte.

Ryssland har i sin nutidshistoria fullständigt misslyckats med sina diplomatiska relationer i östra Europa, där land efter land har sökt sig till ett NATO-medlemskap och nu här senast uttrycks även en önskan från Ukraina om att träda in i försvarsalliansen.

Syftet med NATO efter andra världskriget var väldigt tydligt – håll Tyskland nere, Ryssland ute och USA inne. Intresset från de västeuropeiska segrarmakterna att hålla just USA inne, beror på de två världskrigens avslut – att en total seger i båda fallen blev enbart möjlig med ett amerikanskt inträde. Idén med försvarsalliansen blev då att Europa inte ska äventyras genom att USA riskeras att lämnas utanför en eventuell konflikt. Sen kan man givetvis ha synpunkter på det hela, vilket jag bland annat har.

Efter berlinmurens fall och återförenandet av Tyskland uttrycktes en oro från Sovjetunionens sida om att Östtyskland skulle upptas i NATO. Det är den oron om Östtyskland som brukar tillskrivas att NATO inte skulle expandera österut, vilket bland annat Tysklands utrikesminister kommenterade jakande i ett tal 1990. En minister som inte hade mandat att föra NATO:s talan, vilket Sovjetunionen var väl medvetna om. Även NATO:s generalsekreterare uttalade sig 1990 om en NATO-expansion österut, in i Östtyskland, som senare även formaliserades skriftligt.[1]

Att det skulle ha rört sig om några löften från NATO:s sida har dementerats flertalet gånger av den dåvarande forne sovjetiske ledaren Gorbatjov.[2]

Det finns inte ett enda skriftligt dokument eller avtal som bakbinder NATO i deras handlingsfrihet. NATO består av självständiga nationer och det är självständiga nationer som har sökt sig till den kollektiva säkerheten som ett NATO-medlemskap innebär. Det var inte en NATO-flört som fick Ungern, Tjeckien, Polen, Estland, Lettland och Litauen att ansöka om medlemskap, det var Sovjets 50-åriga förtryck som fick dessa länder att vända sig mot väst.

Anledningen att Ryssland enbart oroade sig för Östtyskland i sammanhanget och inte några av de övriga östeuropeiska länderna beror på den ryska självbilden som den goda befriaren. Det är rimligt att anta att Gorbatjov aldrig begärde eller krävde ett avtal som begränsade en NATO-expansion österut på grund av att det var otänkbart för dem att något östland skulle ens komma på tanken. Det var länder som man betraktade som vänner och som fortfarande ingick i Warzavapakten. Det fanns med andra ord inte ens på kartan för Ryssland som ett rimligt scenario.

Likt Gorbatjov förstår uppenbarligen inte Putin det här heller, och så länge man inte gör upp med sitt förflutna och fortsätter att glorifiera, samt hämta kraft från, sovjetnostalgin så kommer man även i framtiden att få det mycket svårt hantera sitt geopolitiska närområde.

Att hävda att Ryssland var utsatt för Sovjets ockupation som Sofia Lundberg gjorde i sin replik är inget annat än en bedräglig historiebeskrivning. Det var Ryssland som var den kraft som ockuperade sina grannländer och införlivade dem till den sovjetkommunistiska diktaturen.

Ett lika skrattretande fall av historieförvrängning skulle vara att hävda att Sverige befriades från den av Sverige påtvingade Svensk-norska unionen. En händelse som gav Norge sin självständighet. De skulle nog rynka på näsan om vi började fira vår nationaldag vid dess upphörande, med motivering ”att vi blev fria från unionen”.

Rysslands diplomati eller självbild har inte förbättrats under de gångna åren. Ryssland är fortfarande samma goda kraft då som nu, och segerdagen firas fortfarande med pompa och ståt. Ett lands trovärdighet bedöms inte enbart efter dess tunga, utan desto mer av dess agerande.

Annekteringen av Krim skedde för att skydda ryska intressen. Man beordrade ut reguljärarmén med avsaknad av emblem på främmande mark, vilket är ett rättsvidrigt tilltag som även påverkade alla andra länder med en rysk minoritetsbefolkning negativt.

Vitryssland, som är det europeiska landet som är mest välvilligt inställt till Ryssland, reagerade även kraftigt på Rysslands agerande i och med annekteringen av Krim. Landet införde en ny lag som reglerar hur man ska bemöta en händelse med ”grönklädda män”, likt de på Krim. Vitrysslands President Alexander Lukashenko uttryckte sig såhär “No matter who comes to the Belarusian land, I will fight. Even if it is Putin”.[3]

Det kan i dagsläget inte längre råda några tvivel, tack vare utmärkt västerländsk journalistik, om att Ryssland även bidragit med rysk reguljär trupp utan emblem i östra Ukraina.[4] Även detta påverkar alla länder med en rysk minoritetsbefolkning, då Ryssland uttryckligen sagt att de värnar om ryssar utanför Ryssland.

Man måste fråga sig om Ryssland värnar om internationell stabilitet, när i stort sett varje grannland går upp på tårna som reaktion på det ryska agerandet. Trovärdigheten för landet sjunker ytterligare när Putins uttalande och landets agerande inte längre korrelerar, och med det en media som propagerar för uttalandena men mörkar dess agerande. En mycket farlig tredje statsmakt.

Den väpnade konflikten i Östra Ukraina är ett ryskt Proxy-krig och inte ett västerländskt sådant.

Ett mer hederligt agerande hade varit att sätta på emblemen på uniformen och även ockuperat de två självutnämnda folkrepublikerna, en anledning till att Putin inte beordrat det kan vara för att de varit oförmögna i sina försök till att ordna med en landbrygga till Krim. En annan kan vara att Putin hellre ser att regionerna åter införlivas med Ukraina med en autonom karaktär, två relativt fristående regioner skulle kunna bromsa alla västliga samarbetsförsök och även ett eventuellt NATO-inträde. Men att Putin skulle sluta skjuta in resurser och manskap till kriget är osannolikt, en buffertzon till den ryska gränsen verkar ha rysk säkerhetspolitisk prioritet.

En statslegitimitet vilar på några grundvalar, att du har ett fast territorium och att du har kontrollen över den geografiska ytan. Det i sig räcker inte, du måste även ha det internationella erkännandet att ditt styre är legitimt. Den nya Kievregeringen uppfyller det här, det finns inget land som ifrågasätter Kievregeringen på den punkten – inte ens Ryssland. Regeringen är med andra ord legitim. Det är däremot inte styret i Donetsk och Luhansk, de kontrollerar ett fast territorium, men de saknar helt ett internationellt erkännande – däribland även från Ryssland, vilket återigen gör den ryska inblandningen i östra Ukraina fullständigt rättsvidrig.

Jonas Nilsson

Noter:

[1]  http://www.brookings.edu/blogs/up-front/posts/2014/11/06-nato-no-promise-enlarge-gorbachev-pifer

[2]  http://rbth.com/international/2014/10/16/mikhail_gorbachev_i_am_against_all_walls_40673.html

[3]   http://www.ibtimes.com/scared-ukraine-war-belarus-strongman-lukashenko-mulls-ditching-russia-1801070

[4]  https://www.youtube.com/watch?v=2zssIFN2mso

Fler artiklar i samma debatt:

Sofia Lundberg: Rysslandsfrågan ideologiskt vägskäl
Jonas Nilsson: Ryssland bröt mot avtal om Krim

Om skribenten: Gästskribent

Avdelning för texter av Motpols gästskribenter.