Första maj, arbetarnas dag. Att arbetarna förärats med en egen dag är helt i sin ordning, med tanke på vad arbetarrörelsen bidragit med – en dränerad svensk industri, tömd landsbygd, kapitalflykt, sänkta löner, höjda skatter, arbetslöshet, hemlösa, tiggare och så vidare. Listan över kan göras lång.
Vid arbetarrörelsens och fackförbundens födelse, under den industriella revolutionen, lockade den anhängare med budskapet om att det var möjligt att, kostnadsfritt, få saker man inte gjort sig förtjänt av, det enda man behövde hänge sig åt var hot om våld, utpressning och andra renodlade maffiametoder. När man sedan fick representation i riksdag och regering tog staten över terrorn med hjälp av sitt våldsmonopol.
Det brukar heta att Sverige utgör ett exceptionellt exempel på hur väl näringsliv och facket lyckat förhandla med varandra utan statens inblandning. Få påståenden är längre från sanningen. Staten har bakbundit både näringslivet och arbetsmarknaden, hårda regleringar och arbetslagstiftningar gör att arbetsmarknaden saknar den dynamik som hör utveckling till.
Det av facket påtvingade kollektivavtalet har bland annat resulterat i ett utestängande från arbetsmarknaden av de fattiga som är villiga att arbeta för en lägre ersättning än vad facket anser vara godkänt. Genom att positionera sig som en maktfaktor i vilkens struktur arbetare tvingas in för att över huvud taget kunna verka, skapade fackförbunden en monopolliknande situation på arbetsmarknaden. Arbetsgivare som motsatte sig det kollektiva tyranniet utsattes för blockad och arbetare som hedrade frivilligt ingångna avtal smädades som strejkbrytare.
Det här var företeelser som till stor del hör till historien, men som återaktualiserats i och med blockaden mot det lilla bageriet i Linköping. Den aktuella dagen påminner oss om den röda terror som en gång i tiden bredde ut sig över landet, och som vakandes söker att återinträda.
Det låser sig när folk stannar på jobb de egentligen inte vill ha på grund av tryggheten i att vara fast anställd, på samma sätt blir arbetsgivare fast med personal de egentligen skulle vilja byta ut. Den här situationen, där folk ”fastnar” där de inte vill vara, med en arbetsledning som inte heller vill ha dem där, hämmar inte bara ett bra och gynnsamt arbetsklimat för alla, utan även den personliga utvecklingen och lyckan. Arbetsrätten är den försvårande faktorn i ekvationen, en ”rätt” som är så pass stark att företag till och med drar sig för att anställa, ett läge som fått konsultindustrin att blomstra.
Tillför du någonting till företaget så är det inte en lagstiftning som håller dig kvar på jobbet, det är din arbetsprestation, det är det faktum att du drar in mer pengar till företaget än vad du själv får ut i lön. Din anställning är vare sig en allmänning eller välgörenhet. Det här om något retar vänsterpöbeln som menar på att det, i sann marxistisk anda, är arbetarna som äger produktionsmedlen.
Det är Kamprad som är förtjänsten till IKEA, inte dess lagerarbetare. Det är byggherren som är anledningen till att huset byggs, inte dess betongarbetare. Nu opponerar sig något kanske någon och hävdar att huset inte kunde ha byggts utan betongarbetare, vilket är sant då det är själva anledningen till att byggherren anlitade dessa, de blandade betongen till en förutbestämd ersättning som de erhöll efter ett frivilligt ingånget avtal, annars skulle de inte ha gjort jobbet, det är deras förtjänst. Att huset står där idag, det är dock byggherrens förtjänst.
Utvecklingsstörd och hämmande skulle vara två bra ord till att beskriva arbetarrörelsen, en rörelse som blir upprörd över arbetsbesparande uppfinningar, då det enligt dem resulterar i en ökad arbetslöshet. Ett ökat kapital och välstånd bottnar i effektiviseringen av produktionen av varor och tjänster. Hade socialdemokratin haft det inflytande de har haft under modern tid under 1800-talets industriella revolution hade den aldrig ägt rum och vi hade fortfarande plöjt åkrarna för egen maskin för att motverka arbetslösheten.
Tack för ingenting
Jonas Nilsson
Lämna ett svar