Jef Costello skriver om manlighet, avmaskulinisering och ideal. Texten publicerades ursprungligen på Counter Currents och är översatt av Ulf Larsen.
För några söndagar sedan tillbringade jag senare delen av kvällen på min favoritbar. Min bar spelar ingen hög musik och bartendern hyschar åt gästerna om de blir för högljudda. Vanligtvis sitter jag precis vid baren så att jag kan konversera med bartendern, men vanligen spenderar jag den mesta tiden med att läsa. Vid just det här tillfället var boken jag hade med mig The Art of Manliness av Brett och Kate McKay som jag senare skulle komma att recensera för Counter-Currents.
Jag vet egentligen inte varför jag läser i baren, för oundvikligen är det någon som lägger sig i och frågar vad jag läser. Just den här kvällen var inget undantag. Det var inte så mycket folk, men de flesta som var där var män. Bokens titel ledde till en hel del skratt, och bartendern, en kille på 25 eller så som jobbar svart som skådespelare, bestämde sig genast för att dra igång en diskussion genom att fråga oss alla vad vi tyckte att manlighet består i.
Frågan överraskade mig. Manlighet är ett ämne som livligt intresserar mig, men jag hade aldrig kommit på tanken att försöka uttrycka vad det är i en mening. Jag tystnade en stund, och de andra mansansiktena stirrade förväntansfullt på mig. Till slut flög det ur mig: ”Manlighet är att ställa upp ett högt ideal för sig själv och att leva upp till det idealet.” Jag ska erkänna att det inte var något genidrag. Det jag egentligen försökte göra var att definiera den ädle mannen. Men jag tror att om man vill förstå manlighet, så måste man förstå den i termer av dess förträfflighet. Och mina ord valdes med ett visst mått av omsorg. Till exempel sa jag inte att manlighet är att leva upp till vilket ideal som helst det måste vara ett ideal mannen valt, inte bara ett som han helt enkelt går med på automatiskt och okritiskt.
Jag ångrade dock mina ord så fort jag hade yttrat dem. Egentligen försöker jag undvika att diskutera med folk eftersom jag blir deprimerad av att för ofta bli påmind om att allas huvuden är fyllda av skrot nu för tiden. Svaret jag fick den här gången var förutsägbart, och förutsägbart nedslående.
Alla de här killarna var yngre än jag. Jag tror att den äldste inte kan ha varit äldre än 32. En av dem, en lång och mörkhårig kille som såg bra nog ut för att kunna vara en tjej, sa: ”Men vem avgör vad som är ett högt ideal? Jag kanske ställer upp ett ideal för mig själv, som jag tycker är högt, men du kanske inte tycker att det är högt.” Jag förklarade tålmodigt för honom att det egentligen inte var något allvarligt problem. Visst, ibland ställer folk upp ideal som de tror är höga, men de kan ha fel. Ibland får de reda på det genom att träffa människor med högre ideal.
Det dög emellertid inte åt honom. Han stirrade uttryckslöst på mig och sa: ”men vem avgör?” (Jag fick senare reda på att han hade läst filosofi som huvudämne vid UCLA. Jag trodde inte att de sysslade med riktig filosofi där, och jag hade rätt.) ”Behöver vi någon som avgör åt oss?”, sa jag. ”Jag menar, anta att någon tycker att ett högt ideal innebär att man inte tar en drink före middagstid och någon annan tycker att det innebär att inte dricka alls. Finns det något tvivel om vem som har det högsta idealet i det fallet?”
Mer av den uttryckslösa blicken. Sedan sa han: ”Men tänk om att inte ta en drink före middagstid innebär ett väldigt högt ideal för dem."
”I sådana fall är de ganska patetiska”, sa jag. Jag visste vilket spel han spelade: ”allt är relativt”-spelet, och jag orkar inte med det. Jag blev lättad när någon annan lade sig i just då, men mina förhoppningar om en bättre samtalspartner grusades snart. Det nye killen var också ung; liten och späd med snaggat hår och vad som såg ut att vara ett par dagars stubb som väldigt avsiktligt inte rakats av. ”Men tror du inte att det maskulina håller på att förändras?”, sa han.
”Jag tror att du har dejtat en feminist för mycket”, sa jag. Det lockade fram ett skratt.
Nej, jag tror inte att det maskulina håller på att förändras, men tydligen gör män det. C.S. Lewis gav för många år sedan ut en liten bok som heter The Abolition of Man. Den bästa delen av boken är ett kapitel som heter ”Men Without Chests”. Det är uppenbart att Lewis menade ”män och kvinnor” med ”men”[i], men det han argumenterar för är faktiskt betydligt mer relevant för artens män. The Abolition of Man börjar med en diskussion om en bok skriven av två relativister, där de argumenterar för att värdeomdömen bara är uttryck för ens ”känslor”. Om jag till exempel säger ”USA är ondskefullt”, så betyder det egentligen ”jag har ondskefulla känslor om USA”.
Lewis vederlägger lätt den föraktligt löjliga ståndpunkten. Det är inte mina känslor som är onda; faktum är att jag kanske inte har några ”känslor” alls när jag ger omdömet. Jag säger att något annat är ondskefullt. Varför skulle någon föra fram en sådan sofistisk ståndpunkt? Lewis förmodar (helt rimligt) att de har en social agenda. Eftersom de flesta konflikter mellan människor beror på värderingskonflikter kan vi eliminera alla konflikter (och krig! halleluja!) om vi lär folk att deras värdeomdömen egentligen bara är uttryck för subjektiva, personliga känslor. Då ingens subjektiva, personliga känslor är mer giltiga än någon annans varför bråka?
Det är den här läran som skapar ”män utan bringor” för om vi alla uppriktigt anammade den, så skulle vi förlora vår vilja att försvara det som verkligen är värt att försvara. Lewis hade kunnat säga ”män utan stake”, men han var för artig för det. När han talar om våra ”bringor” närmar han sig egentligen den platonska läran om thymos. I Staten lär Sokrates oss att thymos (som grekerna förlade till bröstet) är den delen av själen som reagerar på hot mot det som vi värdesätter. Thymos är den centrala egenskapen hos en soldat, och därmed föreskriver Sokrates att ”väktarna”[ii] i hans idealstad skall vara de i vilka thymos är den dominerande själskomponenten.
Thymos är ett mänskligt drag och man finner det hos både män och kvinnor. Emellertid är det maskulinitetens kärna och långt mer framträdande hos män än hos kvinnor. Tycka vad man vill, men manlighetens essens är en strävan som ofta övergår i kamp. Att vara man är att sträva efter något värde som går bortom de värderingar som återfinns i Platons ”begärstyper”, vars intressen aldrig höjer sig över bekvämlighet och trygghet. Faktum är, att vara man innebär att vara beredd att riskera bekvämlighet och trygghet för det högre värdet, vad det än må vara.
I själva verket är relativismen en thymosektomi. Och relativism är den moderna världens dominerande ”värdefilosofi”. Francis Fukuyama argumenterar i sin The End of History and the Last Man för att ”begäret efter erkännande”, som är en aspekt av thymos, har drivit den världsomspännande rörelsen i riktning mot liberala, demokratiska stater. Det här är vanligtvis den enda delen av Fukuyama som någon känner till.
I den sista delen av sin bok argumenterar han hur som helst för att den liberala, demokratiska världen i själva verket är ett resultat av att thymos undergrävs. Det är trots allt så att, för att bevara den liberala, demokratiska freden är det absolut nödvändigt att ingen tror sin vara bättre än någon annan. Vi måste tro att alla är lika, alla åsikter lika värdefulla, varje krympling och efterbliven är ”speciell”. Envar som bryter mot dessa regler och börjar uppföra sig som en övermänniska utgör ett hot mot den nya världsordningen. Resultatet är en värld bestående av feta och glada begärstyper, och undertryckta, otillfredsställda thymotiska typer.
Om det moderna verkligen, i grunden, handlar om att undertrycka thymos, och om thymos är det maskulinas essens, så följer att det moderna bygger på att undertrycka det maskulina. Och det här är vad jag såg i den där baren förra söndagen: ett rum fullt av livslevande avbilder av män, män i vilka det centrala manliga draget hade slagits i spillror av åratals vilseledande utbildning genom relativismens försorg.
Jag antar att någon skulle kunna invända att ”runt omkring oss ser vi ju alfahannestrebrar som klättrar i karriärstegen. Är det verkligen något ’feminint’ med den moderna världen?” På vilket jag svarar: Det kan du slå vad om din östrogenproducerande sojalatte att det är! Kvinnor har en thymotisk aspekt (vissa kvinnor mer än andra), men de är mestadels inriktade på ”begär”, i Platons bemärkelse: deras fokus är så gott som alltid inriktat på bekvämlighet och trygghet. Kvinnornas ädelmod består i det faktum att det är deras barns bekvämlighet och trygghet, inte sin egen, som de i första hand fokuserar på. Men intresset är inte desto mindre inriktat på bekvämlighet och trygghet.
Kvinnor besvarar vanligen mäns thymotiska idealism genom att betrakta den som bara en aning löjlig. Och det är inställningen alla har i dag. De som strävar efter något bortom materiellt välbefinnande anses vara vilseledda. Män har blivit duperade till att tro att det är ”manligt” att jobba för att kunna förvärva fler konsumtionsvaror än andra.
Man skulle tro att kvinnor bara skulle stanna hemma och låta godsakerna flöda in tack vare gubben, men de har lurat sig själva att tro att livet som drönare på ett företag är ”frigörelse”. Nåväl, åtminstone får alla lära sig att leka snällt. I slutändan är den politiska korrekthetens tyranni vars grundsten är relativism egentligen som ett styre av en fördömande (kvinnlig) dagisfröken som inte står ut med hårda ord. Moderniteten är verkligen ett kvinnligt paradis.
Det tål att upprepas: Det moderna bygger på att undertrycka det maskulina. Därför är det enda svaret på moderniteten det enda sättet att förstöra den moderna världen att åter hävda det manliga: god, gammaldags, hetlevrad, benknäckande, thymotisk manlighet.
Jag såg inte mycket potential för det i de där killarna i baren. Men jag är något av en optimist: jag tror ändå att det finns där. Det har blivit nedtryckt och blockerat, men det finns ändå där. Här är en liknelse: Människor är naturliga köttätare. Vegetarianism är inte naturligt för oss (och det är även riktigt tjejigt). Tänk dig ett barn som vuxit upp utan att någonsin äta kött. Han skulle överleva, men han skulle inte frodas och han skulle antagligen inte ens inse det själv. Han skulle uppleva ett sug efter kött, utan att vara i stånd att förstå begärets väsen. En naturlig del av hans uppbyggnad vore helt enkelt undertryckt, outvecklad och outforskad. Hans första biff skulle vara som en uppenbarelse.
På liknande sätt finns det inom varje ”snäll”, metrosexuell, icke-fördömande fjolla ja, till och med inom Justin Bieber en riktig, hetlevrad thymotisk he-man som ropar efter att få komma ut. Det är förklaringen till att Fight Club är ett sådant fenomen bland män (filmen, egentligen filmen har överskuggat boken, men den följer boken så tydligt att de två är svåra att hålla isär för alla som har upplevt båda). Nämn Fight Club eller ”Tyler Durden” i en samling av de mest snöpta av moderna manspersoner och de kommer att skina upp och även bete sig som karlar, åtminstone ett ögonblick eller två. Fight Club slår sannerligen an den rätta strängen (och det är verkligen fallet med de insiktsfulla gentlemän som har skrivit kommentarer om mina tidigare essäer). Det är, helt enkelt, en berättelse om återupptäckten av manligheten. Det är inte ”popkultur”. Det är en djup och seriös modern myt som är så perfekt för oss (ni vet vilka ni är) att man måste tro att Chick Palahniuk var gudomligt inspirerad (speciellt med tanke på att det mesta av hans övriga material suger). I Fight Club blir manligheten återupptäckt, motsättningen mellan det manliga och det moderna uppenbaras, och manligheten mobiliseras mot moderniteten. Detta är vår Iliad, vår hjältedikt. (Och än en gång: ni vet vilka ni är. ”Du är Mr. Durden.”)
Så, vad hände? Vad sa jag till de där grabbarna i baren? Vad gjorde jag för att försöka väcka urmanligheten i dem?
Faktiskt gjorde jag inget. Jag har redan berättat hela historien. Samtalet gick över till något annat, och det var jag tacksam för. Jag drack en öl till och åkte hem. Jag antar att det kunde ha slutat annorlunda. Jag kunde ha framhärdat med ämnet. Jag kunde ha försökt undergräva deras relativism. Men inte nog med att de äcklade mig, jag överväldigades av en sorts kvävande trötthet. De har så, så föraktligt, fel de är så defekta. Och de är så många. Jag får ofta den känslan, när jag står inför många ”moderna problem”. Vi känner det allihop. Det är en av anledningarna till att det vi optimistiskt kallar ”rörelsen” inte verkar röra sig. Det är som om vi har nått en punkt i historien där allt håller på att gå ner i varv och vi har tappat all medvind. ”De bästa saknar all övertygelse, medan de sämsta är fulla av passionerad intensitet.” När jag är på mitt mörkaste humör börjar jag leka med tanken att vi kanske helt enkelt har nått vägs ände.
Men vi kan inte tänka på det sättet, för att ge efter för det är att frivilligt bjuda ut sig själv till kastrering. Hur får vi våra bringor att växa ut igen då? Tja, en anledning till att jag slutade prata med de där killarna är att jag redan hade gett dem ett hyfsat svar på frågan ”vad är manlighet?”. Det innebär att man ställer upp ett högt ideal för sig själv, och att man lever upp till det idealet. Jag borde också ha lagt till det jag sa ovan: det innebär att man är villig att riskera bekvämlighet och säkerhet för att kunna försvara idealet.
Jag skrev den här essän under pseudonym. När vi slutar gömma oss och öppet kungör vårt motstånd mot denna värld som förnedrar, fördärvar och förödmjukar oss, då har vi fått tillbaka våra bringor. Men först då. Det har liten betydelse om en eller två personer gör det. De kommer helt enkelt bli överkörda av den stora, moderna ångvälten, utsmyckad med leende ansikten och paljetter. Som gamle Friedrich Engels lärde oss, vid en viss punkt kommer en kumulativ kvantitativ förändring orsaka en kvalitativ förändring. I och med att fler av oss träffas via hemsidor som den här, i och med att fler av oss blir öppna mot våra vänner om vårt hat mot allt modernt nonsens, i och med att fler av oss köper böcker skrivna av tankebrottslingar, i och med att fler och fler av oss riskerar allt genom att begå tankebrott kommer vi att märka att tillståndet börjar förändras, att tidsandan börjar byta skepnad. Vi kommer känna att vår tid är mogen.
Det är så det fungerar. Och när vår tid är inne kommer det vara förvånansvärt lätt att ta tillbaka allting. Det kommer vara lätt eftersom vi är verkliga och ondskan vi motarbetar bara är en negation som motsätter sig livet. Vi har livskraften på vår sida. Det är bara en fråga om att få kontakt med den.
”Sannerligen står vi inför en uppenbarelse … ”
Originaltexten finns här: http://www.counter-currents.com/2011/03/geldings/
[i] The Abolition of Man heter Människans avskaffning på svenska och därmed försvinner engelskans tvetydighet vad gäller ordet "man" och även "men". Ö.a.
[ii] I sin översättning av Staten (2003) använder Jan Stolpe ordet "medhjälpare" om den klass som kännetecknas av stridbarhet eller thymos, men eftersom Costello använder ordet "guardians" blev den enda naturliga översättningen "väktare". Ö.a.