Tidigare i år släpptes den amerikanske filmskaparen Robert Eggers senaste film The Northman på biograferna. Under de senaste åren har Eggers regisserat två filmer; The Witch från 2015 och The Lighthouse från 2019. En röd tråd genom de tre produktionerna är att de alla utspelar sig före 1900-talet och har en utmärkande konstnärlig ambition när det kommer till den cineastiska estetiken. Den övernaturliga och skräckbetonade folksagan The Witch utspelar sig i ett puritanskt New England, USA där en familj engelska nybyggare försöker etablera en gård under svåra och fattiga omständigheter. The Lighthouse skiljer sig märkbart från The Witch och är mer en teaterliknande närbildsfilm och använder ett nästan helt kvadratiskt och svart-vitt bildförhållande, något som användes under 1900-talets tidiga stumfilmer. Filmen handlar om två sjömän som bemannar en isolerad fyr ute på en öde ö, och utvecklar sig till ett slags Lovecraft-inspirerat mysterium. The Lighthouse blev väl mottagen för sin teateraktiga och surrealistiska känsla av tittare samt kritiker och möjliggjorde för ett större budgetutrymme för nästkommande film som skulle bli The Northman.
– The Witch 2015, The Lighthouse 2019
The Northman börjar i det fiktiva ö-kungadömet Hrafnsey år 895 i närheten av Skandinavien, möjligtvis runt Shetlandsöarna eller Orkney. Filmpremissen är simpel; efter ett förräderi och maktövertagande av kungens broder tvingas kungens 12-årige son prins Amleth (gestaltad av Oscar Novak som ung och av Alexander Skarsgård som vuxen) att ta tillflykt till andra sidan Östersjön där han ansluter till ett slags männerbund bestående av nordiska bärsärkarkrigare som utför räder mot slaviska områden längs med Volgafloden. När Amleth, numera uppvuxen, får reda på att farbrodern förlorat makten över ö-riket och gått i exil till Island börjar han planera sin hämnd.
– Bärsärkarritual natten innan strid
Handlingen är löst baserad på sagan om Amleth, en figur från en medeltida skandinavisk legend, som också var den direkta inspirationen för karaktären prins Hamlet, hjälten i William Shakespeares tragedi med samma namn. På pappret är upplägget din vanliga hämndfilm, men det som sticker ut är regissören Eggers öga för detaljer som gör filmen till en större upplevelse, det finns mycket intressanta mindre spektakulära (icke-action) scener med ritualer, spiritualism och lärdomar som höjer nivån. Filmen anknyter också starkt till profetior, ödet och vikingalivets vildhet, det finns en betoning på vikingamusik och dans, kläder och minnessaker, tro och religion — helt enkelt mycket intressanta, kanske bisaker för handlingen — men detaljer som gör filmen mycket mer fängslande och djupsinnig.
The Northman är en dyster film, en majoritet av scenerna utspelar sig i dunkla och regniga, ofta gråa miljöer som ibland bara blir upplysta av en eldstad. Men ljussättningen skapar en känsla av grymhet, något som är till filmens fördel och sätter stämningen. Filmen är inte den mest originella, men det märks att detta är ett riktigt passionerat projekt från regissören Robert Eggers som lagt ner mycket tid på att skapa sin vision av Amleth-mytologin, och The Northman är en intensiv resa in i mörkrets hjärta. Filmen gör inte anspråk på att vara någon slags realistisk dokumentation av den skandinaviska forntiden utan försöker istället efterlikna en äventyrlig mytisk och delvis övernaturlig saga. Däremot har det ägnats ansträngningar för att återskapa vissa realistiska företeelser för produktionen, framför allt rent lingvistiskt. Filmen är på engelska men innehåller mycket fornnordiska och fornöstslaviska som talas av skådespelarna för att skapa en viss autenticitet vilket är positivt.
– Bärsärkarna återhämtar efter vunnen strid
En annan positiv faktor med filmen är att den på ett sätt är oförlåtligt icke-publikfriande, det finns egentligen inte någon modern karaktär för tittaren att finna tröst i. Det är uppenbart att regissören totalt struntat i att göra karaktärerna relaterbara till den amerikanska publiken på 2000-talet.
Handlingen är en väldigt komplicerad historia på ett sätt — med mycket detaljer som tidigare nämnts — men samtidigt också en väldigt simpel sådan. Filmen varken glorifierar eller demoniserar den nordiska vikingakulturen utan använder den för att bygga upp karaktärerna och deras bakgrunder. I jämförelse med andra nutida vikingaproduktioner som serien Vikings, där kvinnor skildras som oslagbara krigare och ett allmänt degenererat leverne framställs som en naturlig del av vikingatidens livsstil, är The Northman förskonad från politiskt korrekt propaganda, vilket är befriande. Överlag så är The Northman en intensiv, våldsam och temperamentsfull film, med ett bitterljuvt men vackert foto, och med imponerande långa svepande tagningar, som är väl värd att se om man tar den för vad den är.
Om skribenten: Freddie
