Jan Olof Bengtsson publicerade häromveckan en kort recension av alternativhögern, det vill säga den samlingsbeteckning som användes på den breda nationalistiska och populistiska utomparlamentariska höger som växte fram och hade sina glansdagar under Trumps första presidentvalskampanj.
“Varför?”, var min första tanke. Begreppet förlorade sin relevans och övergavs av de flesta redan för fyra år sedan, och sedan minst ett par år tillbaka finns mig veterligen ingen rörelse eller person som kallar sig för “alternativhöger”.
Kort om alternativhögern
Jag själv tillhör den skara svenskar som tidigt anslöt sig till begreppet, mycket med anledning av det momentum och den energi som omgav det, och den potential jag då såg att med alternativhögern som motor popularisera våra idéer hos en bredare allmänhet.
Jag bidrog också, tillsammans med Christoffer Dulny och Gustaf Hörngren, till att under våren 2017 introducera konceptet i Sverige, som en fristående opinionsbildande och kulturell verksamhet. Projektet utmynnade ganska snart i att huvudsakligen bestå av poddradion “Vita Pillret”, där jag till och från medverkade under de första två åren.
Även om det säkert, likt många andra initiativ, går att hitta detaljer att kritisera, är det min övertygelse att verksamheten har inneburit ett positivt netto för den svenska debatten, och bidragit till att väcka och vägleda många nya lyssnare.
Själv slutade jag emellertid att använda begreppet “alternativhöger” i början av 2018, efter att det blivit uppenbart att begreppet saknade en framtid efter den katastrofala Charlottesville-manifestationen i augusti 2017 och det mediala narrativ som skapades därefter.
Begreppet hade dessutom sedan starten en huvudsakligen kosmetisk och marknadsföringsmässig funktion, snarare än som benämning på någon sammanhållen ideologi eller organisation, och denna avsaknad av precision gör det svårt, för att inte säga omöjligt, att föra en meningsfull idédebatt kring alternativhögern som fenomen.
Dygdesignalering istället för idédebatt
Detta märks också i Jan Olofs artikel, som innehåller mer dygdesignalering och statusmarkering än faktisk idédebatt. Artikeln, likt många andra artiklar från Jan Olof, har mer karaktären av en produktrecension på Amazon, där han ur ett konsumentperspektiv pekar ut vad som inte faller honom i smaken. Huruvida han ens tillhör den tilltänkta målgruppen, eller huruvida hans personliga preferenser är representativa för folkflertalet, verkar han inte ha reflekterat över.
Vidare läggs det stor tonvikt vid att förklara vad Jan Olof inte är, och skapa distans mellan honom själv och de subjekt han anser sig stå över på ett moraliskt och filosofiskt plan. Han använder flitigt begrepp som “radikalnationalism” med ett nedlåtande tonläge, samt det tröttsamt uttjatade och flitigt missbrukade begreppet “fascism” utan att definiera eller förtydliga dessa närmare. Han går rentav så långt att han med följande anmärkningsvärda passage klassar allt till höger om SD som “fascism”:
Vid sidan av SD finns idag bara ett marginellt moras av mer eller mindre nära samverkande “radikala” grupper, som inte minst men alls inte enbart genom sin formlöshet numera nog på goda grunder kan som helhet betecknas som fascistiskt, och där fascism inte sällan även används som självbeteckning.
— Jan Olof Bengtsson
Jaså, vilka då? Med “grupperingar” antar jag att Jan Olof, utöver partiet Alternativ för Sverige och intresseorganisationen Det Fria Sverige, även inkluderar den rika flora av alternativmedier, regimkritiska stiftelser och föreningar som kan placeras “vid sidan av SD”.
Om någon av dessa “självbetecknar sig som fascistisk” är det något som gått mig helt förbi. Inte heller kan man rimligtvis “på goda grunder beteckna dem som fascistiska i sin helhet”, såvida man inte med “goda grunder” avser vänsterextrema aktivistforskare som Henrik Arnstad och Tobias Hübinette.
Jag diskuterar gärna idéer med Jan Olof, och vet att han med sin gedigna akademiska bakgrund är kapabel till detta. Men det förutsätter att han vinnlägger sig om större precision i sin användning av ideologiska etiketter, och att han motstår frestelsen att slarvigt bunta ihop vitt skilda aktörer under ett minst lika slarvigt använt fascismbegrepp.
Avslutande ord
Debattartikeln avslutas abrupt med en slutsats som inte alls logiskt följer av artikelns tidigare resonemang;
Det är beklagligt att alternativhögerns ansats att utvecklas till en post-paleokonservatism gick förlorad i radikalnationalismens och libertarianismens numera allt närmare förenade återvändsgränder. (…) Det grundläggande problemet, som framträder allt tydligare, orsaken till alternativhögerns misslyckande, är att den överhuvudtaget identifierade sig som en höger. (…) Det blir alltmer uppenbart att den meningsfulla konservatismen, de överordnade värdenas konservatism, idag endast kan räddas och förnyas genom att frigöras från högern. Det är inte en alternativ höger som behövs, utan ett alternativ till högern.
— Jan Olof Bengtsson
Dessa plötsliga påståenden, som Jan Olof behandlar som självklara sanningar utan att underbygga dem på något sätt, vittnar om hur oinsatt han i själva verket är. Alternativhögerns misslyckande berodde förvisso delvis på enskilda nyckelpersoners strategiska missbedömningar, men framförallt var dess kollaps ett resultat av en propaganda- och repressionskampanj av tidigare ej skådat slag från en övermäktig motståndare som de flesta hade underskattat. Inte på att alternativhögern “identifierade sig som en höger” — och Jan Olof är den första person jag sett dra den slutsatsen.
Det är också relevant att påpeka att denna massiva kampanj från media och etablissemang skedde just på grund av att den populistiska högern nått ett tillräckligt momentum för att uppfattas som ett hot som behövde kvävas i sin linda. Om dagen någonsin kommer när Jan Olofs “post-paleokonservatism med en andlig åskådning präglad av philosophia perennis med viss tonvikt på Vedanta” når ett motsvarande momentum kommer samma sak säkerligen att upprepas mot denna hypotetiska rörelse.
Det som behövs idag är inte ”ett alternativ till högern” — utan slagkraftiga och effektiva alternativ till den liberala globalismen. Vår situation är så allvarlig att resultatet är betydligt viktigare än det rent kosmetiska, eller för den delen ideologiska detaljfrågor.
Det som behövs är en riktig höger — som av naturen är och rent historiskt alltid varit konservativ, nationalistisk, hierarkisk och traditionalistisk. En höger som är stark, orädd och inte ägnar sig åt den av våra fiender listigt gillrade fällan där vi regelbundet förväntas “ta avstånd” och visa underkastelse inför de krafter som vill förgöra oss.
För att bryta den långvariga cykeln av nederlag och eftergifter till våra motståndare behöver vi rentav en höger som är lika kompromisslös som vänstern, i meningen att vi håller en enad front, helt hänsynslöst driver de egna intressena i alla institutioner vi tar oss in i och aldrig backar utan ständigt är på offensiven.
Framförallt behöver vi en höger som inte slösar värdefull tid och energi på att pedantiskt debattera detaljfrågor och utdöda begrepp.
Om skribenten: Daniel Friberg
