Jag gillar personer i den offentliga debatten som sticker ut hakan. Jag gillar Peter Springare, Janne Josefsson, Katarina Janouch, Alice Teodorescu, Joakim Lamotte, Marcus Birro. Och jag gillar Jimmie Åkesson. Men varför egentligen? Av två skäl – de säger vettiga saker och vad de säger hörs, eftersom de har en mediaplattform. Hade den plattformen saknats hade jag inte brytt mig om dem eller ens känt till dem. Vad våra kändis-patrioter säger, vad de tänkt ut, är ingenting särskilt. Det berättar självklarheter, sådant som vi andra har fattat i årtionden. Ja Janne, migrantlymlar som begår brott i Sverige förstör för andra migranter som kanske inte själva begår några brott och, ja, detta är väldigt tråkigt. Ja Jimmie, det är dumt att det släpps in så många, vi kan ju inte ta hand om dem på rätt sätt. Ja Alice, u-folk i i-länder förbrukar välfärden och minskar tryggheten. Tack så mycket, vi har lagt märke till det.
Varje gång våra mer berömda talesmän yttrar sig är det enda vi får reda på hur långt de törs sticka ut sina hakor denna dag. Inte mycket mer. Variationen väldigt liten. Den som undrar var debattens gränser går behöver inte fråga Peter Wolodarsky. En bättre mätare är våra invandringskritiska kändisar. De jobbar i mediastaten och de vet vad som får sägas om man ska bli inbjuden till studion fler gånger. Framför allt vet de vad som inte får sägas. Regeln är lika enkel som i Basil Fawlty’s hotell, när han hade tyska gäster. Det som gäller är ”Nämn inte svenskarna!”
– Nämn inte våra förfäder! Fråga inte vad programledaren tror att de skulle ha sagt, de som byggt upp landet, försvarat det, slitit och blött både för sin egen ära och för Sveriges. Citera aldrig hädangångna svenska kulturpersonligheter eller vetenskapsmän. Nämn inte de klassiska socialdemokraterna – inte Tage Erlanders varnande ord om u-landsinvandring, inte Per Albin Hanssons tal om ”omistliga nationella värden”. Inte ens din gamla farmors synpunkter ska tas på allvar. Allt som sägs ska vara strikt hänförligt till nuet. Den humanitära stormakstiden tål nämligen inga jämförelser med det gamla Sverige. Att även kritiska personer respekterar detta är konstigt, men det beror på att det egentligen vore folket man jämförde, folket då och nu. Det blir för personligt. En överväldigande majoritet av dagens svenskar jamar dagligen med i den mångkulturella kattmusiken, trots att de egentligen inte vill. Jämförelser mellan dem och tidigare släktled vore riktigt genanta. Gustav Vasa menade någonting med sin maning Waren Svenske. Idag väljer stora starka karlar att vårda sin karriär hellre än att lägga några strån i kors för att rädda den nation de ärvt, när den bokstavligen våldtas. Ingen kan inbilla mig att dessa män lever upp till kung Göstas definition av svensk. Ordet brukar skrivas inom citationstecken när det handlar om politikernas tunnelbanesvenskar. Sjuklöverväljarna förtjänar samma citationstecken. Så är det, men den som säger det i en TV-soffa får inte komma tillbaks.
– Nämn inte våra efterkommande! Vilken framtid är det vi erbjuder våra svenska barn, barnbarn och barnbarnsbarn? Jämfört med vad vi kunde ha erbjudit dem bara genom att se till att utlänningslagen följs? Frågan blir pinsam och brännande. När en människa får klart för sig att hon offrar sina egna barns och ofödda barnbarns framtid för en medelmåttig samhällsställning och lite extra bekvämlighet, då tänker hon efter en gång till. De flesta människor är faktiskt ansvarskännande och för dem är barnens väl ett hårt slående argument. Så detta argumentet får inte heller användas. Bara nuet får diskuteras!
– Nämn inte han som betalar! En stor del av skattepengarna går till migranterna och de som betalar mest skatt är de som jobbar bäst och tjänar mest. Men ingen har frågat dem vad de tycker. Ingen frågar verkstadschefen, systemadministratören, finansdirektören, överläkaren, kemiingenjören, projektledaren, teknikern – de som betalar – vad de egentligen anser om det mångkulturella stormaktsprojektet. Inte ens våra kändispatrioter. I sina TV-soffor ömkar de för svenska fattigpensionärer, svenska handikappade, svenska arbetslösa och så vidare. Men de som gör hela apspelet möjligt, de som faktiskt har ett val, (nämligen att flytta utomlands och skita i alltihop), den gruppen får inte nämns. Djurfarmens dragdjur, näringslivets väletablerade vita män, får inte väckas ur sin tysta lunk. Just personer ur den kategorin kan bli farliga för makten – där finns nämligen kompetensen.
PK definieras nytt varje dag. Hela meningen med begreppet är att avsteg ska vara förenat med straff. Den ”politiska inkorrekthet” som går ostraffad var ingen politisk inkorrekthet. Den var en tumme, en halvmesyr. Och så länge sverigevännerna i TV-studion bara gör sitt jobb halvt får de löpa. De blir inbjudna igen eftersom de är politiskt korrekta. Det behövs i systemet. Deras roll är att ge oss utanför, vi med högafflarna, några harmlösa, maktlösa sanningssägare att samlas kring. Eller, som man säger inom dataspelsvärlden, ge oss en illusion av framgång.
Missförstå mig inte, det är bra att några kända svenskar åtminstone säger någonting bra. Det tråkiga är att de gör allting halvt. De som förstör landet kör nämligen med fullgas. Sveriges motståndare är fanatiska och den som vill besegra sådana måste kliva fram över linjen med båda fötterna.
Borde jag inte vara tacksam mot ”våra” kändisar för att de flyttat fram gränserna för vad de får säga? Nej. För det har de inte gjort. Det är varken Janne eller Jimmie som har flyttat fram gränserna. Det var Ahmed och Abdullah som gjorde det. Invandrarkollektivets häpnadsväckande svineri här i landet är vad som har tvingat fram en nyktrare debatt. Inte SD. Se till dig själv. Föreställ dig att din son kommer hem från skolan och är ledsen för att han fått sin moped vält av någon arab med dominansbeteende. Du rycker nog på axlarna och tänker ”livet är tufft, sonen kanske lärde sig något”. Men om samme son ligger på sjukhus i sex veckor och måste inta födan med hjälp av sugrör eftersom han tog ställning mot en grupp hazarer som skrutit över våldtäkter, då kanske du kavlar upp ärmarna och tar tag i problemet. Du offrar dig. Och detta gör du oavsett om Jimmie Åkesson blivit inbjuden till Nobelfesten eller inte.
Sverigevännerna i TV-sofforna spelar sitt spel. Vi andra måste spela vårt. Nu har Allah flyttat in i folkhemmet och börjat möblera om. Innerst inne vill våra hjältar i TV-sofforna säkert jaga varenda muhammedan ut ur landet och låta framtidens svenskar ärva Sverige. Men därifrån till att de faktiskt föreslår någonting i den riktningen är steget väldigt långt. Det kommer helt enkelt inte att ske.
Waren svenske har jag redan nämnt. Ett ordspråk till: Själv är bästa dräng.
Om skribenten: Carl Lundström
