Allvarets tid är över oss. Borta är de dagar som präglades av överflöd och lycklig ignorans; borta är även den korta tid av fred och lycklig samlevnad som präglade de västerländska nationalstaterna efter andra världskrigets slut. Den kommer aldrig tillbaka, dess exakta form är för alltid förverkad, förspilld, tillintetgjord. Vi har sett hur den bipolära världen under kalla krigets tidevarv blivit avlöst av en multipolär värld, där olika stater, ja, civilisationer, ingår i en cynisk tävlan i tillvaron, i en kamp om utrymme och möjligheter. De västerländska ekonomierna håller på att gå omkull till följd av den moderna tidens folkvandringar och fler och fler inser det oåterkalleliga i utvecklingen – att det som faller samman kommer att ta lång tid att bygga upp igen. Dagarna rinner omärkligt vidare som det sorlande vattnet i floden, stunder av indignation blir snabbt avlösta av mer positiva sinnesintryck; som pavlovska hundar drillas vi i endera riktningen, följandes våra makthavares minsta vink. Många vill överhuvudtaget inte förhålla sig till de svåra frågorna i samtiden, som vi föreställer oss att någon annan skall ta sig an i vårt ställe. En och annan positiv nyhet letar sig fram, likt enskilda solstrålar som tränger igenom en mörk himmel – ensliga påminnelser om att solen alltid skiner, även när det är mulet. Vi inser då att det som är högtstående och gott i världen existerar oberoende det låga och onda, att vad vi betraktar som nesligt inte kan skymma det som är beundransvärt och vackert – att det förlorade slaget inte nödvändigtvis förebådar det förlorade kriget, att tillsynes oöverkomliga hinder likväl kan övervinnas, ja, att blotta föreställningen om sanning och skönhet gör kampen väl värd att bedriva.
1.
Historien ger oss ingen anledning att tvivla på detta. Mörka tider har följt jämsides hela människans existens. Vad vi bekymrar oss för idag är inte nödvändigtvis sådant som kommer bekymra människor om tvåhundra år. Det kan inte heller uteslutas att vi faktiskt är de sista människorna, att en oöverskådlig katastrof gör slut på vår existens, vare sig den orsakas av oss själva eller naturen. Vad som ständigt har betydelse är vår inställning till livet, till det som ger vår vakenhet ett sammanhang. Undergångstankarna kommer alltid att finnas där – de kommer alltid att attrahera oss i tider av förfall och allmän förkastlighet. Sådana stämningar kommer i gengäld alltid inspirera till restauration och till en längtan efter autenticitet – vilket också är tydligt i vår egen tid, även om många inte tagit till sig det. Vi bevittnar det framväxande behovet av ett nytt historiskt sammanhang, som förklarar vår nuvarande situation men som också får oss att längta efter framtiden, bortom nutidens mörker och dysterhet.
2.
Kampen om historien är oerhört viktig. Om vår historia och identitet förvrids och perverteras, blir vi som löv för vinden – håglösa, ständigt rörliga och utlämnade åt andras nycker. Ett historiskt perspektiv ger stadga och stabilitet åt vår identitet. Den historiefilosofiska teori som går under namnet historiematerialism har verkat lockande på mängder av intellektuella. Många har i produktivkrafternas och produktivförhållandenas förändringar funnit markörer för historiska epokskiften. I det marxistiska utvecklingsschemat återfinner vi inte endast en förklaringsmodell för det som redan hänt, utan också för det som skall hända (även om Marx inte ägnade denna del i sin teori lika stor uppmärksamhet). Den slutgiltiga upplösningen av kapitalismen som emotses i Marx skrifter sammanfaller med proletariatets seger och övervinnandet av klassmedvetandet – en händelse som ännu inte ägt rum, men som enligt denne kommer att ske – under förutsättning att arbetarna aktivt tillvaratar sina intressen. I den utsträckning historiematerialismen kan benämnas som vetenskaplig, så är det i dess beskrivningar av det som redan skett; när den tangerar vid sådant som ännu inte har ägt rum uppvisar den sina tydligaste brister. För den intellektuella hederlighetens skull bör det medges att Marx syn på den mänskliga viljans betydelse ofta varit förbisedd vid bedömningen av historiematerialismen. Även om Marx insisterade på att samhällsutvecklingen gick i linje med hans historiefilosofi, hävdade denne aldrig att det klasslösa samhället skulle realisera sig av sig självt. Somliga som tolkat historiematerialismen alldeles för deterministiskt visade sig misslyckas fullständigt i sina förehavanden (Kautsky) medan andra med en mer voluntaristisk förståelse var desto mer framgångsrika (Lenin).
3.
Vad kan vi lära av historiematerialismen, som, alldeles oavsett vad man tycker om Marx, visat sig vara en plausibel och attraktiv historieteori för den moderna människan? En viktig lärdom är att historien aldrig kan förutses. Dess dramaturgi kan förvisso anas, men de exakta händelserna – det faktiska handlandet, de angivna intentionerna och argumenten, de faktiska slagen, de verkliga kamperna och krigen – dessa kan vi aldrig känna till på förhand. Ett överordnat historiskt perspektiv bidrar till att ge enskilda händelser och uttryck ett organiskt sammanhang, där de olika skeendena inympas med mening. Det är därför många marxistiska revolutionära rörelser varit så framgångsrika – de har varit fanatiskt övertygade om att de haft historien med sig – därför har enskilda motgångar framstått som petitesser. Det går inte att bygga en framgångsrik social eller politisk rörelse om vi endast erkänner isolerade, dagsaktuella förhållanden. Varför skulle vi välja att stödja ett parti eller organisation med ett fåtal medlemmar och väljare, som inte har något att säga till om, här och nu? Därför att vi är principiellt övertygade om riktigheten i vår uppfattning och att vårt stöd ingår i en större riktning och tendens som längre fram skall rättfärdiga vårt svåra ställningstagande i nutiden.
4.
Vi kan förvisso göra oss föreställningar om framtiden utifrån de erfarenheter vi känner sedan tidigare. Vi kan läsa oss till hur civilisationer och stater mött sin undergång, hur hela folk har utrotats och försvunnit från jordens yta, hur grymma sjukdomar och krig svept igenom samhällen och skördat oräkneliga offer. Dylik kunskap säger oss att något som hänt förut också kan hända igen. Föreställningar om ett kommande tillstånd och vårt förhållande till detta tangerar filosofins marker, medan en uppfattning om historien, förstådd som ett kontinuum av redan vordna skeenden, ligger närmare den empiriska vetenskapens domäner. Vare sig det handlar om den Condorcet-inspirerade linjära (evolutionära, om man så vill) utvecklingsteorin, eller den historiematerialistiska motsvarigheten, så används båda medvetet för att rättfärdiga åtgärder i nutiden. Även om många anhängare till historiematerialismen inte nödvändigtvis drömmer om den slutgiltiga socialiseringen av produktivkrafterna och det klasslösa samhällets ankomst, så delar de flesta likväl Marx uppfattning att människan successivt gjorts överflödig till följd av maskinteknikens utbredning, vilket bland annat aktualiserat frågan om så kallad medborgarlön. Eftersom det aldrig provats tidigare i världshistorien betraktas det som progressivt – en ”god” intention som enligt samma personer förtjänar att utformas konkret och prövas i realiteternas värld. Historia som filosofi (eller snarare, historia som ideologi) samspelar då med historia som vetenskap. För konservativa och traditionalister har ett liknande mäktigt stöd – alltså ett meningsfullt ramverk för varje enskild handling – aldrig blivit förankrat.
5.
Världsrevolutionen, sådan vi erfarit den sedan Upplysningens genombrott, har ständigt motarbetats av kontrarevolutionära krafter. Det stora problemet, vilket alltjämt är aktuellt, är att dessa krafter inte lyckats föreslå ett suggestivt alternativ till Revolutionens lockande målsättningar. Målsättningen har varit att försvara hävdvunna traditioner och seder, att negera Revolutionens landvinningar och sätta sig emot tanklös förändringsiver. Dessa relativt ”tråkiga” målsättningar, förvisso konkreta och begripliga, tar inte hänsyn till människans delvisa dragning åt abstraktion och suggestion. Människan har historiskt sett varit en drömmare, som genom sin abstraktionsförmåga och fantasi lyckats uppfinna och skapa ting som tidigare inte funnits, som för alla andra varelser överhuvudtaget inte varit möjliga att föreställa sig. Att lova åt en människa att hennes tillstånd skall förbli såsom det alltid varit kan möjligen utgöra en god lockelse när hon redan har förlorat eller är på väg att förlora något. För att locka människor som redan har det relativt bra, som har en god situation och som (ännu) inte har förlorat något, krävs något mer suggestivt. Kort och gott: det krävs ett narrativ, en berättelse – en förklaring av helheten.
6.
Vilka har lättast att ta till sig en allvarlig historiefilosofi? Livet är i mångt och mycket en utdragen, tragisk upplevelse för många, med få inslag av glädje och trivsamhet. För andra är det raka motsatsen; personer som verkligen älskar livet i all dess mångfald, som tagit det sen-romerska samhällets främsta slagord carpe diem som sitt eget motto och som betraktar hela livet som en ändlös fest, som aldrig drabbas av allvarliga sjukdomar och vars nära och kära aldrig råkar ut för något som är nesligt eller sorgligt, har ingen anledning att vara missnöjda över sakernas tillstånd. Dessa människor finns i överflöd, åtminstone ger kraften i deras närvaro intrycket av att de är många. De flesta människor har ett sunt förhållande till döden och livets mer allvarliga sidor. De har upplevt hur mor- och farföräldrar dött, om djur som fallit ur tiden eller genomgått tragiska händelser där vänner gått förlorade; de har upplevt svåra prövningar, vilka förstärkt en vilande uppfattning att livet inte är så ensidigt fantastiskt och njutbart som spaltmeter av nonsens i valfri kvällstidning insinuerar – att det faktiskt finns mer allvarliga sidor, bortom infantila dokusåpor och glättiga matlagningsprogram. Många personer med sund inställning ryms inom uniformsyrkena, människor som på mer eller mindre idealistiska grunder är villiga att placera sig själva i fara, att offra sig för samhället, för något som de anser vara viktigt. Vi har poliser, soldater, brandmän, säkerhetsvakter och sjukvårdare, vilka inte tvekar att ge sig in i farliga situationer för att göra sin plikt. Ofta har sådana personer en hälsosam relation till både livet och döden, de inser att tillvaron har flera sidor. Möjligen kan denna grupp av personer i samhället vara mer mottagliga för ett förklarande helhetsperspektiv av det slag som efterlyses ovan.
7.
Det räcker inte att bevara. Revolutionen har friktionen på sin sida; förr eller senare fräter den igenom, förr eller senare sinar motståndskraften hos de som bara kan försvara och aldrig angripa. Det finns dock en tredje position, ett alternativt förhållningssätt till vår nuvarande tillvaro, men det är inte resignation eller indignation som präglar den. Vad som verkligen präglar vår situation är möjligheterna, en potential utan dess like, vilket våra förfäder bara kunde drömma om. Alla stora krig och konflikter som rasat i mänsklighetens historia, allt som påkallat samhällets totala uppmärksamhet, allt som trängt igenom den romantiska personligheten och omvandlat denne till en besinnad realist, bleknar i jämförelse med den sublima flora av möjligheter som just nu ger sig till känna samtidigt som till synes oövervinnliga hinder reser sig framför oss. Vi kan tänka oss tiden bortom eländet, efter världsbranden, där allt på nytt pulserar, när livet hos alla återigen blivit vitalt och där skaparlusten är större än någonsin tidigare. Det kommer krävas ett stålbad som inget släkte på jorden skådat, men vi kan trots allt komma dit, till nya dagar, där solen ånyo skiner och kastar sin energi över oss, där det löftesrika morgonlandskapet framträder ur gårdagens dimmor; en fantastisk tid, en inspirationens tid, likt den som alltid följer efter en period av omvälvning och förfall. Ingen har något att vinna på resignation – det är ett dämpningsmedel för de svaga. Nej, den löftesrika tiden tillhör de starka, de som kan organisera sig och som är villiga överleva vår förtappade samtid.
8.
Enorma människomassor sveper in över Europa för att ta del av den samhällsstandard som vi varit vana vid i ett halvt sekel. Schlaraffen-livet utövar på den relativt fattige samma dragningskraft som brödbiten på den svältande; allt annat i tillvaron blir sekundärt fram till dess att det väckta önskemålet har tillfredsställts. Det drakguld som Europas stater samlat på sig under flera decennier har visat sig vara en förbannelse – precis som i de gamla sagorna har guldet lockat till sig krafter vilka vi inte räknat med från början. Ur ett världshistoriskt perspektiv framstår välfärdsstaten som en parentes. Det materiella överflödssamhälle som alltjämt existerar kommer långsamt trasas sönder. Välfärdsstaten var endast en bieffekt av industrialiseringens förstörelseverk – ett artificiellt alternativ till den tidigare organiska gemenskap som trasades sönder av industrialiseringen. Välfärdsstaten var ett resultat av Revolutionens förstörelseverk, präglad av samma anda som under flera hundra års tid korrumperat det tidigare fria västerländska tänkandet och istället instiftat steril konformism och ersatt ett tidigare vertikalt strävande med ett horisontellt, helt igenom materialistiskt präglat. Vi ser nu istället hur enskilda stater faller sönder och samman till följd av detta ensidiga tänkande. Den demografiska omvandlingsprocess som idag präglar hela Europa har återaktualiserat tribalismen och uppväckt våra banala urinstinkter, vilka vi i vår storhet hade lagt åt sidan för att skapa större sammanhang – bortom primitiva klanstrider och småaktiga släktvendettor. Inom ramen för ett nytt meningsskapande narrativ måste den europeiska fallenheten för altruism noggrant balanseras mot en nödvändig dos tribalism.
9.
Bland Motpols läsare finns säkert många som har sin egen uppfattning om vad som skulle kunna utgöra ett övergripande förklarande narrativ i samtiden. Vi alla känner någon eller några som ojar sig över sakernas tillstånd – som beklagar sig över grasserande kriminalitet och existensen av etniskt, religiöst och socialt motiverade särrättigheter – men som saknar förmågan att koppla sitt instinktiva motstånd till ett helhetsperspektiv. Det har sagts att det postmoderna tillståndet präglas av en oförmåga att tro på övergripande berättelser. Jean-François Lyotard med flera i den franska postmoderna skolan ansåg att de stora berättelserna svikit människan så många gånger att hon aldrig kan få tillbaka sin tidigare tro på dylika berättelser. Det är ett antagande som är dåligt förankrat – det postmoderna tillståndet präglar i princip bara Västerlandet, det är här som hedonismen upphöjts till religion och där upplevelsejakten vunnit störst utbredning. I resten av världen är den naturliga ordningen, med religion, hierarkisk samhällsinrättning och traditionell familjesyn, alltjämt normen. Fram tills relativt nyligen gällde detsamma oss i Västerlandet, vi levde i enlighet med de stora berättelserna och var beredda att dö utifrån den mening som dessa innebar för oss. För att etablera ett meningsbärande narrativ behöver vi lägga mer fokus på vad som är positivt och autentiskt i vår egen identitet och historia, men också tydliggöra vad vi önskar åstadkomma i framtiden. Mindre tabell-fetischism och statistik-autism och desto mer moderna sagor – berättelser som illustrerar våra visioner om framtiden, som tydliggör varför vår alternativa samhällsuppfattning är bättre än den rådande. Vi behöver samtida motsvarigheter till Illiaden och Aeneiden, som dagens generation kan relatera till. Kraften och inspirationen till sådana berättelser måste dock hämtas från något håll – kanske genom att vi blir bättre på att dramatisera samtida händelser, samtidigt som vi levandegör intressanta personligheter som företräder våra intressen? Om vi istället insisterar på den postmoderna uppfattningen att mening endast står att finna i vårt individuella ställningstagande till enskilda isolerade händelser och att jakten på ett meningsbärande narrativ för vår samtid är något som är onödigt och orealistiskt, är det svårt att se hur en europeisk högkultur någonsin skall kunna återuppstå.
Om skribenten: carlfaust
