Vill vi förstå människan måste vi sätta oss in i hennes bruk av språket och de narrativ som detta ingår i. Vår möjlighet att finna mening i tillvaron bestäms i stor utsträckning genom den betydelse som orden uppbär. Detta märks inte minst när vi betraktar den svenska offentligheten, med sina formella begrepp och kategorier som knyts till en given språkdiskurs. I denna offentlighet blir tidlösa realiteter som fattigdom något ”ont”, vissa åsikter bedöms vara ”irrationella” och med hänvisning till alla former av skillnader – ekonomiska, politiska, sociala och kulturella – urskuldas stark centralisering för att råda bot på de upplevda problemen.

Förenklade narrativ

I anslutning till denna betraktelse över tillståndet i den svenska offentligheten uppkommer frågan varför somliga har privilegiet att formulera just de begrepp och kategorier som används. Om privilegiet att formulera problem sätter dagordningen för hur kreti och pleti skall förhålla sig till olika slags samhällshändelser, begränsas självklart handlingsutrymmet av hur beskrivningen av dessa problem blivit formulerade. Exempelvis har den tendensiösa svenska historieskrivningen aldrig frångått berättelsen om ”lort-Sverige” och socialdemokratins roll i det svenska statsbygget, en berättelse som i det närmaste antagit legendariska undertoner, något som kan berättas för tvivlaren, för ”barnet”, som ännu inte vuxit upp och lärt sig vad det innebär att vara svensk; en tusenårig historia, fylld med ett ständigt varierande flöde av konst och kultur, politiska och militära giganter, uppfinnare och upptäckare, entreprenörer och livskännare, i slutändan vanvördigt reducerade och förpassade till en utdragen episod av lort och ignorans – alltså den tid som förlöpte innan Hjalmar Branting och Per Albin Hansson dök upp på historiens scen och med det socialdemokratiska partiets hjälp stampade fram en välfärdsstat ur marken. Merparten av det politiska handlandet i Sverige under 1900-talet har utgått från detta barnsliga narrativ.

Det svenska narrativet har stora likheter med ett annat i högsta grad förenklande och vida omfamnat narrativ – Upplysningens. Flera tusen år av empirisk kunskap och muntligt traderade erfarenheter reducerades mot slutet av 1700-talet ner till ett noggrant urval av mänskliga rättigheter, vilka fick sin slutliga formulering i Frankrike. Trots den traditionalistiska sidans seger i kriget mot Napoleon och revolutionen, vann 1789 års idéer ändå fotfäste och närdes till mognad under 1800-talets omvälvande decennier. Institutionaliseringen av de sistnämnda idéerna ägde rum genom uppbyggnaden av partiväsendet, som historiskt skådat utgjorde en förberedande fas för samma idéers genombrott i det allmänna livet – alltså de idéer som blivit normativa för vår generation. Utan att gå vidare in på vilken övergripande inverkan 1789:års idéer haft på Västerlandet, så kan det sägas att de tveklöst utgjort en historisk vattendelare. De frågor av främst filosofisk art som formulerades efter denna våg av euforisk förnuftsdyrkan, avvek starkt gentemot de frågor som tidigare generationer bekantat sig med. Trots att denna skiljelinje är övertydlig, har den gått förbi många tänkare av vår generation – dock inte den ungerska historikern och filosofen Thomas Molnar (1921-2010).

Arketyper i tänkandet

I Molnars Archetypes of Thought (1991) introduceras läsaren i ett flertal filosofiska teman och narrativ, vilka haft central betydelse för utformningen av Västerlandets idéliv. Han argumenterar för att dessa teman är arketypiska och tidlösa, men att de samtidigt gestaltat sig i varierande former. Uppkomsten av ”the nocturnal man”, den pessimistiska nattmänniskan, samt sökandet efter det odelbara, är två av de mer intressanta teman som Molnar tar upp. Påtagligt när man läser boken är att Molnar inte låser fast sig i begränsade perspektiv. Hans utblick är världshistorisk och perennialistisk, något nytt under solen finns inte – vi är fast i det som är återkommande. Modernitetens ”nya människa” är för honom ett dödsdömt projekt och utgör ett avsteg från insikterna vunna ur filosofins arketypiska teman. Sökandet efter en minsta gemensam nämnare, en odelbar och allomfattande princip av något slag som förklarar existensen och ger mening i livet, har alltid eftersökts inom filosofin. Plotinus beskrivning av det Enda och dess emanationer, som utgör ett exempel på reflektioner i temat, skiljer sig mot det kristna perspektivet. Inom kristendomen är Gud den som underligger allt. Skapelsen är Guds vilja, förlängningen av en ursprunglig intention. Denna gudomliga intention kopplas samman med människan genom Kristus person. I de andra abrahamitiska religionerna islam och judendomen har åtskillnaden mellan det som är mänskligt och det som är gudomligt alltid betonats. Kyrkofadern Athanasius yttrande, att ”Gud blev människa för att människan skulle bli Gud”, är en sats som är otänkbar inom islam och judendomen. De senare liknar Plotinus lära i det avseendet och lutar mer mot den gnostiska traditionen, som också starkt nekar människan – utom de utvalda (innehavarna av gnosis) – tillträde till den gudomliga sfären. Det är också viktigt att betona de likheter som finns mellan kristendomen och olika hedniska religiösa rörelser i motsats till de ovan nämnda monoteistiska religionerna. Inom traditionell kristendom anses inte avbildning vara något fel och dyrkandet av helgon har stora likheter med traditionella hjältar, slags halvgudar som uppnått sin status genom dygdiga gärningar. Molnars resonemang kring hur kristendomen faktiskt erbjöd lösningar på arketypiska filosofiska problem, är särskilt matnyttig för personer av vår egen tid som utan vidare kunskap buntar ihop samtliga abrahamitiska religioner och avfärdar dem som ”monoteistiska”.

Ett annat intressant tema som Molnar diskuterar är uppkomsten av ”the nocturnal man”, vad som något klumpigt skulle kunna översättas till nattmänniskan, som upptäckt modernitetens omgivande meningslöshet och som reagerar med avsky; denne är tvingad att klarvaket uthärda det betungande mörker som tillvaron utgör medan andra sover. Nattmänniskans motvilja får dock sporadisk inverkan i sin helhet, då dennes reaktion nästan uteslutande är individuellt betingad: den samgår inte med andras reaktioner, det skapas ingen rörelse, ingen form för förändring. Nietzsche, som hade drag av nattmänniskan i sig, förstod mycket väl många av modernitetens  destruktiva effekter på samhällslivet, men intresserade sig inte för några gemensamma insatser mot den. Hans kamp var individuell och storslagen, men också begränsad i sitt format. Han tog lika lite hänsyn till sin samtids kamp mot moderniteten som omgivningen tog till honom och hans migränattacker. Han kämpade i ensamhet och gick under i ensamhet.

En annan aspekt hos nattmänniskan är hennes ofta deterministiska förhållningssätt gentemot tillvaron. Hon håller fast vid det som är säkert och visst, eftersom det tröstar hennes oroliga sinne, som inte klarar av det osäkra (som hos henne alltid ger upphov till otrygghet och ångest). Den obotliga pessimisten är därmed besläktad med småborgaren, som lider av samma trygghetsnarkomani. Pessimism har alltså inget med heroisk realism att göra – realisten älskar det som är möjligt och hatar det som är omöjligt. Nattmänniskan erkänner inte den distinktionen överhuvudtaget, utan väljer istället att trotsa omgivningen med sin isolation. Därigenom existerar det i samtiden en slags ensamhetsaristokrati, som både avskräcker och inspirerar. Det kan inte förnekas att exempelvis den eko-radikala finländaren Pentti Linkola är principfast, att hans åsikter  är sympatiska och vetenskapligt välgrundade, men i vilken utsträckning påverkar han egentligen det samhälle han så innerligt avskyr? Är det inte nattmänniskans ofrånkomliga öde att sluta som en tragisk figur i allmänhetens ögon, en Myshkin, som förstår innebörden av rätt och fel, vettigt och dumt, men som ändå inte får något genomslag för sina insikter, då han saknar kraft att exemplifiera deras värde? Accepterandet av modernitetens ofrånkomlighet är nattmänniskans begränsning och den grundläggande orsaken till hennes isolering.

Avslutande reflektioner

Privilegiet att formulera vägledande frågor kommer inte att ges – det måste resolut greppas. I Sverige tampas vi med ett historiskt medvetande som är till skada för oss själva. Många svenskar lider av vanföreställningar gällande vår historia, vilka upprepats så många gånger att de till slut blivit accepterade; Sverige är modernt, det moderna är vår identitet!. Vägen dit kantades av lort och ignorans och en och annan ”inventering”[1], men i slutändan kom vi fram, till välfärdsstaten, till det förlovade landet – precis som övriga Europa så småningom gjorde. Samma utveckling går igen på planetarisk nivå, tack vare upplysningens urstarka institutionalisering i Västerlandet. Vad gäller Molnars tankar om arketypiska teman, är de nyttiga att begrunda. Pessimistiska och livströtta nattmänniskor har existerat i alla tider, liksom viljan att reducera allt i tillvaron till en enda allomfattandeprincip (exempelvis Heideggers Vara-begrepp). Vissa teman tycks vara givna att återkomma. Däremot är vårt förhållande till dessa teman variabla. Att uppmärksamma aktuella samhällsnarrativ och tänkandets arketyper är viktigt, eftersom det påminner oss om att dagens problemformuleringar inte är givna. Vi behöver skapa ett eget övergripande narrativ, en historisk berättelse som kan spridas i folkmedvetandet och som gör det möjligt att vidta åtgärder som i dagsläget inte är möjliga – just därför att vi fortfarande är fast i narrativet om Sverige som världens modernaste land, med allt vad det innebär. Vi skall inte ägna oss åt historierevisionism – låt oss trots allt erkänna det ”ärorika” svenska 1900-talet. Det hade sin betydelse – för våra föräldrar och deras föräldrar. Nu är det dock en annan era och därför behövs ett annat narrativ – präglat av våra egna begrepp och tankar i relation till tänkandets arketyper.

[1] ”Inventering” var en populär eufemism bland socialister i Sverige under de svåra åren av hungersnöd 1917-1919. Det gick ut på att man, med hot om våld, tvingade till sig varor och mat från butiksägare och bönder runtom i landet. Efter att de blivit bestulna tvingades många bära socialistiska fanor och sjunga med i Internationalen. Mot bakgrund av den samtida hungersnöden dog ett flertal som blivit ”inventerade”. Carl Göran, Revolt eller reform. Sverige inför revolutionerna i Europa 1917-1918, Carlssons, Uppsala 1998, s.13.