Autarken

Aktuellt, Filosofi, Nya högern, Rekommenderat

Överallt i det moderna samhället stöter vi på falskhet, konformism, sensationssökeri och missriktad individualism. För den som inte anpassar sig efter hordens färger återstår endast det bisarra och excentriska som utväg; i den mån som det då ännu handlar om individualitet så är det i ett sammanhang som angränsar till vansinnet och det föraktfulla, ett plågsamt tomrum, där det inte finns någon stil och heller inga former. Människan har inte varit hel på väldigt länge; moderniteten har berövat henne varje ansats till något som är högre än henne själv, vilket också förklarar hennes bedrövelse när insikten finner sig om den egna otillräckligheten.

 

1.

Många personer som övervunnit det tryckande tomrummet försöker finna en position varifrån något betydelsefullt och livsbejakande kan konstrueras. Det är såklart lättare sagt än gjort – att bara bestämma sig för att tro på något är inte lätt, om det ens är möjligt. Varje verkligt troende människa, vare sig det handlar om en tro på ett religiöst system, en idé eller en rörelse, präglas alltid av en viss blindhet, en selektiv konception som utesluter relativism och som höjer det trodda till det enda och det högsta. Många önskar att de kunde präglas av en sådan tro och uppfattning, av en allomfattande känsla som präglar hela vår personlighet och som i förlängningen blir en del av vår identitet. För många av oss kommer det aldrig bli tillgängligt; den borne skeptikern kommer inte att relatera till dessa människor – som i sin tur heller aldrig kommer förstå honom. De lever i ett skal inom ramen för modernitetens ständigt expanderande bubbla, som förr eller senare skall brista och då slå hårt mot de som ännu saknar ett meningsfullt sammanhang.

 

2.

Många längtar efter självständighet. Det i sig är tillräckligt meningsfullt för många. För de som inte tror på någonting, varken politiska ideologier eller religioner, är strävan efter självständighet ofta kraftfull nog. Ofta är det den själsliga autonomin som ligger till grund för vår önskan att också säkerställa en materiell självtillräcklighet – i annat fall tenderar det förstnämnda att utvecklas ur det senare; man behöver knappast vara marxist för att tänka sig detta. Människors vilja att differentiera sig gentemot varandra utgör en ofrånkomlig lag bortom varje tid och rum. Att endast vara materiellt självständig räcker inte – vi vill också vara själsligt och idémässigt fria, förutsatt att friheten då består i möjligheten att identifiera oss gentemot andras idéer och personligheter.

I varje samhälle finns en konstant spänning mellan de krafter som önskar hålla det samman i en särskild riktning och de som önskar driva det i en annan – en konstant relation med variabla styrkeförhållanden. Detsamma gäller för oss som lever i modernitetens tidevarv: mängder av människor är nöjda med att flyta med den övergripande riktningen och tendensen, att anpassa sin identitet och sina levnadsmål efter vad de mest inflytelserika bestämmer åt dem. Andra, som utgör en kraftigt växande skara, börjar tröttna på den övergripande tendensens meningslöshet och söker istället efter annat. De har blivit skadade genom förlusten av de gamla traditionerna, men det har samtidigt inte brutit deras vilja att åstadkomma fullständig inre och yttre självständighet – såväl för sig själva som för de människor som betyder mest för dem.

 

3.

Sökandet efter självständighet tar sig många olika uttryck; somliga startar företag i förhoppningen om att försörja sig på sitt eget kunnande, andra eftersträvar anställningar där de ges stort själsligt utrymme och inte känner sig kvävda i ett sammanhang utan betydelse. Andra försöker koppla bort sig fullständigt från penningekonomins oerhörda krafter genom att exempelvis odla sina egna grönsaker och frukter, samt att hålla sig med djur. Även om det finns många personligheter som är mäktiga nog i sig själva att karva ut ett självständigt utrymme ur modernitetens ”Empire of Nothing”, så är det betydligt mer givande att göra det i sällskap med andra. För att öka möjligheten att skapa sådana samgåenden måste emellertid ens personliga förutsättningar vara så goda som möjligt; om inte den egna personlighetens potential så långt som möjligt blivit uppfylld kommer det inte vara en hel personlighet som erbjuds. Alternativet till denna ofyllda och bristfälliga personlighet är den helt igenom självständiga autarken – den fullständiga människotypen, den moderna människans antites.

 

4.

Nietzsches förhoppning om en kommande övermänniska slog fel. Som idealtyp räknad har vi aldrig varit längre från övermänniskoidealet än vi är idag. Att etablera livsbejakande värdehierarkier har inte visat sig vara så lätt, inte ens i detta bokstavligt talat värdelösa tidevarv, inte heller har ”Guds död” inneburit de uråldriga traditionernas död eller frånfälle. Islam förstådd som idé och tradition växer i styrka, fler och fler västerlänningar upptäcker samtidigt de gamla traditionernas förnyade relevans och livskraft; någon härskarmoral finns inte som alternativ till dessa traditioner och kommer sannolikt aldrig någonsin göra det – ett samhälle förstått som ett sammanhang för en gemenskap mellan människor kommer aldrig att enbart bygga på härskarnaturer; den differentiering vi upplever inom oss som individer existerar också hos våra kollektiv – där finns ledare, där finns följare, de som planerar och de som verkställer, de som skapar och bygger, de som förmedlar, säljer och kämpar. En verklig härskarnatur är alltid personlig; det är personens helhet som höjer honom över alla andra, som ger honom den makt som krävs för att ha inflytande över omgivningen.

Det finns vissa karaktärsdrag som är särskilt fördelaktiga för att behålla den själsliga autonomin. Att exempelvis behålla en kylig distans till ”världsforumets” händelser utgör en viktig del; för den som tar varje större händelse personligt kommer själen aldrig vara hel – det kommer då alltid finnas något som ger upphov till oro och förtvivlan. Det är mer än destruktivt att frivilligt utsätta sig för elände när det ändå rör sig om källor vilka är högst artificiella. Det är i denna fjärrupplevelse som distanshumanismen hämtar sin näring. För autarken, den fullständiga människotypen, existerar endast den omedelbara kontexten, stammen, vilken utgörs av släktingar och nära vänner, vars betydelse och värde premieras över alla andra. Det betyder inte att autarken automatiskt föraktar alla som står utanför stammen; denne tillämpar en nykter skepsis mot alla okända som ännu inte har bevisat sitt värde. Det är inte Condorcets naiva människosyn, inte heller har det något samband med ideologin som gör gällande att det endast existerar sociala konstruktioner, upprättade godtyckligt; det är en realistisk syn, som Donoso Cortes, Joseph de Maistre och Oswald Spengler delat, vilken betraktar människans medfödda brister och intrigerande vilja som något givet. På den insikten följer att vi endast kan relatera till människor och aldrig till människan; vi kan självfallet identifiera oss med alla människor som biologiska varelser, men det betyder inte att det måste finnas en känsla av gemenskap gentemot samtliga. För den svensk som exempelvis bor själv i en lägenhet med en hund, kommer djuret ha ett större affektionsvärde och betyda mer än vad exempelvis en okänd person i Kongo skulle göra. Så pass relativt är människovärdet, men det är naturligtvis inte korrekt att påtala i dagens sterila debattklimat. Allvarligt: skulle någon kunna tänka sig att offra sina husdjur för okända människor? Ja, kanske någon – men de flesta skulle betrakta frågeställningen som befängd. Djuret är en del av familjen, en meningsfull varelse i det sammanhang som vi lever och verkar i. Exemplet utgör en konkretion i den moraliska pseudo-diskussion som förs ständigt om människans ”okränkbara” värde. Om vi nu inte ens är beredda att offra våra husdjur för okända människor, varför skulle vi då premiera främlingar framför våra egna familjemedlemmar?

 

5.

Det är tekniken som möjliggjort distanshumanismen. Autarken erkänner det som ett faktum, men trotsar det moderna imperativet genom att inte frivilligt delta i dess främsta forum. Autarkens humanism finner uttryck på en konkret, lokal nivå. De närmsta vännerna och släkten får ta del av dennes empati och medmänsklighet; det är endast i en avgränsad kontext som handlingarna får något värde. För den som älskar allt och alla, som inte utestänger någon, som inkluderar alla a priori, som inte hyser någon skepsis mot människor överlag utan istället drivs av xenofili, en irrationell främlingsdyrkan, får handlingarna aldrig något värde bortom det symboliska. Byggandet av en brunn i Afrika räcker inte långt när till att lösa problemet med kontinentens vattenförsörjning; att ta groupies med utmärglade barn bekräftar bara antagandet om viljan att verifieras med godhetsstämpeln genom bekanta som like-ar på Facebook, som följer och verifierar på Instagram och andra sociala medier. Det är en ytlig empati, utan substans, som är allt annat än genuin. Autarken föraktar dock inte teknologi i sig och motsätter sig inte heller dess utveckling. Denne betraktar teknologin med nyktra ögon, ständigt mätandes dess effekter mot det som är autentiskt i tillvaron.

Det bör påpekas att den fullständiga människan inte är synonym med den perfekta människan; den förstnämnda intresserar sig för och deltar i alla livets skeenden, den andra utgör en utopisk skenbild vars karaktäristik grundar sig på naiva fantasier. Det är ur mångsidigheten som autarkens fullständighet och självtillräcklighet är sprungen. För de som önskar trotsa moderniteten finns ingen bättre förebild.

Pin It
  • Njaget

    Grymt! Påminner om Jüngers anark, ”autark” var en fint formulerad tankebild. Motpol är mumma för högermannens själ.