FN:s deklaration om människans rättigheter utfäster bland annat att: ”var och en har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet” (artikel III). Deklarationen innehåller flera upprepningar, men omnämnandet av rätten till personlig säkerhet är tydlig. Hur kommer det sig att denna rättighet hamnat i skymundan, i en tid där det jämnt och ständigt skanderas kring allas rättigheter?
Rättens grunder
Alla fria länder accepterar en grundlag och en hävdvunnen rättspraxis som utgångspunkt för hanteringen av diverse rättsfall. Det beror i första hand på att en stat med olika rättsliga måttstockar och divergerande rättspraxis i längden får svårt att försäkra sig om sin auktoritet. Personer som på etnisk eller religiös grund dömer varandra inbördes, utanför statens sanktionerade lagrum, hotar underminera rättsväsendets legitimitet. Således måste lagen antingen bekräftas, eller rätta sig efter nya förutsättningar. Oavsett hur dessa nya förutsättningar gestaltar sig, kan de inte anses förenliga med västerländsk tradition, om de 1: inkräktar på den individuella rättsprövningen 2: inte tar hänsyn till äganderätten eller 3: nekar individer och grupper inflytande över sitt närområde. Den romerska rätten, med dess åtskillnader mellan ius naturae (naturrätt), ius gentium (folkrätt) och ius civile (civilrätt), får inte glömmas bort. De mänskliga rättigheterna, som ryms inom ramen för ius naturae, har i modernitetens tidevarv också utsträckt sig till ius gentium och ius civilie. Formellt upprätthålls fortfarande distinktionen, men informellt har juridiska ärenden som faller inom ramen för de två senare nämnda lagtraditionerna ofta avgjorts mer med hänsyn till naturrätten. Naturrätten bygger bland annat på antagandet om människans förmåga att tillämpa sitt förnuft, som kanaliseras genom såväl folkrätten som civilrätten. Allehanda optimister och världsförbättrare, som genom kognitiv dissonans eller barnslig ignorans inte ser samtidens övergripande problem, ser naturligtvis inte heller civilrättens avtagande betydelse. När medborgarskapet inte längre medför särskilda rättigheter eller skyldigheter, finns det ingen anledning att bevara det; institutioner som fråntas sin mening och funktion kan bara existera som kuriositeter. Vi kan ta fängelset som exempel, den av Michel Foucault så förhatliga institutionen. Vi känner till den mediala skildringen – den rehabiliterar inte sina intagna och verkar heller inte fungera särskilt avskräckande – för att inte tala om dess institutionella, ”disciplinerande” karaktär(!). Vad som i sammanhanget är relevant och återknyter till ämnet är straffet, vilket är fängelsets primära funktion att implementera. Den brottsliga gärningen skall i rimligaste mån stå i proportion till ett straff; hur proportionen bestäms beror sedan på en mängd sakförhållanden – materiella bevis, vittnesmål och domstolens avvägningar. Därefter tar man hänsyn till praxis och sedan avläggs domen. Om straffet som element i den juridiska hanteringen uteblir förlorar rättssystemet sin viktigaste funktion – att döma de som bryter mot lag och ordning.
Straffets funktion
Det är vanligt att förespråkare för mildare straffutdelning baserar sin argumentation på vetenskapliga rön om straffets försumbara avskräckande effekter. Argumentationen brister i antagandet att straffet bör underordnas den dömdes potentiella utvecklingsmöjligheter. Det alltmer centralistiska samhällets ambition att “förbättra” samhällsmedborgarna, som vi spårar tillbaka till upplysningen, tar här över den rättsliga instansens funktion, och vad som händer när en institution berövas sin funktion – vare sig det går snabbt eller långsamt – har illustrerats i en mängd avskräckande exempel. Institutioner som ombildats på utopisk grund kan ändå bevaras – med fortsatt legitimitet – om de antar nya funktioner, som åtminstone skenbart baseras på den ursprungliga verksamhetens grund. Ambitionen att förbättra medborgarnas allmänna leverne är inte ny, men i nutiden riskerar den att anta negativa dimensioner när den driver så långt bort från sin ursprungliga bevekelsegrund. Straffet bör rimligen i första hand bestämmas utifrån det brott som begåtts och inte utifrån ensidig humanitär godtrogenhet.
Sammanfattning
Rätten till ordning och lag, själva förutsättningarna för ett civiliserat samhälle, är en rättighet lika god som någon annan. De som styr samhället kan inte förbise plikten att upprätthålla denna rättighet utan att samhället i sin helhet nedsjunker i barbari. Om straffets mening glöms bort, eller rentav upphör att tillämpas – vore det att tydligt inbjuda till despoti – och om man inte längre inom demokrati vill utfärda proportionerliga straff, kommer despotin säkerligen att göra det.
Om skribenten: carlfaust
