Auguste Comte (1798–1857), grundaren av sociologin och den idéströmning som eftervärlden känner som positivismen, var under en längre period en av 1800-talets mest inflytelserika tänkare. Begreppet positivism som är så intimt sammankopplat med Comte har en annan innebörd i vår tid än vad som ursprungligen avsågs. Som strömning under 1800-talet var den främst känd som en politisk filosofi, eller snarare en filosofi som inte innehöll en tydlig gränsdragning gentemot vetenskapen. Idag förknippas begreppet i det närmaste helt med vetenskapsteori – mycket tack vare den neo-positivistiska skolan med Rudolf Carnap som främste representant.
Comtes mest inflytelserika verk tillkom när han endast var tjugofyra år gammal: Plan for the Scientific Work Necessary to Reorganize Society (1822). Skriften präglas i hög utsträckning av den rationalism och förnuftstro som blivit vida spridd sedan upplysningsrörelsens genombrott mot slutet av 1700-talet. För att organisera samhället på bästa möjliga sätt föreslår Comte en rationell politik och därefter, att vetenskapsmän av olika bakgrunder kallas in för att säkra en vetenskaplig administration. Vissa reservationer har han dock gentemot vetenskapen: positivismen lyder främst under hjärtat (‘Love as principle, order as basis, progress as end’).[1] Någon helt igenom scientistisk syn på samhället hade alltså inte Comte, vilket komplicerat beskrivningen av positivismen som ett system som i hög utsträckning förknippats just med vetenskaplighet.
Innan vi går in på Comtes historiefilosofiska gärning bör några biografiska fakta nämnas. Han föddes i Montpellier den 20 januari 1798. Tidigt uppmärksammades han för sin stora begåvning och upptogs som den socialistiske inspiratören Henri de Saint-Simons sekreterare. Denne lämnade ett stort intryck på Comte just vad avser synen på historien; uppdelningen av historien i organiska och kritiska skeden, uppfattningen om industrialiseringens historiska inverkan på människans sociala relationer i form av handelns primat över kriget (Comte drog slutsatsen att krig över huvud taget inte längre skulle äga rum då handeln skulle ersätta krigets tidigare nödvändighet) samt den förment ofrånkomliga integrationen mellan religion och vetenskap; med vetenskapens hjälp skulle en ny vetenskapligt skolad elit, en slags förnuftets överstepräster, styra över samhällets ”okunniga” massa.
Under den senare delen av sitt liv försökte Comte omsätta sina tankar i praktiken: 1849 grundade han en ”mänsklighetens religion”, där människan i sig dyrkades; samtidigt utsåg han sig själv till ”överstepräst över mänskligheten”. Comte dog den 5 september 1857.
Positivismens tre stadier
Positivismen sammanfattar ett förhållningssätt till vetenskapen där det som betraktas som kunskap skall tas fram med empiriska och logiska medel. Den är, enligt Comtes uppfattning, ett affirmativt begrepp i det att den står i motsats till vad som upplevs som fiktivt och negerande; positivismen ägnar sig inte åt metafysiska spekulationer, utan behandlar endast det som är tillgängligt för förnuftet.
Vidare har positivismen som ambition att vara nyttig; Comte verkar i en tid då utilitarismen fått stort inflytande genom Jeremy Benthams försorg. Att ägna sig åt forskning genom ren och skär nyfikenhet anses missriktat; ytterst sett så är vetenskapen ett allvarligt verktyg som skall brukas för allvarliga ändamål. Inneboende i detta är förståelsen av utveckling och framsteg som i grunden positiva företeelser – någon nykter distans i form av medvetenhet om klimatpåverkan och övriga negativa teknologiska återverkningar hittar man inte hos Comte. Positivismen tillåter inga tvivel.
En annan central aspekt av positivismen ligger i själva namnet – det är ett i grunden positivt förhållningssätt till tillvaron generellt, den ämnar att bygga upp – inte bryta ned och förstöra; det arbetet ansågs av Comte redan vara utfört i och med den franska revolutionens omedelbara resultat. Positivismen skulle utgöra ledstjärnan för det nya samhället, vars fundament skulle anläggas på den gamla världens ruiner. Comte ville organisera den nya världens formlösa kaos till något som skulle gynna den likaledes ”nya människan”.
Ur dessa punkter framträder positivismens historiska utvecklingsschema, vars mönster är tydligt sammanhängande. Mänsklighetens utveckling är tredelad:
Först kommer det teologiska stadiet. I detta skede söker människan fullständiga svar på tillvarons grundläggande mysterium. I mångt och mycket kategoriseras här vetandet i enlighet med känslor och intryck. Strävan efter den absoluta kunskapen avstannar genom att Gud tillskrivs som allomfattande princip för de frågor som inte kan ges några svar. Comte anger medeltiden som en historisk epok som exemplifierar det teologiska stadiet. Detta stadie präglas också av materiell-social tendens, där en särskild klass eller grupp av människor är särskilt tongivande. Det teologiska stadiet är militärt – utvecklingen drivs fram av krig och våld, vilket kan tolkas som ett särskilt aggressivt förhållningssätt till tillvaron. Denna militära tendens är på sett och vis barnslig; den kännetecknar människans tidiga erfarenhet av världen, av vår tidiga reaktion på motståndet som tillvaron utsätter oss för. Detta perspektiv präglas av en i grunden progressiv syn på människan och hennes linjära utveckling mot en ständig förbättring av sig själv – alltså från ett krigiskt, barbariskt stadie till ett fridfullt, civiliserat stadium.
Det andra stadiet benämner Comte som metafysiskt. En tankemässig vandring inleds där tvivlet ökar och existensen av Gud och gudar ifrågasätts. På denna nivå spekuleras det fritt, både om det materiella och det fiktiva. Comte hävdar att merparten av mänskligheten aldrig kunnat lyfta sig ur detta tankesätt – ett påstående som inte saknar förankring. Vi kallar oss alltjämt agnostiker, vi tvivlar på Guds existens men anser oss ändå vara andliga; likväl tvivlar vi på att namnge det andliga, att konkretisera det. De existentiella frågorna rörande tillvaron är likartade, men istället för att svaren på dem tillhandahålls av en särskild Gud, besvaras de av abstrakta entiteter. Rent tidsmässigt inträffar denna period mellan 1500-1700 talen enligt Comte. Det metafysiska stadiets materiell-sociala tendens uttrycks genom advokaternas och juristernas herravälde; vägen till bildning är vid detta skede öppen för fler än bara präster. Utbildningen som sådan börjar vid detta stadium separeras från religionen; analogt är inte längre frågorna rörande tillvaron knutna till religionen.
Den sista fasen kännetecknas av en övergripande relativisering av vetenskapen som sådan. Istället för att leta efter diverse fenomens eventuellt mystiska orsaker, så börjar vi söka efter de överallt underliggande lagar som ytterst sett anses styra tillvaron. För Comte är vetenskapen ackumulativ och ständigt närmande[2]; det finns ingen sanning som står att finna som evigt gör slut på människans strävande efter vetande. På så sätt projiceras vetenskapens glansålder in i en ständig framtid, som förvisso även är förankrad i nutiden; vetandets gränser anges av den för stunden levande generationen, vars upptäckter och bedrifter med nödvändighet måste övervinnas av de efterkommande generationerna.
Teorin om de tre utvecklingsstadierna anses av Comte vara lagbunden. Utvecklingen följer ett bestämt schema som inte ger utrymme för diskrepanser. I detta är Comte inte unik för sin tid; de flesta historiefilosofer har en tendens att tillskriva sina egna idéer såväl lagbundenhet som allmängiltighet – Marx, Spengler, Gobineau och Evola utgör några exempel.[3] Det var tämligen nymodigt att under Comtes tid påpeka att även studiet av människan och dennes göranden och låtanden kunde utgå ifrån vetenskapliga premisser. I ett idéhistoriskt perspektiv utgör Comte en viktig brygga mellan vår tids samhällsingenjörer och den utvecklingsoptimism som inleddes med den franska upplysningsfilosofin.
Positivismens kontext
Vi kan inte undgå det faktum att positivismen uppstod på det traditionella samhällets ruiner. När tron och altare, tidigare självklara institutioner i varje samhälle (tron och altare symboliserar en uppifrån legitimerad hierarki som existerat i alla tider och civilisationer, vare sig det varit i Kina, Europa, Egypten eller Indien) hade fallit, fann sig många ståendes i ett idémässigt vakuum. På vilket sätt skulle det nya samhället och dess moraliska och filosofiska struktur legitimeras? Borta var den från Gud givna auktoriteten och legitimiteten, liksom vördnaden för de aristokratiska, högburna släkterna. Människan nöjde sig inte längre med att göra antaganden (vilket man primärt hade ägnat sig åt under den andra, metafysiska fasen) utan ville nu också upprätta en praktik där systematiska studier skulle leda fram till lika systematiska analyser och slutsatser vilka kunde utgöra grunden för en rationell vetenskap. Den nya vetenskapen, alltså den positiva, skulle vara ett resultat av det mänskliga förnuftet och det var också detta förnuft som skulle utgöra stommen i det nya samhället.
Comtes teorier fick stort genomslag i hans samtid. I England influerades en rad olika tänkare, varav den främste är John Stuart Mill. Denne inleder 1841 en brevväxling med Comte som är av stort idéhistoriskt intresse; inledningsvis är det ett idémässigt utbyte som präglas av ömsesidig beundran, men detta förbyts sedan till ett tydligt avståndstagande från Mills sida. Denne invänder mot Comtes vägran att klassificera psykologin som ett tydligt avgränsat vetenskapligt ämne, en invändning som är särskilt intressant mot bakgrund av det stora hegelianska inflytandet under 1840-talet. De stora idealistiska systemens tid var ännu inte förbi, vilket Comtes positivism visar. Det engelska tänkandet under 1800-talet var mer specificerat, mer avgränsat, än sina kontinentala motsvarigheter. Det är rimligt att ange Comtes teorier som ett av de sista stora försöken inom den västerländska filosofiska traditionen att systematisera tänkandet inom ramen för ett system (i sällskap med hegelianismen, marxismen och spencerismen). Den ständigt pågående arbetsdelning som Adam Smith behandlade i Wealth of Nations börjar gälla även på vetenskapens område. Borta är den tid då de så kallade universalgenierna, med Leonardo Da Vinci och Isaac Newton som illustrativa exempel, presenterade en enhetlig syn på världen, utifrån den fullständiga människans perspektiv.[4] Den enhetliga syn med vilken Comte betraktar vetenskapen går alltså inte helt igen i hans syn på människan, särskilt inte då hans form av spiritualitet är förenklad, eller snarare utblandad, i en slags förnuftsmysticism.
Avslutning
Comtes försök att starta en ”mänsklighetens religion” utgjorde dels en kapitulation inför religionens fortsatta betydelse för den mänskliga erfarenheten, dels ett erkännande i enlighet med David Humes uppfattning att varje syn på vetenskap och empiriska upplevelser vilar på en tro av något slag. Positivismen som idéströmning klarade således inte av att ge mänskligheten någonting nytt – uppfattningen om vetenskapens förlösande effekter är gammal och har snarare passerat ett cykliskt förlopp där vetenskapliga framsteg och teknikoptimism förbytts mot pessimistiska uppfattningar om vetenskapens och teknikens destruktivitet (Horkheimer och Adornos ”hårda upplysning” utgör en välformulerad reservation mot Comtes uppfattning om vetenskapens möjligheter – vetenskaplig och teknologisk utveckling går inte i hand med ”värdenas utveckling”). Under 1800-talet sker över hela Europa ett perspektivskifte där vetenskapens värde alltmer betraktas utifrån dess faktiska nytta; under denna period ökar professionaliseringen och vetenskapliga framsteg utgör angelägenheter för hela nationen.
Comtes deterministiska historiesyn är inte unik, men i samtidens ögon kunde den betraktas som ett alternativ till den socialistiska – eller närmare bestämt, marxistiska uppfattningen, vilken uppfattades som mer subversiv och ideologisk. Det återstår för framtida idéhistoriker att utröna hur stort inflytande som Comte egentligen hade gällande den alltmer populära uppfattningen om vetenskapens oundvikliga framåtskridande och hur många beslutsfattare och inflytelserika personer i hans samtid som tog intryck av positivismen. Oavsett hans inflytande råder det inga tvivel om att Comtes positivistiska system utgör en förelöpare till den moderna uppfattningen om att mänskligheten i sin helhet rör sig mot ständigt högre och mer sofistikerade uttrycksformer, att våra möjligheter att förstå vår planet, men också vårt universum, successivt ökar. För skeptikern, som känner historien på riktigt, som i dess oöverskådliga virrvarr av skeenden inte ser kausala system och förklaringsmodeller utan snarare enskilda kaotiska händelser och en högst ojämn dramaturgi, måste en sådan uppfattning med emfas avfärdas.
[1] “L’amour pour principe, l’ordre pour base et le progrès pour but”.
[2] Detta förhållningssätt till vetenskapen kallas med Comtes ord, ”connaissance approchée”.
[3] Att tillskriva historien tidlösa lagar anses idag, med vårt post-modernistiska narrativ, som ytterst naivt. Rent allmänt är historiemedvetandet hos den moderna människan lika bristfälligt.
[4] Detta i motsats till homo economicus, homo politicus och homo philosophicus.
Om skribenten: carlfaust
