Komedi är ett ämne som nästan alla uppskattar. Utan humor blir vardagen outhärdlig. Allt allvar och alla förpliktelser, alla tabun och regler som måste upprätthållas, det sociala trycket – allt som kan påverka oss i samma riktning som alla andra – det måste emellanåt få ett avbrott så vi inte blir galna. För somliga är hela livet en enda stor lek, ett fördriv utan allvar och oro, där den ena lustfyllda händelsen efter den andra avlöser i obruten följd; många hävdar med stor envishet att livet handlar just om att ha roligt och att undfly allvar närhelst det är möjligt.
1.
Många som intresserar sig för samhällsfrågor, som förstår allvaret i livet men som ändå kan behålla lättsamma drag, tenderar att uppskatta en mer existentiell form av humor, alltså den som lyser med sin frånvaro i populärkulturen. Det är exempelvis inget direkt existentiellt med America’s Funniest Home Videos. Det är en ytlig humor som roar de flesta i sin omedelbarhet, men den saknar djup. Man brukar säga att även de allvarligaste ämnen har en humoristisk sida. Det är ett påstående som endast är sant för de som kan uppskatta existentiell humor; oftast gäller det personer som inte förnekar sin vakenhet, sin personlighets innersta önskningar och som i möjligaste mån försöker förverkliga dessa i tillvaron. De flesta människor tenderar emellertid att förneka eller förtränga sin vakenhet – de dövar den hellre med artificiella substitut och inbillar sig därmed att de kan klara sig genom hela livet utan att vara allvarliga, ens för en sekund. Det är dessa människor som aldrig någonsin skulle kunna ironisera över exempelvis flyktingpolitik, politisk korrekthet eller den radikalfeministiska rörelsens oändliga tillgång till karikatyrer.
2.
Vad självgoda hipsters, världsförbättrare, distansmoralister och abstraktionsmakare har gemensamt är en barnslig inställning till världens realiteter; samtidigt är de allvarligare än någon annan när det kommer till de egna idealens riktighet, om behovet av att till varje pris uppfylla sin självbilds påbud så att de inför varandra kan vinna insteg till godhetsapostlarnas tempel. De ser inget roligt i existentiell humor eftersom det inte är verkliga förhållanden som driver dem. Den ytliga humorn kan de uppskatta eftersom den står längst ifrån att inverka på deras idealbild av det framtida fantasisamhället.
3.
Utöver den ytliga humorn går också en annan mycket säregen form av humor hem hos dessa godhetsapostlar, nämligen den humor som slår nedåt. I Sverige har komiker som Henrik Schyffert och Magnus Betnér gjort en stor sak av att förlöjliga och håna SD-anhängare. När de inte beskrivs som inavlade lantisar och som ensamma vita unga män som aldrig fått sig ett ligg, så är det istället deras förmenta inneboende dumhet som lyfts fram; de som i alla andra sammanhang säger sig stå på de obildade och fattigas sida blir plötsligt mer föraktfulla än någon stockkonservativ någonsin varit – det är plötsligt SD-anhängarnas sociala situation som förklarar deras uppfattade ”vanföreställningar”, utöver att de är ”onda” och ”främlingsfientliga” i sig. Eftersom var femte svensk röstar på SD nuförtiden kan det inte längre förklaras med avsaknaden av formell utbildning eller bristande socioekonomisk ställning. Det struntar emellertid Betnér och Schyffert i; de behöver klamra sig fast vid sina karikatyrer då deras humoristiska bredd är begränsad i övrigt. Ingenting är värre än politiskt korrekt humor, just för att det är en humor som håller sig till tydliga moraliska gränser. För de verkligt stora komikerna, exempelvis i form av Robert Gustavsson, Louis CK, George Carlin, så existerar inga moraliska gränser. Satiren är deras religion och de kan tänkas offra vem som helst på dess altare. De hycklar inte, de är genuina.
4.
Humor handlar också om tajming. Det vet alla som någon gång försökt återberätta en rolig historia som de hört av någon annan. Vad någon annan lyckades leverera på ett ytterst träffsäkert sätt kanske vi själva misslyckas med, även om det är samma ord som kommer ur munnen. Med tajming avses också i vilken tid vi lever i. De pågående migrantströmmarna från MENA-området och deras samhälleliga effekter utgör egentligen ordentligt stoff till humor – om än svart och cynisk sådan. Det är emellertid inte något som vi kommer höra talas om i offentliga sammanhang – just på grund av att den existentiella humorn i mångt och mycket blivit portad från offentligheten. Istället framträder de så kallade komikerna på diverse hjälpgalor, där de med falsk indignation och poserad humanism beskriver hur goda de är och hur viktigt det är att alla andra följer deras exempel. När väl komiker som tidigare nämnde Gustavsson påpekat hur absurt åsiktsklimatet blivit i Sverige och att humorns gränser ständigt minskats, träder godhetsapostlarna fram med all kraft för att karaktärsmörda en av de mest folkkära personligheterna det här landet någonsin haft. Positivt är ändå att reaktionerna på dylika ansträngningar varit starka och att det därigenom blivit tydligt att mediahusen inte har så mycket makt som de själva tror. De kommer en dag själva bli stoff åt en tillbakablickande satir.
5.
Vi kan också applicera en satirisk inställning till tillvaron generellt, alltså en slags livshållning, för att klara oss undan ångest och depression som följer det besvärliga samhällsläget. Det är en slags världsfrånvändhet, men det är en världsfrånvändhet som samtidigt är existentiell och underhållande. Det ligger inget dumt i en sådan hållning: flera av de mest intelligenta personerna vi träffar är samtidigt också väldigt underhållande. Sambandet mellan ignorans och avsaknad av humor är enligt all erfarenhet stor. Många dumma människor är oftast väldigt tråkiga, deras referensramar är begränsade och möjligheten att skämta genom att exempelvis göra historiska referenser existerar inte. Det är därför att rekommendera ett umgänge som tål existentiell humor – annars riskerar vi att dras ner i de dummas grotta och aldrig komma därifrån.
6.
Att ha en cynisk inställning behöver inte betyda att vi har en humoristisk ådra. Många cyniker är också fantastiskt tråkiga. Nattmänniskan, denna återkommande gestalt som är så aktuell i våra dagar, har inte sällan en nattsvart syn där humorn lyser med sin frånvaro. Många personer går under i sitt överdrivna allvar, en ständig anspänning, vilken tröttar ut vårt nervsystem och åsamkar oss alla möjliga slag av muskeltilldragningar och destruktiva vanor. Att vara medveten behöver inte vara synonymt med att vara ständigt anspänd, men inte sällan misslyckas människor att hålla isär det. Riktigt existentiell humor har en tendens att lösa upp anspänningar. I ett gott umgänge där den existentiella humorn flödar fritt kan all destruktiv socialisering och pådyvlad anspänning kastas bort. Vi behöver alla sådana stunder. Det betyder inte att vi nästkommande dag inte kan vara allvarliga och arbeta vidare med stora projekt, att allvarligt planera en familjs framtid eller en relations möjligheter. En riktig personlighet kan skilja mellan humor och allvar utan att för den sakens skull blanda de samman. Det finns så många människor som undflyr existentiella tankar i hela sina liv, utan att någonsin riktigt komma undan de destruktiva effekter som oundvikligen medföljer en förträngning av vakenheten. Snarare bör den omfamnas och inordnas i den existentiella humorns domäner.
7.
Vår allvarliga tid gör humorn än mer nödvändig. Också i ett utsatt läge behöver vissa absurditeter påtalas, ett uppenbart förvridet förhållande av någonting kan väcka den mest inskränkta människa till liv, vilken då kan ompröva sina tidigare uppfattningar. Den som känner att han kastar bort värdefull tid genom att vara humoristisk bör ha i åtanke att somliga personer aldrig känner någon glädje, att de aldrig någonsin har kunnat berätta eller göra någonting som fått andra personer att dra på smilbanden; det är en ovanlig egenskap, men en behövlig sådan, som alla grupper och sällskap oavsett kultur värderar. Det är en tidlös egenskap som aldrig kommer att förlora sitt värde.
8.
För de som inte kan relatera till någon religion eller djupare idébaserad övertygelse erbjuder satiren mycket. Dess ortopraxi ser vi i det härliga umgänget med likasinnade; dess ortodoxi erinras när inget ämne anses vara tabubelagt, när allt mellan himmel och jord kan utsättas för komikens angrepp. Varje människa ges i sin vardag oändliga möjligheter att utöva satiren, men mycket tenderar att komma i vägen; allvarliga tankar, föreställningar om svårigheter som tycks oöverkomliga, alla mindre problem som anhopar sig och höjer sig som ett enda stort oövervinneligt hinder.
9.
Det är inte den hycklande hipster-attityden som förordas, där det ändå finns tydligt angivna moraliska gränser för vad man får säga och tycka, alltså den politiska korrekthetens dogmer, utan snarare en helt igenom gränslös humor, där vi kan skämta om i stort sett vad som helst, så länge tajmingen är den rätta och åhörarna kan urskilja glimten i ögat. De politiskt korrekta komikerna, med sin ganska ytliga och bundna humor, kommer aldrig konkurrera med den verkligt fria satirens förkunnare, vars referensramar är oändliga och vilka därigenom har betydligt fler vapen i sin arsenal att bruka när ordkrigen utkämpas.
10.
Även den allvarligaste bland människor måste kunna betrakta sina egna övertygelser med viss distans. Det finns självfallet sådant som vi skattar och som alltid bör respekteras, men den dag vi börjar göra godtyckliga distinktioner i satiren kläcks samtidigt ett hyckleri som orsakar mer skada än vad satiren i sig gör. Det behöver inte betyda att satiren skall inriktas på sensationsmakeri – att medvetet omfatta känsliga fält där humorns gränser prövas, endast för att provocera – utan snarare att inga områden principiellt är undantagna dess räckvidd. Det är kanske att begära för mycket, men ju mer omfattande satiren är, desto fler kan relatera till den och anamma den som livshållning när vi inte tycker oss se några alternativ. Istället för att börja med droger, röka, dricka överdrivet mycket alkohol eller på annat sätt döva sig från vakenhetens önskningar kan vi därmed ge vårt liv en slags hållning, så vi inte svävar runt för att bli ”höga”, från den ena sensationslystna upplevelsen till den andra.
11.
De flesta människor spenderar merparten av sin vakna tid på arbetsplatsen. Vi umgås mer med våra arbetskamrater än vad vi gör med våra egna familjer. Det är tankeväckande nog för att begripa att vi även på vårt arbete behöver humor och självdistans. Inte sällan möts vi på arbetsplatsen av humorbefriade arbetspuritaner, som även i fikarummen och under lunchrasterna pratar om sitt arbete, om vilka uppgifter som behöver utföras, osv. Dessa saknar distans och lider av fackidioti, vilket kännetecknas av en oförmåga att tänka utanför sitt specialområde, månde det vara i form av ett intresse eller ett arbete. Det är ingen som bestrider att vi behöver vara allvarliga på vårt arbete – är det något som framförallt skandinaver varit duktiga på så är det att upprätthålla sin arbetsetik, trots att frukterna av ansträngningarna i mångt och mycket aldrig kommer de själva tillhanda. En god arbetsetik och ett förhållande till humor exkluderar inte varandra – det är fullt möjligt att sköta sitt arbete och ändå göra det med en lättsam inställning. De flesta människor går inte till jobbet för att de tycker det är roligt – de gör det för brödfödan, för att ge sig själva möjligheten att leva ett liv bortom existensminimum. Vi borde göra en sådan situation mer uthärdlig genom att ha roligt på vår arbetsplats.
12.
Ofta anses den ytliga humorn vara alldeles för burdus och vulgär på de flesta arbetsplatser. Det skiljer sig såklart åt om vi arbetar i den privata byggsektorn eller i en kommunal förvaltning; poängen är att den existentiella humorn, som är mer utlämnande och mer personlig, är något som fler kan relatera till eftersom den också har en tydligare allvarlig sida. Borde det inte vara möjligt att finna något komiskt i det självpåtagna elände som vi delar med andra? Istället för att lyssna till ändlösa diskussioner om kvarg och halvseriösa träningsmetoder, istället för att prata om söner och döttrar som misslyckas i skolan och ofördelaktiga huslån, så kan vi upprätta en distans till verkligheten som ger oss energi.
13.
Satiren är ett kraftfullt vapen. Den kan brukas av de flesta, om än med varierande förmåga. Världen i sin helhet är ett enda stort konglomerat av problem och elände, av vansinne och ondsinthet – likväl har den också sina komiska och cyniska sidor. Den verkliga satiren, den som i sig själv nästan uppfattas som en religion, kan slå omkull det mesta; det finns inget allvar i världen som inte tvingas böja sig för dess krafter. Några årtionden innan den franska revolutionen utbröt florerade en ytterst cynisk och häcklande litteratur i diverse salonger och caféer som var riktade mot statens viktigaste institutioner. De faktiska missförhållanden som existerade i det franska samhället skildrades än värre genom satiren, som inte tog hänsyn till proportioner. Det var en ytterst destruktiv kraft som släpptes lös i Frankrike, men den bidrog till att försvaga det själsliga motståndet mot revolutionen och samtidigt ge den en moralisk knuff framåt. Om distansmoralen och distanshumanismen någonsin skall besegras och förträngas från det offentliga samtalet, måste varje användbart exempel brukas i enlighet med satirens vildaste regler; humorn får aldrig överges till förmån för en gravallvarlig ton som saknar satiriska inslag – då vore kampen för restauration förlorad. Dissidentrörelsen är till skillnad från etablissemanget betydligt mer flexibel, den har fler manövrar att ta till, fler kort att spela ut. Det finns tillräckligt med kraxande olyckskorpar och självupptagna nattmänniskor; vad vi behöver är en Bellman som gestalt, någon som vågar häckla etablissemanget, som vågar behandla de mest infekterade ämnena på ett stilsäkert sätt och som fullt ut behärskar den satiriska konsten.
14.
Satiren är en religion för de som ännu inte hittat sin transcendenta riktning, för de som tvivlar på det mystiska och som till sin karaktär är skeptiker. Satiren, när den brukas som bäst, kan få vem som helst och vad som helst att framstå som tämligen oväsentligt och överkomligt; den kan utgöra det medvetande som möjliggör vår sociala, intellektuella och ekonomiska rörelse i vardagen i stort. Med satirens hjälp kan vi förpassa Mater moderna och hennes byråkratiska översteprästers allvar till historien, så att vi själva äntligen tillåts leva ett autentiskt liv, fritt från tabun. Satiren är till sin karaktär omstörtande eftersom den är som allra mäktigast när den brukas uppåt, mot det som är etablerat och som har status – ja, mot de organ som innehar den reella makten. Det säger sig självt att den måste brukas med viss takt och i vissa fall, väldigt varsamt – men i övrigt bör varje reservation undanhållas satirens krafter. För den som riskerar mycket genom att tala direkt och utan hämningar erbjuder satiren flera genvägar. Det är möjligt att påverka sin omgivning med ironiska och sarkastiska kommentarer, sådant som belyser absurditeter på ett så uppenbart sätt att det inte kan undgå någon tänkande människa att ta intryck av det. Satiren har potential att vara ett ständigt laddat vapen – en religion för de som vill tära ner och förstöra alla luftslott som anlagts på distansmoralismens falska premisser. Inget luftslott är värre än Mater moderna, den mekaniska moder som göder alla världsfrånvända människor och som tvingar oss andra att bekosta deras virriga eskapader. Låt oss alla trasa sönder henne med satirens hjälp.
Om skribenten: carlfaust
