Den direkta motsatsen till modernitetens lycksökande massmänniska är nattmänniskan. Denna personlighetstyp innehåller flera nyanser, men den gemensamma nämnaren består av en i grunden negativ och pessimistisk inställning till det omkringliggande samhället, inte sällan parat med en misantropisk och rentav cynisk människosyn. De bakomliggande orsakerna till att en sådan personlighetstyp utvecklas är oklara. Många har tidigare varit idealistiskt lagda själar, som med tidens råa gång och genom förlorade möjligheter närt en defaitism som förr eller senare brutit ner den tidigare så kraftfulla viljan.
1.
Via den bakgrunden tangerar vi diskussionen om tillvaro och vakenhet. Ett förtydligande bör göras: vilja och vakenhet är skilda ting. Nattmänniskan – en fallen idealist – har fortfarande en oerhört stark och utifrån sig själv erkänd vakenhet, men viljan att sträcka ut denna vakenhet finns inte. Nattmänniskan häcklar tillvaron; hon anser sig känna den bättre än de flesta och kan på förhand peka ut dess absurditeter och till synes säkra utgångar. Det rör sig om ett häcklande an sich, inte som medel utan som mål. Nattmänniskan är i det närmaste definitionsmässigt pessimist och har inget intresse av att verkligen engagera sig utifrån de möjligheter som finns i tillvaron. Denna personlighetstyp, som ju har kvar sin idealistiska ådra även då den missbrukas, nöjer sig inte med något mindre än helt igenom idealistiska förhållanden för att bli nöjd. Det heter att pessimister också är realister, men det är inte riktigt korrekt. Motsatsen till pessimism är optimism; det är två extrema riktningar, med samma distans till verkligheten.
2.
Samtiden upplevs av nattmänniskan som en enda lång mardröm. Sent om nätterna är hon alltjämt vaken, inkapabel att släppa oron över världens gång. Den tickande klockan, regnet som smattrar på fönstret, de arbetslösa och förtidspensionerade grannarna som väsnas, det senaste självmordsattentatet illustrerat på tv:n, ja, allt som ligger utanför nattmänniskans kontroll, bidrar till att stärka intrycket av en hopplöst förlorad värld, till vilken hon själv har tvingats in i. Parallellt med de verkliga händelsernas gång löper kulturindustrins många spaltmeter om evig lycka och välgång, om alla goda möjligheter som ändå finns i världen, vilka är tillgängliga om vi bara stålsätter oss själva att bläddra igenom tillräckligt många självhjälpsböcker. Nattmänniskan tröttnar till slut på båda strömmarna och retirerar så långt hon kan, till sin egen tydligt avgränsade värld där osäkerheten är portad. Från denna säkra zon utför hon emellanåt nattliga räder in i det offentliga samtalet, alltid med samma intention: att stärka sin egen säkerhet i en otrygg värld. I nattmänniskans pessimistiska analys finns ingen plats för osäkerhetsfaktorer. Hon är, precis som de vegetativt lagda personer som frodas i välfärdsstaten, en trygghetsnarkoman, som hela tiden strävar efter säkerhet. Uppfattningen att allt ständigt blir sämre, att allt degenererar och bryts ner till oigenkännlighet och att det inte finns något som kan förhindra en sådan process, är starkare hos nattmänniskan än hos någon annan personlighet och det är just i denna förutbestämda utgång som hon finner sin säkerhet.
3.
I intellektuella kretsar händer det inte sällan att pessimism förknippas med heroisk realism, tanken att undergången skall mötas med värdighet och inte förtvivlan eller skräck. När Ernst Jünger analyserade sin tids omvälvningar – allra tydligast i verket Der Arbeiter – anströk han den heroiska realismen, inte genom att förkunna ofrånkomlig undergång, utan genom att reflektera kring tidens ramar, alltså vilka möjligheter som förelåg den autentiska människan. Sådana möjligheter kantas också med osäkerhet och det är något som nattmänniskan vill undvika till varje pris. Osäkerhet kan betyda både med- eller motgång, seger eller undergång. Oklarhetens spänning tilltar mer och mer och insatserna blir högre och högre. Det är just denna spänning som plågar så många människor och som får de att tänka i svartvita termer. Uppfattningen om den kristna läran är ett bra exempel. Den spänning som existerar i treenigheten, dess komplexitet och betonande av en helhet i tre delar, har genom hela historien konfunderat mängder av orofyllda själar. Många som inte klarat av spänningen har istället förvissat sig om att Jesus minsann hade större enskild betydelse, eller att Fadern nog ändå inte omfattades av en mänsklig kropp i särskild tid och rum och att den Heliga anden säkerligen stod i en egen, nästintill ogripbar kategori. Den puritanska tendensen att städa undan osäkerhet och göra slut på spänningen går igen hos många svaga själar, vilka inte önskar en mystisk tillvaro. Deras vakenhet mäktar inte med det mystiska, det osäkra, det som är fyllt av spänning. Hellre än att uthärda den bekämpar de den aktivt, med all sin vakna kraft. För de som saknar även den impulsen kallar inte sällan självmordet, eller världsflyende medel såsom droger eller alkohol.
4.
Nattmänniskan hade förblivit en tragisk men intressant figur om hon hållit sig undan den offentlighet som hon så innerligt avskyr. Istället engagerar hon sig i frågor där hon säger sig veta utgången; som en kraxande olyckskorp förkunnar hon elände över alla som inte delar hennes uppfattningar och hånar på cyniskt manér de människor som har en bättre balans mellan sin vakenhet och tillvaro än hon själv. De förtvivlade personer som letar efter livskraftiga alternativ i sin tillvaro stöter inte sällan på denna personlighet i Facebook-flödet eller i bloggvärlden; nattmänniskan framstår där som intelligent och välartikulerad men likväl utan livsglädje, trött och skör, babblande likt en gammal gubbe om den tid som förflutit och om en värld som ständigt blivit sämre. Att världen blivit sämre kan förvisso vara ett rimligt konstaterande, men det är inte där som nattmänniskan trampar över; hon brister i avseendet att hon tillskriver sitt konstaterande bäring även bortom sin egen tillvaros existens, till en framtid hon själv aldrig kommer att få se eller vara någon del av. Det rör sig om en illa utstyrslad Cassandra, vilken med sin patetiska framtoning får vilken Tarot-skojare som helst att framstå som mer trovärdig; den senare får åtminstone ekonomisk ersättning för sitt trams.
5.
Så länge moderniteten spinner vidare får vi lov att uthärda nattmänniskans närvaro. Hon är som personlighetstyp överhuvudtaget inte tänkbar i något annat samhälle än det vi kallar överflödssamhället. Precis som Nietzsche utgör hon ett symptom och inte ett botemedel; nattmänniskan frodas i den dekadenta tillvaron där hennes förutsägelser har lättare att finna resonans. I ett livskraftigt samhälle där människor av olika sociala förutsättningar lever och verkar tillsammans, mot gemensamma mål och utifrån vedertagna värderingar, existerar samtidigt något som är nattmänniskan fjärran – en riktning. Hon önskar en riktning och kan rentav ana att en sådan är att vänta, att den förr eller senare väcks till liv av de nya generationernas mer kraftfulla personligheter, men att hon själv skulle bidra till att tydliggöra en sådan riktning, ja, det är helt otänkbart. Nattmänniskan är ingen aktiv person; i den mån hon får inflytande är det intellektuellt, på idéernas område – vilket i och för sig är fullgott nog för den som önskar påverka människor. Problem uppstår emellertid när var och varannan människa säger sig ha kommit underfund med hur tidens utmaningar bäst skall lösas. I takt med tillökningen av förklaringsmodeller växer också prestigen, samtidigt som viljan att erkänna den egna hypotesens svagheter krymper parallellt. Resultatet blir ett klimat där mängder av personer utan större svårigheter kan förmedla sin egen unika uppfattning om den förutbestämda utveckling som väntar och att vi följaktligen inte har mycket annat att göra än att förtvivla inför vår oundvikliga undergång. I den stora floran av undergångsförkunnelser står den ännu livskraftiga personligheten hopplöst förvirrad; så snart motståndsviljan försvunnit ansluter hon sig själv till det växande sällskapet för att presentera sin egen hemmasnickrade teori.
6.
Det är lätt att förkunna undergång. Det kräver ingen bevisning. Förhållandet mellan optimism och pessimism är disparat i samma utsträckning som relationen mellan framtidstro och avsaknaden av sådan tro. Möjligheten att mäta försämring eller förbättring i förhållande till något är naturligtvis fullt möjligt, men när det inkluderar mer övergripande, generella förhållanden, förlorar det sin sakliga udd. Att det ändå får spridning har att göra med människans märkliga förhållande till det faktiska och det möjliga. Det som hänt har ju hänt, det kan vi inte påverka och det har vi också lättare att förlika oss med. Det är mycket svårare för oss att hantera möjligheten – eller hotet, om man så vill – om tänkbara skeenden. Återigen så är det spänningen, osäkerheten, som ger sig till känna och gör det besvärligt för oss. Nattmänniskan, precis som den vegetativt lagda personligheten, önskar bara det faktiska, även om hon i grunden fortfarande är en idealist. Det är i detta avseende som hon falskeligen förknippas med realism. Hon önskar det faktiska, inte för att åstadkomma en balans mellan sin vakenhet och den omkringliggande tillvaron, utan för att hon bra mycket hellre hanterar det istället för det som är möjligt, osäkert och mystiskt. Det sistnämnda krossar hennes svaga psyke, vrider det ut och in. Det som redan hänt kan nattmänniskan enkelt förlika sig med, utan att förlora någon sömn; det är istället de på psyket gnagande möjligheterna som plågar hennes vila, som vägrar ge henne uppskov och som, trots kortare eller längre tids uppehåll, likväl alltid kommer tillbaka. För en livskraftig och efter autenticitet strävande människa är inställningen till det faktiska och det möjliga i symbios; att påverka sin omgivning och sträcka ut sin egen personlighets vilande möjligheter tillåter ingen ensidig inställning.
7.
Därmed förstår vi också att nattmänniskan och hennes säregna filosofi inte har mycket att ge den autentiska generationen. Om vi önskar en framtid där politik utövas av skickliga statsmän, där konsten leds av teman som sanning och skönhet, där ekonomins vinster begrundas mot naturens förluster, där den religiösa ivern ersatt den innehållslösa förnuftstron – kort sagt – där skapande och sökande efter mening åter hamnat högst på agendan, måste också nattmänniskans inflytande brytas. Hon måste ses för vad hon verkligen är – en genom moderniteten fallen idealist, med en tragisk bakgrund som utövar en negerande funktion. Hennes idealism är inte affirmativ och kommer därmed heller aldrig verka i enlighet med de skapandes intentioner.
8.
En aspekt av nattmänniskans karaktär som kan förtydligas är hennes individualitet, eller självcentrering. Till skillnad från resten av människosläktet är hon inte ett flockdjur; hon trivs bäst utanför den mänskliga samvaron, vilken hon instinktivt känner avsky gentemot. På distans utvecklas uppfattningen att hon själv besitter elitistiska drag, att hon minsann vet så mycket bättre än den korkade skock som drar runt i varje större bebyggelse. Den enda som kan bekräfta denna uppfattning är hon själv; precis som många psykopater får hon aldrig några mothugg, möter aldrig några invändningar, vilket leder till uppfattningen att hennes teorier är fulländade. Även individualismen är för nattmänniskan således fallen eller perverterad; i henne förenas extremerna, varje logisk struktur möter i hennes personlighet sitt slut.
9.
Det finns gott om människor som utvecklar en överlägsen attityd i ensamhet. Vem som helst kan bygga system och förklaringsmodeller utan mothugg; att pröva dessa mot invändningar och därigenom härda konstruktionerna, kräver å andra sidan en stark personlighet, som inte är introvert lagd och som trivs i offentlighetens ljus. Tämligen sällan förenas en avancerad abstraktionsförmåga med en social personlighetstyp, men när det väl inträffar tenderar det att sammanfalla med stora skeenden. Den sociala personen kan uttrycka de avancerade tankarna i tillgängliga ord och meningar, utan att låta världsfrånvänd eller överlägsen; till skillnad från andra har en sådan personlighet begåvats med förmågan att sätta ord på sådant som andra tänker, som andra förhåller sig till på ett undermedvetet plan. I skarp kontrast mot detta står nattmänniskan, vilken utifrån sitt antisociala förhållningssätt blankt vägrar att förtydliga sina idéer gentemot medmänniskorna, vilka hon som bekant bara föraktar. Nattmänniskan känner inget behov av att få något större medhåll av sin omgivning, då hon redan känner till händelsernas utgång. Det händer att personer applåderar hennes förmenta vishet, för hennes skarpa analyser och dramatiska slutsatser; i slutändan rinner detta också av henne, precis som alla sakliga invändningar. Vad som spelar roll är den egna tryggheten, vissheten om att slutet är känt och att allt som hänt innan utgör en förutsägbar akt, en transportsträcka av tristess, ett otrivsamt intermezzo. Varje enskild människa som nattmänniskan inkluderar i sin närvaro innebär en risk – risken att möta invändningar. Ensamheten blir därmed för henne ett slags vaccin mot osäkerhet. De människor som bejakar livet och som ser till dess grundläggande villkor och möjligheter, söker oftast sin bekräftelse inför den omedelbara omgivningen. Nattmänniskan söker endast bekräftelse inför sig själv – även om hon naturligtvis uppskattar personer som stödjer hennes undergångsprofetior.
10.
Pessimismen är den patetiska personlighetstypens främsta tankeströmning. I en bitter och människofientlig attityd skådas tydligt den egna personlighetens tillkortakommande inför tidens förutsättningar. Likt många orofyllda själar söker pessimisten tröst och förutsägbarhet – men det görs i en värld som sällan erbjuder detta. Följaktligen tillskansar de sig en sådan tröst på syntetisk väg. Där den arbetande och sönderstressade trebarnspappan tar Stesolid eller Atarax på kvällen för att somna, väljer den livströtte och misantropiska personen istället pessimismen – ett andligt Valium för gråthalsar. Varje dyster förutsägelse utgör en egen injektion, ett sätt att skjuta undan ångesten och applicera sin egen oro för Varats möjligheter på en oförstående och osympatisk omvärld. Vid det här laget börjar urvalet av förutsägelser bli nästintill oöverskådligt; de förutsägelser som bevisligen inte slår in drunknar i den stora mängd som dröjer sig kvar. För att stärka sina anspråk refererar pessimisterna till filosofer och historiker, vilka med stor visshet yttrat sig om framtidens händelser. Bestämda historiska scheman, vars förment vetenskapliga grundvalar förkunnas i oförminskad utsträckning på universitet runtom i landet, bär inom sig det slag av determinism som är så attraktivt för den som inte klarar av att hantera livets mysterier. Oswald Spenger, en av de mer missförstådda tänkarna under 1900-talet, anses allmänt vara en av de som eldat på pessimismen som tankeströmning genom sitt praktverk, Der Untergang des Abendlandes. Många som delar den uppfattningen har sällan läst samtliga av Spenglers verk och har därmed misslyckats med att placera hans historiefilosofi i ett korrekt sammanhang. Spenglers övergripande schema är tämligen deterministiskt, men han stirrar sig inte blind på historiens former; det finns alltid ett mått av mysticism, dold symbolik och oväntade händelser. Vad Spengler gjorde i sin historiefilosofiska utläggning var att fastställa historiens dramaturgi. Även om han försöker sig på att tolka specifika skeenden ligger hans fokus på det som är övergripande, på det generella. Spengler var en människokännare av rang och det är förklaringen till att hans historiefilosofi är så appellerande. Han erkänner människans ständiga och ofrånkomliga brister, men redogör också för hennes många möjligheter; han argumenterar inte för pessimism, det ligger inget heroiskt för honom i letargisk resignation – och det gör det inte heller för den faustiska civilisationens människor som han ägnar så mycket uppmärksamhet. Den ständiga dynamiken, viljan att sträcka ut sig över tid och rum, att pröva varje gräns – utan att avskaffa gränser i sig – är en inställning som kontrasterar skarpt mot den pessimistiska personligheten. Vad som kan kritiseras hos Spengler är hans hybris; att förutsäga framtiden är inte möjligt, oavsett hur beläst man än må vara. Även om den individuella människans vilja i förhållande till de stora världshändelserna ter sig ytterst trivial, så existerar den likväl; en till synes liten handling kan få stora och outsägliga konsekvenser, som inte kunde anas vid tillfället för dess utövning. Denna vilja ägnar Spengler relativt lite uppmärksamhet i sitt verk, men han tar ändå hänsyn till den och förnekar inte möjligheterna att påverka tillvaron, även om han också fäster stor vikt vid omgivningens kraftfulla inverkan.
11.
Spengler var möjligen en skeptiker, men han var ingen pessimist i bemärkelsen som behandlats ovan. Han hade onekligen tendenser som han delar med nattmänniskan som personlighetstyp, men han bar i hela sin offentliga karriär med sig en vilja att påverka sin tids människor till handling. Han ville förklara tidens förutsättningar utifrån historiens bestämda dramaturgi, så att all handling skulle vara äkta och i enlighet med densamma. Han tog avstånd från personer som tog på sig för stora offentliga kostymer och kritiserade den benhårda civilisationens maktbärare – Frankrike och Storbritannien – för deras formlöshet och avsaknad av riktning. En liknande djupsinnig kritik och genuin önskan att influera tidens tunna skara av talangfulla personligheter, vilka genom sina handlingar kan skapa mening och riktning för miljontals av människor, finns knappast hos nattmänniskan; hon kritiserar inte, utan nöjer sig med konstateranden. Återigen – nattmänniskan söker hela tiden efter visshet, efter sådant hon kan förlika sig med och slippa oroa sig över. Spengler höll dörren öppen för oron och osäkerheten hela sitt liv, men han visste också att om han stängde den hade det inneburit att han tagit avstånd från livet självt – i den bemärkelsen var den gamle läraren från Blankenburg mer livsbejakande än man kan tro. Hans dagboksanteckningar är tragiska och skildrar gripande hans ständiga oro inför ödets växlingar och dunkla utgångar. I närapå hela Spenglers skriftställarskap återkommer han till ödet, inför vilket man som människa måste förhålla sig ständigt ödmjuk. Ödet, eller Försynen om man så vill, erkänns som en ogripbar faktor, något som ingen enskild människa kan förstå eller förklara. Att älska ödet, amor fati, handlar om att stå öppen inför framtiden, att inte ägna sig åt meningslösa förutsägelser utan istället skapa mening i nuet och att erkänna historiens organiskt framvuxna former, vilka i sig själva utgör en påminnelse om dylik mening som redan har skapats. Nattmänniskans behov av att ständigt förklara och förstå placerar henne utanför det meningsfyllda skapandets kontext.
12.
Klockan klämtar för nattmänniskan. Färre och färre hörsammar hennes olycksrop; de väljer istället att bejaka livet och rikta in sin energi på konstruktiva aktiviteter. Nattmänniskan som personlighetstyp kommer att finnas kvar, men det är fullt möjligt att hennes destruktiva inflytande kommer minska till följd av att fler och fler personer vänder pessimismen ryggen. Trots detta kommer vi ändå att stöta på henne; i Facebook-flödet och på Twitter, på ledarsidorna och i insändarna; i mindre sällskap kommer kraxandet om oundviklig olycka och grym undergång att fortgå, men i slutändan kommer vi att lära oss ignorera det – åtminstone kommer några att göra det. Möjligheten finns att nattmänniskan förr eller senare överger sin pessimism och sakta rör sig tillbaka mot den mänskliga samvaron, varifrån hon har mycket mer att hämta än från sin egen, innehållslösa sfär. Den livsbejakande människan måste förhålla sig disciplinerad, inställd på att följa sin vakenhet och inte låta sig överväldigas av tillvarons påträngande omständigheter. När hon vaknar sent om nätterna, besvärad och orolig över framtiden, utan tillräcklig själslig ro för att kunna somna om, bör hon lugnt och sansat rannsaka sig själv och ta reda på vad hennes vakenhet egentligen önskar. Först då har hon givit sig själv förutsättning att stå emot tillvarons grymma påbud och samtidigt, skaffat förmågan att motverka nattmänniskans strävan att påverka henne i en defaitistisk riktning.
13.
Pessimismens motsats är optimism, inte idealism. Det måste påpekas om och om igen, då det är en missuppfattning som ständigt återkommer i den offentliga debatten. Realismen står på egna ben, den är oberoende både pessimism och optimism. Så länge människan verkar som just människa och inte som något annat kommer hon att behöva den mänskliga samvarons bekräftelse. Det finns ingen återvändo till naturen, eftersom människan – förstådd som varelse i samvaro – aldrig har varit där. Inte heller nattmänniskan kan ta sig dit. Hon kan inte ta sig ur den moderna civilisationen, eftersom hon saknar vilja att finna den riktning som skall ta henne ur den. Andra, vilka verkar i enlighet med en sådan riktning, har den möjligheten; det återstår att se om de lyckas greppa den och lämna nattmänniskans kraxande därhän.
Om skribenten: carlfaust
