Det moderna samhället präglas i hög grad av sådant som vi förknippar med traditionellt kvinnliga attribut, såsom strävan efter trygghet, överflöd och förutsägbarhet. Detta är något som alla präglas av idag, män såväl som kvinnor. Det var därför som välfärdsstaten uppställdes och underhölls, varför manisk fredsdyrkan utövades och alla uttryck av det maskulina bekämpades – för att åstadkomma en totalt förutsägbar, bekymmersfri och ofarlig vardag. Kvar har vi ett samhälle som är att jämställa med en manisk mor som i sin iver att ta hand om sina barn är beredd att göra vad som helst – inklusive inskränka sina barns nyfikenhet inför världen.
1.
I den moderna staten hålls individen i lika strama tyglar som barnet av den stränga modern. Det finns formellt sett flera olika val vi kan välja bland, men i praktiken reduceras de ner till en mindre mängd certifierade alternativ som inte riskerar väcka anstöt hos någon; precis som yttrandefriheten kan användas till att kränka andra individer riskerar våra valmöjligheter att leda till resultat som inte är önskvärda enligt den elit som styr vårt samhälle – och visst är det fullt rimligt att irritera sig över andra människors val. Våra egna uppfattningar och värderingar har alltid företräde, de ligger så att säga närmast till hands. Ändå måste det vara möjligt att vara så pass ärlig mot sig själv att man på ett teoretiskt plan inser att andras rätt att uttrycka sin uppfattning är lika relativ som den egna möjligheten att göra detsamma. Den som vill inskränka andras rätt att hävda sin åsikt kan hänvisa till rent objektiva betingelser: att man är bättre utbildad, mer påläst, socialt mer förankrad, ett högre IQ, och så vidare. Problemet då är att urvalet objektiva betingelser kan anses närapå obegränsat, vilket innebär att två gentemot varandra stående personer kan konstruera sina egna långa listor om varför deras rätt att hävda sin ståndpunkt bör premieras. Det blir med andra ord en utnötningsstrid, där den sida vinner som har mest resurser – och ork – att hävda sin uppfattning.
2.
Ett förhållande som är särskilt påtagligt i den moderna staten är den totala avsaknaden av historisk medvetenhet. Det är endast nutiden som är intressant för dagens människa; vad gårdagens människor tänkte, hur de handlade och vad de åstadkom anses i stort sett betydelselöst. Även den moderna historiesynen är feminin till sin karaktär. Alla som varit i förhållanden vet att ett track-record inte är värt ett skvatt om inte kvinnan får sin vilja igenom i stunden; det räcker med ett snedsteg för att du snabbt skall bli neddragen på jorden igen. Du kan ha varit en mönstergill partner i flera år, men gör du fel och misshagar kvinnan kommer hon att betona det direkt. I den moderna kulturen spelar äldre tiders bedrifter ingen roll – det är nuet som spelar roll – som är intressant. Det finns självfallet kvinnor som är intresserade av historia, filosofi, politik och religion och som kan klassas som starka självständiga tänkare (Pizan, Wollstonecraft, m.fl.), men de är gentemot männen jämförelsevis få. I likhet med kvinnans förhållande till forna bragder är modernitetens relation till det förflutna väldigt obalanserad. Det rör sig om en konsekvensfri nu-känsla som konstant eftersträvas, både hos moderniteten som sådan och hos de flesta kvinnor.
3.
På det följer att mannens möjligheter att skaffa sig en fördjupad identitet, beståendes av flera lager kulturuttryck, begränsas till medel som står att finna i modernitetens utbud. Istället för traditioner matas vi med trender, vilkas betydelse alltid är övergående. I varje trend vilar fröet till nästa trend, ett förhållande som upprepas in i det oändliga. Trenden som fenomen är ett av modernitetens starkaste vapen. Genom trenden blir vi övertygade om att saker och ting faktiskt ändras, att samhället faktiskt genomgår förändringar och att vi människor i relation till dessa omvälvningar även bör förändra oss själva, våra värderingar och vårt utseende. Trenden och dess inneboende förändringsväsen utgör empirisk proxy för alla framstegsideologier, vilka samtliga hävdar människans oändliga möjligheter till framåtskridande. Trendens uppenbara svaghet är att den implicerar sin egen betydelselösa karaktär. Varför skall vi hemfalla åt just somliga trender, men ignorera andra? Bottnar inte det egentligen i vårt eget skafferi av preferenser, som antingen är nedärvda genom födseln eller tillskansade genom vår miljö (vilket antyder att vår kultur och identitet har stor betydelse för vilka produkter vi köper och att det motsatta förhållandet är felaktigt)?
4.
Välfärdsstaten, den moderna modern, Mater moderna, utgår främst från samtidens behov. Det är en myt att denna statstyps värnare på allvar begrundar framtida behov och därigenom analyserar diverse uppsättningar av ”befolkningspyramider”. Ytterst sett så är det inte med den kalla statsmannablicken som välfärdsstatens utmaningar betraktas, utan med utopistens och drömmarens ögon, vilka har den tveksamma förmågan att förminska problem och överskatta möjligheterna att lösa dem. De präglas av en politisk närsynthet som inga linser i världen kan korrigera. Den moderna staten och dess främsta bejakare kommer inte att ändra på sig. De kommer att löpa linan ut, till dess att alla resurser är uttömda; den kommer inte att omvandlas till en viril statsbildning genom någon slags morfologisk förändring – endast drömmare kan hoppas på något sådant. Nej, istället kommer den att svälla till en sådan nivå att den fullständigt distanserar sig från samma människor som den säger sig värna. Motreaktionen blir att parasitera så mycket som möjligt på denna mekaniska moder, att bruka den för sina egna avgränsade och därmed äkta målsättningar. Partikularismen har framtiden för sig – universalismens tid är snart förbi. För den faustiska civilisationens människor är detta djupt tragiskt, men också nödvändigt. Att tänka sig en stat som inte är allomfattande och som kommer med universella anspråk är ytterst traumatiskt för oss, på samma sätt som det är fullt förståeligt och önskvärt för andra folk och kulturer. I den mån som den faustiska civilisationen tidigare präglades av maskulinitet så var det i form av en tydlig riktning, en tendens in i den löftesrika framtiden; i dag har denna strävan upphört och vi kan bara tänka oss en fast förankring, trygga i vår visshet om nutidens oöverträffade betydelse.
5.
Det förutsägbara samhället önskas mer än något annat av vår tids trygghetstörstande generation. Bildligt uttryckt strävar vi alla efter den mekaniska moderns famn, som kännetecknas av omtanke, värme och oförutsägbarhet. Åtminstone inbillar vi oss det. I själva verket rör det sig om ett fullständigt känslobefriat maskineri vars raison d’être, alltså sitt Varas mening, består i minoritetens utövande av makt gentemot majoriteten. Den moderna staten, precis som alla statsformer, handlar om samhällets organisation. De idéer som präglar staten är alltid relativa, men statens huvudsakliga funktion är alltid objektiv – den är ett system för maktdelning och vidare ett verktyg för reglering av mellanmänskliga relationer i samhället. Det främsta uttrycket för dessa relationer utgörs av våldsmonopolet; en stat börjar och slutar med dess våldsmonopol – att betala skatt till en stat utan att den uppfyller denna grundläggande premiss vore befängt. Det är möjligt att behäfta skattesatser med alla möjliga idealistiska motiv, med fraser om socialism, nationalism och medmänsklighet, men faktum är att dylika slagord endast är luxuösa tillägg till något som är djupt nödvändigt. Här blir det ännu tydligare hur destruktiv den materialistiska fokuseringen på nuet är: det viktiga är statens nuvarande funktioner – inte de ursprungliga.
6.
Att frigöra sig från den materialistiska världsuppfattningen blir avgörande för framtiden, för ambitionen att på nytt främja samhällsorganismer vilka har en tydlig riktning och ett betydelsefullt innehåll. Somliga avskyr att analysera samhällsförhållanden utifrån föreställningen om kvinnligt och manligt; och visst duggar beskyllningarna om misogyni tätt i alla sammanhang där minsta antydan om det femininas negativa sida antyds. Ändå är det viktigt att obekväma företeelser påpekas, om det någon gång skall vara möjligt att reda ut allvarliga missförhållanden. Det handlar inte om att ersätta Mater moderna med något förgånget, utan att övervinna den som statsform och i dess ställe finna ett mer passande substitut för vår egen generation.
Om skribenten: carlfaust
