Debatten gällande det i tillvaron som är bestående och det som är föränderligt har förts under hela mänsklighetens historia. Parmenides betonade det som var oföränderligt, medan exempelvis Herakleitos påpekade den ständiga förändringens betydelse. Motsättningen mellan det föränderliga och det bestående har följt med det västerländska tänkandet genom historien och kommit till uttryck i olika former. Denna motsättning har i samband med människans förändrade levnadsvanor i den moderna världen kommit att betraktas som en chimär. Istället för att diskutera om förändring överhuvudtaget äger rum, har man fokuserat på vad som motiverar och driver förändringen. Diskussionen anses vara viktig därför att vi människor själva antas kunna påverka förändringens riktning. Det som ger upphov till konflikt mellan människor i detta sammanhang är vad som utgör grunderna för förändringen. Inte minst är frågeställningen relevant när samhällsförändringar studeras. Det finns förmodligen få historiska händelser som belyser en så genomgående social förändringsprocess som den franska revolutionen. För att skaffa oss en bild av denna revolution och de tankar som omgärdade den, tar vi hjälp av den debatt som fördes mellan den brittiske politikern och filosofen Edmund Burke och hans diametrala motsats, den professionelle världsrevolutionären Thomas Paine, även han brittisk.
Inledning
När den brittiska politikern och filosofen Edmund Burke 1790 publicerade Reflections on the revolution in France, kritiserade han inte förändring i sig utan snarare de motiv och argument som låg bakom den. Han hade tidigare försvarat den amerikanska revolutionen, då han ansåg att männen bakom denna revolution hade fog för sin strävan att uppnå självständighet.[1] Det som huvudsakligen fick Burke att påbörja skrivandet av Reflections hade sin bakgrund i den brittiske pastorn Richard Price skrifter, där han omfamnat de jakobinska idéer som uppkommit i upplysningens Frankrike. Burke beskriver hur han uppfattade Prices predikan:
”Before i read that sermon, I really thought I had lived in a free country; and it was an error I cherished, because it gave me a greater liking to the country I lived in”.[2]
Burke ville inte att de revolutionära principerna skulle spridas till England och tog därför avstånd genom att publicera sin berömda stridsskrift.[3]
Burke är bland annat känd för att ha betonat specifika element i vår tillvaro som inte får ignoreras när man avser genomföra sociala och politiska förändringar. Han företräder den över tid framväxande nationen och traditionen som primära faktorer att ta hänsyn till inför varje samhällsförändring.[4] Att reformera samhället i enlighet med den tradition som finns bevarad inom ramen för nationen, utgör en typ av referenspunkt för förändring. Att Burke inte bejakade den franska revolutionens ideal – vilket inkluderade upprättandet av allmän demokrati – har ofta förklarats med en påstått blind vurm för monarkin hos denne. Utöver att Burkes sociala och politiska bakgrund motsäger denna anklagelse – han representerade Whigpartiet som framförallt förordade parlamentets rättigheter – hittar man också exempel i hans legendariska skrift där han motiverar sitt ställningstagande gentemot dylika beskyllningar:
“It is common with them to dispute as if they were in a conflict with some of those exploded fanatics of slavery, who formerly maintained, what I believe no creature now maintains, ”that the crown is held by divine, hereditary, and indefeasible right.” These old fanatics of single arbitrary power dogmatized as if hereditary royalty was the only lawful government in the world, just as our new fanatics of popular arbitrary power, maintain that a popular election is the sole lawful source of authority.”[5]
Burke bör kanske utifrån citatet att döma inte betraktas som de extrema åsikternas förfäktare. De metoder han förespråkade var inte extrema. Han vände sig emot den enväldiga monarkin av samma anledning som han vände sig emot den extrema demokratin. Burke kunde inte heller sympatisera med en revolution där målet var att i grunden förändra världen via universellt grundade anspråk istället för att, vilket vore rimligare, bekräfta ett erkänt förhållande till en etablerad och erkänd tradition.[6]
Kort efter att Burke publicerat sitt beryktade verk påbörjade Thomas Paine sitt skriftliga försvar av samma revolution som den irländsk-brittiska politikern så kraftigt tagit avstånd ifrån. Paines Rights of Man utkom 1791 och bemötte de argument som Burke riktat mot revolutionens idéer. Paine utgick från att alla mänskliga rättigheter hade sitt ursprung i naturen. De var inte beroende av några institutioner eftersom dessa rättigheter då skulle vara möjliga att godtyckligt återtas av de som hade makten inom institutionerna. Paine menade att de mänskliga rättigheterna inom ramen för de politiskt styrda institutionerna snarare är att betrakta som förlänade privilegier och inte – som de borde uppfattas vara – av naturen givna, ovillkorliga rättigheter.[7]
Det som Burke försöker förmedla i sin skrift mot den franska revolutionen kan enklare förstås mot bakgrund av Paines kritik. I framställningen vill jag tydliggöra Burkes argumentation i Reflections genom att använda mig av den kritik som Paine riktar mot dennes tankar i Rights of Man. För att skapa en frågeställning som kan leda till en fruktbar analys av deras förhållande till den franska revolutionen, vill jag därför inrikta mig på tre specifika områden hos Burke och Paine. Jag skall presentera deras respektive syn på ärftlighetsprincipen, samtidigt som jag skall undersöka de huvudsakliga variationer som infinner sig i deras beskrivning av frihetsbegreppet. Slutligen avser jag framlägga Burkes försvar av fördomen (som enligt Paine innebär att man erkänner band till specifika värden utan att betrakta deras rationella grund) och den innefattande traditionen, för att sedan tydliggöra dennes ståndpunkter genom att använda Paines kritik av fördomen som kontrast. Efter att jag skildrat de huvudsakliga argument som anförs på dessa tre huvudområden skall jag avslutningsvis försöka sammanfatta tematiken i deras argumentation.
Förhoppningsvis kan framställningen illustrera det som jag inledningsvis resonerade kring, nämligen hur man förhåller sig till samhällsförändringar och de faktorer som ligger bakom dessa.
Bakgrund
Edmund Burke föddes 1729 (eller 1730) i Dublin på Irland. Fadern var en duktig advokat med protestantisk bakgrund, medan modern kom från den katolska Nagle-familjen, som tidigare ägt stora egendomar men som på grund av försummelse mist en stor del av sin förmögenhet. Religionen tog Burke efter sin far – någon som han visade mer respekt än tillgivenhet. Efter att ha erhållit sin grundläggande utbildning i en kväkarskola började han 1743 på Trinity College i Dublin, där han skolades i de klassiska skrifterna. Efter examen flyttade han 1750 till London för att studera juridik, något som innebar att hans intresse för engelsk politik blev större, samtidigt som han började få kontakter i olika politiska kretsar.[8]
Burke sökte sig till de politiska grupperingar som ansågs vara särskilt tongivande i samtiden. Det var ingen tillfällighet att Burke kontaktade den parlamentsgruppering som kallades för Whigs. Den starka stratifieringen av samhället innebar att det krävdes en särskilt bra social bakgrund för att få något större inflytande. Det som främst värderades hos Whigs var privategendom och handel. Att dessa upphöjdes av Whigpartiet kan mycket väl ha påverkat Burkes anslutning till det. Whigs representerade den samhällsgrupp som hade stärkt sig på den gamla katolska elitens (samma slags elit som Burkes moder härstammade ifrån) bekostnad i samband med den ”ärorika revolutionen” 1688. Burkes familj hade anpassat sig och kanske ansåg han att det endast vore konsekvent att förhålla sig till den nya protestantiska och liberalt färgade handelseliten. Att parlamentets ställning stärktes i samband med denna nya ordning kan också förklara Burkes försvar av densamma.[9]
Mellan åren 1765-1794 satt Burke som ledamot i det brittiska underhuset. Utöver detta arbetade han även som sekreterare till två aristokratiska parlamentsledamöter. Han bidrog kontinuerligt med inlägg till den pågående politiska debatten fram till dess att han dog 1797.
Under hela sin livstid betraktade Burke den brittiska eliten som relativt öppen i förhållande till exempelvis den franska eliten. ”I Storbritannien fanns inte någon skarp gräns mellan adel och medelklass, vilket enligt hans åsikt också gav frihet för individer att, oavsett social bakgrund, visa sin duglighet i krävande yrken och sysslor”, som Carl Johan Ljungberg skriver.[10] En bidragande faktor till de nya maktförhållanden som etablerades var säkerligen religionen. Protestantismens ökade inflytande i samband med den ”ärorika revolutionen” 1688 hade motiverats utifrån en gryende ekonomisk omvandling, men också utifrån den anglikanska kyrkans tradition. I Frankrike stod de protestantiska hugenotterna som representanter för en samhällsgrupp som brittiska Whigs säkerligen hade kunnat identifiera sig med – skillnaden var som bekant att hugenotterna förföljdes och drevs bort från Frankrike, medan man i England gjorde utrymme för samma slags gruppering. I det ena landet motiverades den nya ordningen enligt den religiösa och ekonomiska omvandlingen, medan en ny ordning bekämpades i Frankrike – det fanns rum för ekonomiska omvandlingar men inte om dessa samtidigt medförde religiösa förändringar. Religionens utformning i England bidrog kanske mer till den sociala rörlighet som Burke noterade än vad man vanligen hör talas om. Kanske kan man här finna ett bland många frön till den franska revolutionen. Man hade tryckt undan en ekonomiskt expanderande grupp, vars sociala rörlighet därmed hade begränsats avsevärt. Eftersom den sociala rörligheten i 1700-talets Frankrike var fortsatt begränsad, framstod revolution som ett alltmer attraktivt alternativ.
En annan viktig bakgrund till Edmund Burkes ståndpunkter hittar vi i den nya globala ekonomiska ordning som växer fram under 1700-talet. De största vinsterna fanns i utrikeshandeln och att få möjlighet att representera de olika handelsbolagen betraktades som ett smart drag inför framtiden. Även detta resonemang kan stärkas utifrån de personliga erfarenheter som Burke hade i ämnet – släkten på hans moders sida hade som bekant tappat sitt inflytande i takt med den sociala och ekonomiska utvecklingen. Själv ville han se till att han tillhörde den inflytelserika grupp som hade framtiden för sig.[11]
Utan att fördjupa sig ytterligare i denna grundläggande kontext, skall några huvudsakliga åsikter som Burke förfäktar i Reflections lyftas fram, i enlighet med den tematik som presenterats tidigare.
Ärftlighetsprincipen
Ett centralt tema för Burke är ärftlighetsprincipen. När Burke framför sina tankar kring ärftligheten blir det enklare att begripa hans övergripande resonemang om den naturliga, organiska utvecklingen:
“At no time, perhaps, did the sovereign legislature manifest a more tender regard to that fundamental principle of British constitutional policy, than at the time of the Revolution, when it deviated from the direct line of hereditary succession. The crown was carried somewhat out of the line in which it had before moved; but the new line was derived from the same stock. It was still a line of hereditary descent; still a hereditary descent in the same blood, though a hereditary descent qualified with Protestantism. When the legislature altered the direction, but kept the principle, they showed that they held it inviolable.”[12]
Citatet illustrerar Burkes hållning på ett väldigt intressant sätt. Han pekar ut ärftlighetsprincipen som den kanske viktigaste beståndsdelen i den brittiska konstitutionen. Under revolutionen avvek man från den ärftliga successionsordningen – det var dock inte principen i sig utan snarare dess utformning som man avvek ifrån. Även om lagen omformulerades överensstämde den ändå med samma ledande princip som tidigare. Burke hävdar utifrån detta resonemang att revolutionens förespråkare missuppfattat den engelska revolutionen. Istället för att betrakta revolutionen som en avvikelse eller modifierad bekräftelse av det tidigare styrets principiellt korrekta grund, har de betraktat avvikelsen som normen.[13] Det bör också noteras att när Burke går igenom ärftlighetsprincipen betonar han samtidigt erfarenhetens betydelse. ”No experience has taught us, that in any other course or method than that of an hereditary crown, our liberties can be regularly perpetuated and preserved sacred as our hereditary right.”[14] Det kunskapsteoretiska betonandet av erfarenheten är intressant att observera i Burkes resonemang. Kunskapsackumulation beror på erfarenheten och likadant förhåller det sig med den gradvist framväxta staten. Här finner vi möjligen en ansats till framstegstro hos Burke, även om just denna variant ligger närmare Francis Bacons uppfattning om framsteget än den uppfattning som de franska revolutionärerna förordade.
Bland de som inte accepterade Burkes ståndpunkter fanns alltså Thomas Paine. Enligt honom hade den engelska revolutionen varit legitim, då dess anhängare i de högre respektive de lägre samhällsklasserna agerat i enlighet med den frihetliga tidsandan. Enligt Paine hade de beslutsfattande personerna i detta sammanhang en gudomlig rättighet att förändra styrets utformning. Det som de emellertid saknade rätt för var att binda upp kommande generationer till samma konstitution i all evighet:
“[…]or who shall govern it; and therefore, all such clauses, acts or declarations, by which the makers of them attempt to do what they have neither the right nor the power to do, nor the power to execute, are in themselves null and void. Every age and generation must be as free to act for itself, in all cases, as the ages and generations which preceded it.”[15]
Paine betonar inte erfarenhetens betydelse. Mänskliga rättigheter är universella och för evigt givna. Gentemot Burke kan vi alltså dra slutsatsen att Paine inte vill belägga människan med någon skuldmässig tacksamhet som hon skall bära med sig över tid och rum och som riskerar att utgöra ett hinder för de som vill bekämpa orättvisor. Burke betraktade lagarnas och institutionernas själva existens som en slags bekräftelse på deras validitet. De värden som förmedlas i Burkes ideala samhälle återspeglar ett slags heligt förhållande, där de olika värdena inte kan betraktas separat från de rådande lagarna. Paine börjar i andra änden: endast det mänskliga förnuftet kan avgöra vilka lagar och styrelseformer som är att betrakta som giltiga. I det konserverande samhället hittar vi värdenas giltighet i de traditionella institutionerna. För Paine står förnuftet obundet till traditionella inrättningar, vilket innebär att ärvda privilegier betraktas som en direkt orimlighet, eftersom dessa baserar sig på erfarenheten – som alltså står under förnuftet i rang.
Burkes tankegångar går i motsatt riktning. Han håller förvisso med Paine om att det existerar ett samhällskontrakt mellan människorna i staten. Burke betonar dock att ett eventuellt slutmål (som han inte beskriver särskilt ingående) som samhällskontraktet skall medverka till, inte kan uppnås om vi inte betraktar uppfyllelsen av detta mål som en gradvis process. För att bevara kontraktets legitimitet är det därför nödvändigt att verka i sina förfäders anda och föra vidare den till sina efterkommande. […]”it becomes a partnership not only between those who are living, but between those who are living, those who are dead, and those who are to be born”.[16]
Det är de levande generationerna som står i fokus för Thomas Paine, som förnekar existensen av ett meningsfullt band till det förgångna, liksom till morgondagen: ”I am contending for the rights of the living, and against their being willed away, and controuled and contracted for, by the manuscript assumed authority over the dead; and Mr Burke is contending for the authority of the dead over the rights and freedom of the living.”[17]
Utifrån argumentationen kan vi dra några generella slutsatser. Både Burke och Paine accepterar samhällsförändring som ett faktum, dock utifrån varierande utgångspunkter. Burke betraktar förändringen mot bakgrund av tidigare traditioner och seder, medan Paine utgår ifrån en universalistisk synvinkel, där förändringen ställs i relation till en idealbild, inspirerad av förnuftet. Burke ställer sig bakom ärftlighetsprincipen, då den stämmer överens med dennes övergripande empiriska perspektiv. Ärftlighet och kunskapsackumulation blir på sätt och vis samma sak för Burke. Paine kritiserar ärftlighetsprincipen eftersom den varken överensstämmer med dennes rationalistiska hållning eller uppfyller kravet på att all auktoritet bör härröra från folket (alltså allmänviljan).[18]
Frihetsbegreppet
En annan central del i Reflections är frihetsbegreppet. Det har hävdats att Burke betraktade friheten som den avgörande faktor som alltid bistått människans skapande förmåga. För att säkra friheten är det bland annat nödvändigt att bevara de institutioner som anses godartade och förbättra de som är dåliga. Godtycklig maktutövning skall bekämpas via den anpassningsbara lagen som, för att få fullständig legitimitet, måste visa sig förankrad i de rådande samhällsförhållandena.[19] Burke betraktar friheten som relativ, då den för vissa individer används som ett maktmedel, där begreppet snarare blir en slags eufemism för kontroll. Genom denna reservation ställer han sig alltså tveksam till frihet som ett egenvärde i alla sammanhang. Det komplicerade är att balansera olika människors frihet inom ramen för en och samma stat:
“Men cannot enjoy the right of an uncivil and of a civil state together. That he may obtain justice he gives up his right of determining what it is in points the most essential to him. That he may secure some liberty, he makes a surrender in trust of the whole of it.”[20]
Detta innebär att friheten måste underkasta sig begränsningar, vilket betraktas som avgörande för att samhället överhuvudtaget skall fungera.[21] Samhällets förhållande till frihetsbegreppet är historiskt relativ, menar Burke. Detta innebär att individen som företeelse måste betraktas mot bakgrund av det specifika samhälle som denne verkar i.[22] ”No cold relation is a zealous citizen”, hävdar Burke och förklarar att i ett samhälle där individens frihet anses obunden alla institutioner och där den dyrkas som ett egenvärde, uppstår splittring.[23] Med sin kumulativa syn på samhället och kunskapen tolkar Burke således det fulla utövandet av friheten som en underordnad företeelse till samhällsförändringar i stort. De impulser som människor känner måste alltså begränsas till förmån för kontinuitetens skull:
“A man full of warm speculative benevolence may wish his society otherwise constituted than he finds it; but a good patriot, and a true politician, always considers how he shall make the most of the existing materials of his country.”[24]
Hos Burke är alltså frihet som begrepp inte någon absolut företeelse utan ställs i samband med hur den brukas. Om inte friheten brukas med omsorg hamnar man i en situation där friheten görs godtycklig och där dess innebörd urvattnas. Burkes syn på staten skiljer sig därför gentemot den syn som bland annat filosofen John Locke representerar. För honom var samhället individernas verk och därför måste all legitimitet hämtas ifrån just dessa. Individernas skiftande preferenser garanterade samhällets föränderlighet. Burke hävdar att vi föds in i en gemenskap och att vi därigenom är betingade att verka inom dess ramar. Utövandet av friheten är alltså beroende av kontexten ifråga.[25]
En annan skiljepunkt mellan de båda tänkarna rör styrelseformen. Thomas Paine positionerar sig nära Locke när han skall förklara styrelseformens uppkomst:
“It has been thought a considerable advance towards establishing the principles of Freedom, to say, that government is a compact between those who govern and those who are governed: but this cannot be true, because it is putting the effect before the cause; for as man must have existed before governments existed, there necessarily was a time when governments did not exist, and consequently there could originally exist no governors to form such a compact with. The fact therefore must be, that the individuals themselves, each in his own personal and sovereign right, entered into a compact with each other to produce a government: and this is the only mode in which governments have a right to arise, and the only principle on which they have a right to exist.”[26]
Utifrån citatet kan vi än en gång notera Paines rationalistiska hållning. De naturgivna rättigheterna, däribland friheten, anses existera utanför den kontext som samhället utgör. Människan ingick inte i ett samhällskontrakt för att försämra sina rättigheter, utan för att säkra dessa, säger Paine.[27] Det är samhällets uppgift att se till att den ursprungliga frihetsprincipen (som alltså existerar oberoende av samhället) omvandlas till överensstämmande civila rättigheter. Detta förhållningssätt skiljer sig gentemot det Burke representerar då denne som bekant lägger större vikt vid samhällets bevarande. Medan denne betraktar samhället och dess institutioner som en kvittens på en kontinuerlig och önskvärd utveckling, betraktar Paine det i dess idealiska – utopiska – form. I Rights of Man refererar Paine till den franska revolutionens deklaration om de mänskliga rättigheterna för att förklara vad han ser som grunden för all frihet. Han hänvisar framförallt till de tre första artiklarna:
Article I – Men are born and remain free and equal in rights. Social distinctions can be founded only on the common utility.
Article II – The goal of any political association is the conservation of the natural and imprescriptible [i.e., inviolable] rights of man. These rights are liberty, property, safety and resistance against oppression.
Article III – The principle of any sovereignty resides essentially in the Nation. No body, no individual can exert authority which does not emanate expressly from it.[28]
Burke opponerar sig i sin skrift mot dessa artiklar då de enligt honom inte är något annat än abstrakta principer. Bara i en tyrannisk demokrati kan man få gehör för åberopandet av dessa principer, hävdar Burke.[29] Vi finner genomgående hos Burke en empiristisk tankegång och detta präglar även hans syn på frihetsbegreppet. Revolutionärerna i Frankrike hade talat sig varma för vissa abstrakta principer vars förverkligande de ansåg utgöra det högsta målet. För Burke fanns det två huvudsakliga färdigheter som ansågs nödvändiga för att kvalificera en statsman: den kontemplativa förmågan och den praktiska dugligheten, som enligt Burke saknades hos representanterna i den franska nationalförsamlingen.[30]
Burkes frihetsbegrepp omgärdas av den klassiska aristoteliska gemenskapstanken, där individualiteten först och främst bedöms mot bakgrund av det samhälle som den utformas i. Samtidigt betonar han nödvändigheten av att balansera individernas friheter för att bevara samhället och därmed också den kontext som i slutändan formas just av det utrymme som lämnas åt individernas kreativa förmåga. Individens frihet beror därmed på staten – på samma sätt som statens bevarande är beroende av individernas kreativa frihet.
Paine betraktar närmast staten som en slöja ovanpå det förnuftiga folket. Det är inte tal om att inskränka friheten för statens skull; han betraktar upprätthållandet av friheten som ett ändamål som staten skall bidra till. För Burke existerar ingen sådan distinktion. Frihetens bidrag till samhället blir en förutsättning för dess långsiktiga bevarande; om inte friheten upprätthålls utvecklas inte heller staten.
Vi kan konstatera att Burke betraktar statens utveckling som starkt beroende av friheten. Upprätthållandet av friheten ses därför inte bara som ett mål i sig, utan också som ett medel för statens självförverkligande. Paine betraktar istället säkrandet av den totala friheten som det överordnade målet, alldeles oberoende statens existens. Frihetens universella giltighet innebär att den inte kan betraktas som relativ till någon stat eller till några andra dygder – friheten utgör enligt resonemanget själva grunden för dessa dygder.
Fördomen
Det kanske mest kontroversiella anspråket Burke gör i Reflections gäller fördomens och traditionens funktion i samhället. Det var en ledande tanke hos Burke att människor styrs av ”obildade känslor”. Ingen människa kan veta allting – inte minst eftersom det hela tiden finns nya saker att lära sig:
“The science of government being therefore so practical in itself, and intended for such practical purposes, a matter which requires experience, and even more experience than any person can gain in his whole life, however sagacious and observing he may be, it is with infinite caution that any man ought to venture upon pulling down an edifice which has answered in any tolerable degree for ages the common purposes of society, or on building it up again, without having models and patterns on approved utility before his eyes.”[31]
Fördomen blir därför en stabil grund att luta sig mot, särskilt i osäkra tider. Människans förmåga att finna kunskap är begränsad eftersom vår erfarenhet är begränsad. Burkes hyllande av fördomen som ett slags samlat förnuftskapital är i enlighet med hans kunskapsteoretiska hållning fullt logisk.[32] Traditionen framställs i liknande dager hos Burke. Den används i hans politiska resonemang som den stabiliserande motkraften till det impulsiva egenintresset hos de franska revolutionärerna. Just revolutionärernas medvetna försummande av traditionen utgör ett av de primära problemen med hela revolutionen, menar Burke. Eftersom revolutionärerna närmast ensidigt betonat förnuftets obegränsade möjligheter och den egalitära principen, har de även suddat ut tidigare betydelsefulla distinktioner hos människan, som istället blivit en universell varelse, vars överordnade preferens anses vara friheten. Samhällets komplicerade sammansättning har inte erkänts, vilket inneburit att de grupper som av någon anledning inte ansetts vara ”kompatibla” med revolutionens mål, per automatik antagits vara dess fiender:
“[…]is it then a truth so universally acknowledged, that a pure democracy is the only tolerable form into which human society can be thrown, that a man is not permitted to hesitate about it’s merits, without the suspicion of being a friend to tyranny, that is, of being a foe to mankind?”[33]
Enligt Burke blir demokratin den mest godtyckliga styrelseformen, då den utgår från en temporär folklig opinion. De universalistiska principer som förordas av Paine kan endast realiseras i ett demokratiskt statsskick, vilket innebär att ett försvar av traditioner och fördomar samtidigt fungerar som ett försvar för tyranni. Burke avvisar denna torftiga dualism och går vidare med att ytterligare exemplifiera fördomens betydelse:
“We are afraid to put men to live and trade each on his own private stock of reason; because we suspect that this stock in each man is small, and that the individuals would do better to avail themselves of the general bank and capital of nations, and of ages.”[34]
Burke kritiserar det “nakna” förnuft som revolutionärerna representerar. Istället för att bygga vidare på existerande fördomar väljer dessa att börja om från början och istället utgå från varje enskild människas förnuftbank. Fördomens betydelse för Burke är därför uppenbar, då den kan användas som referens oavsett individens förmåga att resonera. Föga oväntat kritiserar Paine fördomen som företeelse utifrån sin rationalistiska ståndpunkt:
“As to the prejudices which men have from education and habit, in favor of any particular form or system of government, those prejudices have yet to stand the test of reason and reflection. In fact, such prejudices are nothing. No man is prejudiced in favour of a thing, knowing it to be wrong. He is attached to it on the belief of its being right; and when he see it is not so, the prejudice will be gone. We have but a defective idea of what prejudice is. It might be said, that until men think for themselves the whole is prejudice, and not opinion; for that only is opinion which is the result of reason and reflection. I offer this remark, that Mr Burke may not confide too much in what has been the customary prejudices of the country.”[35]
Paines grundläggande hållning gentemot Burke framgår tydligt utifrån citatet – förnuftets seger framställs som närmast ofrånkomligt. De gamla fördomarna skall svepas undan till förmån för individens ofelbara förnuft. Enligt Paine kommer det alltid förekomma ignorans i ett samhälle men det betyder inte att förnuftet skall begränsas. Det som kan hindra förnuftet är just fördomen.[36] Detta blir tydligt utifrån citatet där han förklarar att människors försvar av fördomen har sin grund i att de erkänner dess giltighet – de har emellertid inte givits möjlighet att reflektera eller använda sitt förnuft för att analysera fördomen, då samhället i sin helhet aldrig har främjat deras möjligheter att göra detta. Det oförnuftigt präglade samhället har säkrat fördomens och traditionens totala hegemoni; genom att avskaffa de gamla samhällsinstitutionerna avlägsnar man därför samtidigt de fördomar som huserar där, hävdar Paine.
För Burke betecknar fördomen och traditionen olika ting. Fördomen erkänns som bristfällig eftersom den återger en förenklad bild av den kunskap som eftersöks. Om vi emellertid betraktar fördomen ur hela samhällets perspektiv, blir den dock ovärderlig. Den erbjuder lite kunskap åt ett stort antal människor. Traditionen berör samhället på en övergripande nivå medan fördomen snarare behandlar konkreta förhållanden. Burke pläderar för fördomen som praktiskt nödvändig och betraktar samtidigt traditionen som ett heligt samlingsnamn på vedertagna fördomar. Detta stämmer bra överens med det empiriska förhållningssätt som han återkommande uppvisar. En annan anledning till att Burke förordar fördomen är att han betraktar dess bevarande som en förutsättning för samhällets gemenskap. Reformationens omvälvningar kan ges som exempel. När den kristna läran splittrades och Luther förordade individens rätt att själv läsa Guds ord, öppnade detta samtidigt upp för nya tolkningsmöjligheter. Bibelläsning var inte längre någon esoterisk företeelse, utan blev så småningom något folkligt. Ju fler som fick tillfälle att tolka läran, desto mer splittrades också den religiösa sammanhållningen. Den protestantiska tolkningen har sedan reformationen splittrats upp i mängder av olika samfund, vilket inte kan jämföras med vare sig den katolska eller den ortodoxa kyrkans relativa oföränderlighet. Det är möjligt att Burke betraktade individens tolkningsförmåga som en splittrande, destruktiv företeelse i sig. Ju fler som tolkade och gav sin åsikt om rådande förhållanden i samhället, desto mer splittrat skulle samhället bli. Allt tänkande leder inte till samma sak – en gammal anti-rationalistisk hållning. Vad som kännetecknar det verkliga framsteget är kunskapsackumulation och kontinuitet, något som Burke ansåg att fördomen erbjöd. Därför betraktade han fördomen som ett viktigt fundament för samhället.
Att Paine kritiserar fördomen kanske främst bör ses mot bakgrund av dennes rationalism. Han tror på människans och individens förmåga att nå fram till det förnuftiga, så länge alla hindrande spärrar är borttagna. Fransmännen hade förhindrats rätten att bruka sitt förnuft – därför var också revolutionen mot monarkin berättigad. I resonemanget om fördomen finner vi en ansats till hur Paine betraktar moralen. I det förnuftiga samhället tycks allting vara underordnat friheten – de medel som krävs helgar ändamålet. Hos Burke måste istället målet helga medlen; just därför att människans rationella förmåga är begränsad upphöjs inte heller förnuftet till det överordnade idealet; istället betonas tradition och fördomar som viktiga förutsättningar för att bevara samhällets balans. En samhällelig balans som bygger på tradition och fördomar måste därför vara flexibelt utformad och ta hänsyn till olika seder och bruk, till skillnad från det förnuftiga samhället, där friheten utgör den allomfattande moralen. Det kan således ifrågasättas om inte det samhälle som Paine förordar snarare uppmuntrar till likriktning (i enlighet med den ”enda” moralen) än att det skulle resultera i en jämlikhetsbaserad pluralism.
Sammanfattande reflektioner
För att sammanfatta vad som framkommit i framställningen tänker jag betona de huvudsakliga perspektiv som gör sig gällande utifrån de olika jämförelsepunkterna mellan Burke och Paine. Det är som beskrivits tidigare de mest betydande punkterna i Burkes Reflections som jag avsett belysa genom att kontrastera dessa mot Paines invändningar i Rights of Man.
Genom att överblicka de argument som framförs hos de båda herrarna rörande de tre punkterna, kan vi konstatera att det existerar en tydlig filosofisk skiljelinje. Där Burke betonar samhällets samlade erfarenhet betonar istället Paine individens förnuftsförmåga. När Burke försvarar ärftlighetsprincipen som viktig bas för ett stabilt samhälle och en kontinuerlig utveckling, angriper Paine den istället genom att påpeka att varken klokhet eller allmän kunskap är några ärftliga företeelser – vilket implicit antyder att den samhälleliga utvecklingen överlag må vara stabil, men inte förnuftig.
Deras syn på frihetens betydelse skiljer sig också åt. För Burke blir friheten en komponent bland flera i samhällets kollektion av livsbetingelser. Friheten ses hos honom som central då den bidrar till samhällets kreativa sida, vilket är nödvändigt för att förbättra samhällsförhållanden. För Paine är friheten den överordnade moralen; om vi är tvingade att bryta mot etablerade regler för att uppnå frihet är detta tillåtet – ett resonemang som alltså öppnar upp för revolution. Exempelvis är pliktkänsla en dygd men den anses av Paine och hans gelikar alltid vara underordnad rätten till frihet. Det är frihetens totalitära anspråk på de andra dygdernas bekostnad som Burke främst kritiserar.
Burke förfäktar traditionens och fördomens betydelse i samhället. Fördomen är alltid tillgänglig oavsett människors individuella förnuftsförmåga. Att förlita sig på denna existerande kunskap är bättre än ingenting. Olika människor kommer alltid att handla olika i ett osäkert läge enligt Burke. På samma sätt fungerar traditionen; som liknelse kan vi betrakta den som en nedtrampad stig. Istället för att gå ut i skogen och trampa ned en ny stig i förnuftets namn – som vi inte vet vart den leder – är det bättre att följa de etablerade spåren för att se till att vi inte tappar bort oss fullständigt. Om vi inte har någon stig att följa försvinner hela meningen med att överhuvudtaget bege sig ut i skogen (vilket i analogin motsvarar styret av samhället). För Paine är fördomen nästintill ett statiskt tillstånd och traditionen dess skenheliga slöja. Om Paine dras in i liknelsen skulle han snarare påpeka det onödiga i att vandra en väg som inte leder fram till förnuftets frigörelse. Den etablerade stigen (fördomen) är likväl oduglig då den används på bekostnad av förnuftet. De som använder förnuftet trampar förvisso en ny stig, men när den väl är etablerad kommer den att betraktas som lika uppenbar som den tidigare existerande fördomen.
Efter att ha belyst både Burkes och Paines ståndpunkter kan det slutligen konstateras att det finns en stabil tankeriktning hos de båda som framträder när huvudpunkterna analyseras. Det är som tidigare redovisats Burkes empiriska respektive Paines rationalistiska hållning. Det som skiljer deras syn på den franska revolutionen är således en klassisk västerländsk dikotomi, som uppenbarligen bidrar till debatt men som inte heller kan leda fram till någon evigt giltig slutsats. Således kan Reflections och den reaktion som den framkallade betraktas i ett uråldrigt sammanhang där förnuftet ställs mot erfarenheten, där Descartes ställs mot Bacon och där Aristoteles ställs mot Platon. Den dikotomi som präglar Reflections och som tydliggörs genom Rights of Man förklarar Burkes hållning. Han försvarar ärftlighetsprincipen då den betraktas som synonym med erfarenheten; om han trott på individens rationella förmåga hade inte en distinktion mellan ärftlig auktoritet och meritbaserad auktoritet varit nödvändig. Han är skeptisk till individens förmåga, vilket bekräftas av hans engagemang för den samhälleliga gemenskapen. Burkes syn på frihetsbegreppet kan också förklaras mot bakgrund av detta – människans rationella brist innebär att hon inte heller kan vara fri i bemärkelsen att hon inte behöver ta hänsyn till andra moraliska värden. Vore vi tillräckligt rationella skulle andra moraliska värden än frihet inte existera, vilket alltså stödjer Burkes allmänna resonemang om erfarenheten: fördomar har en reglerande funktion som bidrar till människans känsla för gemenskap. Den ensidiga tron på förnuftet anses vara bristfälligt enligt Burke; förnuftsidealet är svagt eftersom det förutsätter att alla människor besitter en likartad rationell förmåga. Avslutningsvis kan det hävdas att traditionen så som den presenteras i Reflections placerar in både frihetsbegreppet och ärftlighetsprincipen i ett tydligt sammanhang. På samma sätt som ärftlighet utgör en bekräftelse på förnuftets begränsningar, verkar regleringen av friheten i samhället som ett exempel på existensen av andra betydelsefulla dygder. Hyllandet av traditionen blir därför också en hyllning till vad Burke betraktas som reellt existerande – ett samhälle baserat på praktisk erfarenhet och som präglas av en balans mellan många olika dygder.
[1] Nordin, Svante, Filosofins historia, Studentlitteratur AB 2003, s. 368-369.
[2] Burke, Edmund, Reflections on the revolution in France, Dover Publications 2006, s. 52.
[3] Ljungberg, Carl Johan, Edmund Burke, SNS Förlag 2008, s. 74.
[4] Liedman, Sven-Eric, Från Platon till kriget mot terrorismen, Albert Bonniers förlag 2005, s. 149.
[5] Burke, (2006), s. 24.
[6] Nordin, (2003), s. 369.
[7] Paine, Thomas, Rights of Man, Common Sense and Other Political Writings, Oxford 2008, s. 90.
[8] Ljungberg, (2008), s. 11-12.
[9] Ljungberg, (2008), s. 12-13.
[10] Ljungberg, (2008), s. 16.
[11] Ljungberg, (2008), s. 9.
[12] Burke, (2006), s. 19-20.
[13] Burke, (2006), s. 20.
[14] Burke, (2006), s. 22.
[15] Paine, (2008), s. 91-92.
[16] Burke, (2006), s. 96.
[17] Paine, (2008), s. 92.
[18] Paine, (2008), s. 95.
[19] Ljungberg, (2008), s. 38.
[20] Burke, (2006), s. 58.
[21] Ljungberg, (2008), s. 39-40.
[22] Ljungberg, (2008), s. 41.
[23] Burke, (2006), s. 199.
[24] Burke, (2006), s. 158.
[25] Ljungberg, (2008), s. 43-44.
[26] Paine, (2008), s. 121-122.
[27] Paine, (2008), s. 119.
[28] Paine, (2008), s. 165.
[29] Burke, (2006), s. 124.
[30] Burke, (2006), s. 159.
[31] Burke, (2006), s. 59.
[32] Ljungberg, (2008), s. 72.
[33] Burke, (2006), s. 124.
[34] Burke, (2006), s. 86.
[35] Paine, (2008), s. 207-208. (Citatet är hämtat från det tillägg som Paine gjorde till Rights of Man 1792)
[36] Paine, (2008), s. 190.
Om skribenten: carlfaust
