Diskussionen kring vad som konstituerar en etnicitet och vad som håller den samman, har blivit högaktuell i vår tid. I en stat där allt fler olika befolkningsgrupper lever med varandra och skall samsas om samma resurser, tvingas alla begrunda vad begrepp som etnicitet egentligen innebär. Att veta vem man själv är och vilken grupp man ytterst sett tillhör, blir väldigt betydelsefullt. En historisk tillbakablick är därmed på sin plats, närmare bestämt mot Napoleon-tidens Tyskland, där den tyske filosofen Johann Gottlieb Fichte genom sin föreläsningsserie Tal till tyska nationen, livfullt resonerade kring temat.
Fichte och tyskarnas nationaluppfostran
Halvmesyrernas tid är förbi, klargör den tyska idealistiske filosofen Johann Gottlieb Fichte (1762-1814) i sina föreläsningar, Tal till tyska nationen (1809). Det var vid en sannerligen allvarlig tidpunkt som Fichte höll sina tal till tyskarna. Kriget på den europeiska kontinenten rasade för fullt och Berlin, där talen hölls vintern 1807-1808, var ockuperat av Frankrike. Det var också Frankrike som främmande makt som talen riktade sig emot, dock utan att landet i talen någonsin nämndes vid namn.[2] Istället talar Fichte om Utlandet (Das Ausland), en tidlös motpol till den tyska nationen.
Fichte försöker genom sina tal väcka insikt hos tyskarna om vad som krävs för att den tyska nationen skall bevaras. Han framför krav på att en nationaluppfostran skall etableras.[3] Fichtes engagemang för en nationellt enhetlig uppfostran skall betraktas mot bakgrund av hans egna erfarenheter som privatlärare, ett yrke han upplevde som frustrerande eftersom hushållen oftast krävde skiftande uppfostringsmetoder.[4] I sina tal återknyter Fichte till en rad traditionellt viktiga nationalistiska utgångspunkter, exempelvis de faktorer som utgör en nation och vad som kan hota dess existens. Viktigt är också att förklara de rötter som ger upphov till dessa utgångspunkter. En konstruktivistisk ansats skulle göra gällande att nationalismen är bunden till en historisk kontext, varur den uppges blivit skapad, medan en så kallad realistisk hållning snarare framhäver dess föränderlighet och skiftande relevans. Att Fichte håller sina tal i det ockuperade Berlin innebär att det utländska hotet uppfattas som något konkret. De åhörare som lyssnar till talen förstår allvaret i Fichtes resonemang – Utlandets negativa inverkan på den tyska nationen uppenbarar ju sig utanför den själva sal de sitter i. Intressant är att Fichtes nationalistiska program presenteras i en situation där Utlandet är som mest närgånget, ja, när den tyska nationen i hans mening tycks vara som mest hotad. Detta ger upphov till en mängd intressanta problem, varav ett gäller nationens beståndsdelar. Förhåller det sig måhända på det sättet, att denna med nödvändighet behöver motpoler definierade genom etnicitet, språk, religion eller andra markörer? Är nationens egenskaper en reaktion på motpolens egenskaper, rätt och slätt?
Vad som upplevs konstituera en nation under 1800-talets början är viktigt att förstå för att kunna greppa dess utbredning. Syftet med denna text är att ge en allmän bild av Fichtes tyska nation genom att beröra dess huvudsakliga beståndsdelar så som de framträder i Tal till tyska nationen och att finna en gemensam grund för dessa. Detta är relevant för att belysa generella utvecklingslinjer i den tyska nationalismen men också för att illustrera en eventuell skillnad eller likhet i förhållande till andra nationalistiska tankeströmningar.
Fichte inleder sin föreläsningsserie med att klargöra sina utgångspunkter. Han talar för tyskarna, detta folk som, trots att de levt åtskilda i århundraden och slumrat, likväl utgör en och samma nation. Det är med hjälp av en medvetenhet om tyskarnas gemensamma grunddrag, där mottagligheten för bildning starkt betonas, som nationens öde skall räddas från konfrontationen med Utlandet. För att åstadkomma detta måste tyskarna komma till insikt om det rådande läget. Han förklarar att:
”[…]min ande församlar den bildade delen av hela tyska nationen från alla de länder, varöver den är spridd, omkring sig, betänker och beaktar allas vårt gemensamma läge och våra förhållanden[…]”[13]
Detta är en idealistisk hållning. Genom att reflektera och överväga situationen skall tyskarna inse allvaret i det ämne Fichte beskriver. Han uttrycker sin förhoppning att denna reflektion till slut även skall utforma sig i handling.[14] Värt att notera är att Fichte vänder sig till den bildade delen av den tyska nationen, vilket inte är särskilt förvånande då det är den grupp i samhället som har inflytande över de olika uppfostringsinstitutionerna. Han förklarar vidare att den tyska nationens utveckling alltid drivits på av det vanliga folket och att det därefter endast vidarebefordrats till de bildade stånden. ”[…]de nuvarande bildade och deras efterkommande skola bli folket och att ur det hittillsvarande folket skall uppkomma ett annat högre bildat stånd”, förklarar Fichte.[15] Detta kan tolkas som att han anser att de bildade stånden inte gjort det som förväntats av dem och att de därför borde lämna plats åt uppfostrare från det ”vanliga” folket. Han gör emellertid ingen sådan explicit distinktion, utan Fichte talar till alla tyskar.
En första viktig grundval i den nation som Fichte beskriver är alltså utbildningsväsendet. ”[…]det är en fullständig förändring av det hittillsvarande uppfostringsväsendet som jag föreslår som det enda medlet att vidmakthålla tyska nationen i tillvaron”, slår han fast.[16]
Målet med denna uppfostran är att ena nationen – tyskarna skall danas till en sammansvetsad nation. Eftersom denna uppfostran angår hela folket menar Fichte att den skall erbjudas alla ”[…]så att den ej blir ett särskilt stånds bildning, utan att den blir nationens bildning rätt och slätt som sådan[…]”.[17] På så vis skall en nationaluppfostran etableras, som inte tar hänsyn till ståndens olikheter.
Utmärkande för den nya uppfostran är de ökade kraven på studenterna. Hårdare regler och tydligare inlärningsplaner skall enligt Fichte bidra till att dessa får kontroll över sina impulser. Det är nödvändigt att dana viljan i enlighet med den uppfostran som erbjuds, för att:
”[…]den nya uppfostran just bestå däri, att den på den mark, vars bearbetande den åtar sig, fullständigt förintar den fria viljans frihet och däremot framhäver den stränga nödvändigheten i beslut och omöjligheten av det rakt motsatta i viljan, på vilken man sedan skulle kunna säkert räkna och förlita sig.”[18]
Av detta kan man dra slutsatsen att Fichte i den tidigare uppfostran – som ju legat nationen till last – ser en godtycklighet, där var mans fria vilja knappast verkar för det helas (nationens) fördel. I det avseendet splittrar den fria viljan nationen och inverkar negativt på dess möjligheter att bestå. Ett annat viktigt element som ingår i den uppfostran som Fichte pläderar för som grund för den tyska nationen, är skyldigheten att handla för det helas skull – villkorslöst och utan att försätta någon i tacksamhetsskuld.[19] Inspirationen till den nya uppfostran hämtar han från den schweiziske pedagogen Johann Heinrich Pestalozzi, som betonar betydelsen av att skapa förebilder (Vorbilder) istället för avbildningar (Nachbilder). Pestalozzi och Fichte är överens däri att den nya uppfostran skall främja en lust till kunskap hos studenterna, istället för att som tidigare lära ut färdig kunskap till en passiv mottagare.[20] Det förnyade uppfostringsväsende Fichte eftersträvar har tämligen passande kallats för ett folkbildningsprojekt och det är väl föga förvånande att den gamle privatläraren senare också engagerade sig i organiserandet av det stora universitet som skulle anläggas i Berlin.[21] Den nationella folkbildning Fichte önskar upprätta utgör alltså en av de huvudsakliga beståndsdelarna i dennes uppfattning om den tyska nationens beståndsdelar.
Tyskarnas historiska egenskaper
Fichte bedömer den tyska identiteten i förhållande till andra germanska folkgrupper. Tyskarna har i egenskap av förmedlare förenat ”[…]den i det gamla Europa upprättade samhällsordningen med den i det gamla Asien bevarade sanna religionen, och så i och ur sig själva utvecklat en ny tid i motsats till den döda antiken”.[22] Det är möjligt att Fichte med detta specifikt åsyftar reformationen, som ju innebar en decentralisering av Roms makt och som samtidigt gav utrymme åt andra tolkningar av den kristna läran. Han beskriver också i andra delar av sitt tal reformationen som en gärning av världshistorisk betydelse från det tyska folkets sida. [23]
Tyskarna har alltså utvecklat en egen ordning, eller tid, som Fichte kallar det. Denna ordning inrättades i enlighet med urgermansk sed och bestod av ett statsförbund som var vagt underlydande till en inskränkt monark.[24] De tyska småstaternas komplicerade politiska förhållande till kejsaren i Wien, som var en maktpolitisk realitet innan Napoleonkrigen, skulle kunna anges som en analogi till den urgermanska ordning som Fichte beskriver.
En annan del av den identitet som existerar inom den tyska nationen är vad Fichte kallar den tyska anden. Ett viktigt grunddrag hos denna ande är att den åstadkommer mer än vad som ursprungligen åsyftades, den drar allt till sin logiska slutpunkt. Det primära exemplet på detta är Luther, som Fichte räknar som en stor förebild för tyskarna.[25]
Fichte nämner i sammanhanget en mängd dygder som kännetecknar den tyska nationen. En av dessa är vad han kallar det tyska allvaret, som tydligt manifesterar sig i reformationen. Denna dygd innebar att religionen befästes och att kyrkan intog en mer tolerant hållning gentemot andra tolkningar.[26] Anledningen till att protestantismen och andra tolkningar inte kunnat etablera sig i vad Fichte kallar för ”nylatinska länder” är ”[…]att det synes som om det behövts tysk grundlighet hos de regerande och tysk godmodighet hos folket för att finna denna lära i gott samförstånd med den högsta makten och på sådant sätt gestalta den”.[27] Tyska dygder behövs alltså för att etablera den ”nya läran”.
Fichte tillskriver de gamla germanerna, tyskarnas anfäder, ett flertal dygder. Ett öppet sinne, redlighet, trohet och heder nämns bland annat. Dock hamnade de som folk efter i andlig mening – förblev barbarer – då de inte tillräckligt snabbt tog del av kristendomen. Trots detta har de ändå lyckats utveckla handel och anlägga städer.[28]
Sammanfattningsvis kan de företeelser som beskrivits inordnas i en allmän tysk identitet. Denna identitet utgörs av en delad kristen tro bestående av katolicism och protestantism, där Fichte ser protestantismen som den mer andligt utvecklade varianten. Att Fichte refererar till den gamla europeiska maktordningen och det tyska stadsförbundet som något ursprungligt och som markör för tysk identitet är inte underligt – när han håller sina tal är båda dessa under uppluckring mot bakgrund av Napoleonkrigen. Någon maktinskränkt monark som symbol för balans finns inte att tillgå vid denna tidpunkt, tvärtom är det den absolute härskaren i form av Napoleon som framträder.
Åberopandet av Luther och möjligheten att åstadkomma förändring genom handling ligger i linje med Fichtes ambition. Den tyska nationen kommer inte leva vidare utan handling. Några av de dygder som tillräknas tyskarna är alltså redlighet, heder, trohet och ett öppet sinne. Således kompletteras den tidigare beskrivna nationaluppfostran med en allmänt beskriven tysk identitet, vilka sammantaget utgör delar av den tyska nationen.
Språket som markör för gemenskap
Språket har en avgörande betydelse för definitionen av Fichtes tyska nation. Det tyska språket innehåller dock inte i sig självt någon särskild kraft gentemot andra språk, enligt Fichte. Han förklarar:
”[…]och därvid beror det, något som jag från början bestämt vill säga, varken på den särskilda beskaffenheten av det språk som bibehålles av denna stam, eller på det de andras språk som upptages av denna andra stam, utan endast på det, att i ena fallet något eget behålles, i andra fallet något främmande antages; ej heller beror det på de förras härstamning, vilka fortsätta att tala ett ursprungligt språk, utan blott därpå att detta språk oavbrutet blir talat i fortsättningen, ty människorna bildas mera efter språket än språket efter människorna.”[29]
Viktigast är alltså att språkets ursprunglighet bevaras. Detta innebär att det tillåts utvecklas organiskt, utan konstlade interventioner. Fichte betraktar inte andra ursprungliga språk som mindre värda; om det finns lika ursprungliga och oförändrade språk som det tyska anser han dessa vara lika värdefulla att bevara.[30]
Det har anmärkts att Fichtes fixering vid språket som grundläggande beståndsdel i nationen och som förbindelselänk mellan de tyska staterna är något märklig, då det inom dessa stater också förekommer andra språk – liksom är fallet i de redan etablerade europeiska nationalstaterna vid denna tid, exempelvis Frankrike och England, där det inte finns samma besatthet över språkets betydelse.[31] En sådan invändning ter sig rimlig men drar inte de fulla konsekvenserna av det faktum att det inte existerade någon politiskt eller administrativt enhetlig tysk stat när Fichte höll sina tal. Den så kallade ”besattheten” över språket är därför inte så märklig – till skillnad från fallen Frankrike och England saknades politisk uppbackning i de tyska staterna, en slags garant som försvarade det inhemska språket mot utländska konkurrenter. Fichte insåg detta och därför tog han aldrig det tyska språkets existens för givet.
Kännetecknande för det tyska språket är att det enligt Fichte utströmmar som en ren naturkraft och därmed också betraktas som levande. Istället för att lära sig använda ett särskilt språk för bildningen – exempelvis latin – och ett annat endast i vardagliga situationer (modersmålet), så erbjuder det tyska språket enligt honom det bästa av båda världarna. ”Hos det folk som har ett levande språk griper själsbildningen in i livet[…]”, som Fichte uttrycker det.[32]
Avslutningsvis kan en reflektion vara på sin plats gällande språkets betydelse för nationen och vad Fichte möjligen menar med att ”människorna bildas mera efter språket än språket efter människorna”. Språket präglas inte nämnvärt av geografiska miljöombyten och är inte heller etniskt anknutet.[33] Det är genom en blandning med främmande språk som det ursprungliga språket tappar sin kraft. När ett språk förändras påverkas människan – när människans allmänna förutsättningar förändras påverkas inte språket i samma utsträckning. Detta är rimligt – Fichte menar ju att det tyska språkets ursprunglighet ligger i att tyskarna själva valde att behålla det när förutsättningarna till språkets bevarande inte var fullt så goda (när Rom och det latinska inflytandet var som störst). De som tog till sig Utlandets språk föll för omständigheterna – de kastade bort det ursprungliga.
Grunden för Fichtes resonemang utgörs av ett val; antingen väljer man bort det ursprungliga språket och låter sig påverkas negativt av det nya, eller så håller man fast vid det gamla och väljer därmed den andliga bildningens väg. Språkets betydelse för den tyska nationen är således självklar: den utgör en del av den allmänna tyska identiteten men har här ändå behandlats separat för att det är det enda sant ursprungliga i Fichtes definition av nationen.
Utlandet som motpol till det tyska
Fichte betecknar Utlandet som den ständigt återkommande motpolen till den tyska nationen. Det är inte fullt tydligt vad som avses med ordet i alla sammanhang – den inbegriper exempelvis inte skandinaverna, vilka är nära besläktade med tyskarna.[34] I generell bemärkelse tycks det utgöras av vad Fichte benämner som Romardömet (Römertum) – de nylatinska nationer som erövrades av romarna.[35]
Först skall motsatsen till Fichtes bildningsideal belysas, vilket associeras med Utlandet. Det tidigare utbildningssystemet kritiseras för att det främjat elevens egoism – det har misslyckats med att uppväcka en lidelse för det hela, det innersta av den verkliga livsimpulsen. Fichte anmärker:
”[—] Vidare har denna sålunda inskränkta bildning hittills endast erbjudits det synnerligen ringa mindretalet av de bildade stånden, som just på grund härav blivit så kallade, det stora flertalet däremot, på vilket det allmänna väsendet egentligen vilar, folket, har nästan fullständigt försummats av uppfostringskonsten och överlämnats åt den blinda slumpen”. [37]
Detta står i klar kontrast mot det uppfostringsväsende som Fichte anger som ideal för nationen. Hur skall nationen kunna bevaras när hänsyn inte visas till den stora majoritet som den i slutändan utgörs av? Denna selektiva uppfostran splittrar nationen enligt Fichte. Istället bör den erbjudas åt allt ”[…]utan undantag som är tyskt”.[38] Noterbart är alltså att bildningen skall erbjudas tyskarna, ej någon annan. Det är sannolikt att framförallt de ”nylatinska” folken är exkluderade från denna bildning – de bemästrar inte det tyska språket och saknar därmed den ursprunglighet som kännetecknar Fichtes tyska nation.
Det är inte underligt att Fichte kritiserar det tidigare uppfostringsväsendet för dess oförmåga att bidra till nationens enhet. Kännetecknande för nationalstaternas framväxt under 1800-talet var precis den slags monopolisering av språket med hjälp av ett förändrat utbildningsväsende som Fichte avsåg upprätta. Det existerade ännu inga nationalspråk i den meningen att alla medborgare i staten använde sig av samma språk och stavningsmetodik. Det var alltså av oerhörd betydelse att språket spreds via utbildningsväsendet för att enhetliggöra nationen. Det Fichte efterfrågade var ett stärkande av den tyska språkgemenskapen.[39]
Det gamla systemet för uppfostran uppmuntrade enligt Fichte vad han kallar för den ”fria viljans vacklande”. Bildningen har inte varit tillräckligt allvarlig, den har betraktats som ett tidsfördriv. Fichte vill att denna vilja skall tyglas och uppgå i vad han benämner nödvändighet.[40] Den fostran han kritiserar har inpräntat en sinnlig egenkärlek hos eleverna, vilket hindrat dessa från att finna något gott och kärleksfullt bortom sig själva. De har aldrig fostrats till att älska något högre för dess egen skull. Det som Fichte implicerar är värt att älska för dess egen skull är den tyska nationen.[41]
Även Utlandets politiska ambitioner kontrasteras mot den tyska nationens intressen. Fichte hävdar att ”[…]den utländska slugheten segrade lätt över den tyska oskulden och omisstänksamheten”.[42] Utlandet premierade sin egennytta på bekostnad av den tyska nationens egenart och profiterade på dess utsatta situation. Det är Utlandet och dess bedrägeri som är ansvarigt för att ha dragit in Tyskland i Europas ständigt pågående politiska maktkamper. De ambitioner som legat till grund för försöken att förändra tyskarnas situation – framförallt strävan att upprätta en tysk politisk enhet – har motarbetats av Utlandet, som hävdat att detta riskerar att rubba maktbalansen i Europa. Detta är inget annat än struntprat, hävdar Fichte:
”Låt oss inse, att tanken om att på konstlat sätt uppehålla jämvikten möjligen kunde vara en tröstande dröm för Utlandet i den skuld och det lidande, som tryckte det; men att den, som ett helt och hållet utländskt alster, aldrig hade kunnat slå rötter i ett tyskt sinne, och att tyskarna aldrig borde ha kommit i en sådan ställning, att den kunnat slå rötter hos dem; vidare, att vi åtminstone nu måste genomskåda tanken i all dess intighet, och inse, att den allmänna lyckan ej finnes i denna tanke, utan endast i tyskarnas inbördes enhet.”[43]
Av citatet framgår att Fichte inte accepterar Utlandets rationalisering gällande den europeiska maktbalansen. Utlandets föreställning om detta kan utifrån Fichtes perspektiv närmast betraktas som en eufemism för dominans. I vägen för den tyska nationens fulla blomning står denna ”maktbalans” eller snarare – Utlandets dominans, som Fichte menar att tyskarna borde ifrågasätta.
En annan aspekt av Utlandets dominans gäller synen på dygder. Lättrogenhet och ett starkt begär beskrivs som utländska dygder som inte får inverka negativt på den tyska nationen. Fichte antyder att Utlandet har exploaterat andra länder, ja rentav andra världsdelar, utifrån dessa dygder: ”[—]Måtte vi med hänsyn till det mindre umbärliga hellre vilja ge våra fria medborgare drägliga villkor, än dra nytta av att andra sugit svett och blod ur en stackars slav på andra sidan havet!”.[44] Utlänningen präglas överlag av en fascination för ekonomi och världshandel, en fascination som enligt Fichte tysken kan klara sig utan. Istället skall tyskarna göra sig själva oberoende av denna handel, som präglas av ohederlighet och en ”[…]vidskeplig dyrkan av den präglade metallen[…]”.[45] Fichte ansåg förövrigt att det bara var inom den reglerande staten som verklig individuell frihet kunde åstadkommas, vilket implicit antyder att staten även måste reglera handeln för att inte denna skall inverka negativt på nationens medborgare.[46]
Utlandet som Fichte tillskriver en mängd negativa egenskaper kan ur ett större perspektiv betraktas som en vanligt återkommande metafor inom den generella nationalistiska retoriken. När en nation tillskrivs vissa egenskaper eller dygder, ställs dessa i motsats till andra nationer med förmodat motsatta eller avvikande dygder och egenskaper. Den skepsis som uppstår hos olika folk har sin grund i de egna egenskapernas och dygdernas förkunnande; de blir en del av vad som kan kallas en positiv kultur. Den starka betoningen av nationens ursprungliga dygder och egenskaper får till följd att den eller dem som står utanför denna nation med nödvändighet måste betraktas som del av en negativ kultur. [47] Trots att Fichte tydligt hyllar det tyska och kritiserar Utlandet, erkänner han också andra nationers egenart:
”[—]Det finns nämligen folk, som, i det de själva bibehålla sin egenart och vilja veta densamma ärad, även erkänna egenarten hos andra folk och unna och tillstädja dem den. Till dessa höra utan tvivel tyskarna[…].”[48]
Det är alltså enligt Fichte inte alls nödvändigt att en aktiv vilja till att bevara den egna nationen automatiskt medför en vilja att inkräkta på andra nationers egenart. Till dessa andra nationer räknar emellertid inte Fichte det föraktade Utlandet, vilket i sammanhanget närmast kan likställas med det som Jack Donovan kallar för ”The Empire of Nothing”, modernitetens konsumentimperium:
”[—]Återigen finns det andra folk, som aldrig lämna frihet åt sitt trångt med sig själv sammanvuxna jag, som avskilja sig till ett kallt och lugnt betraktande av det främmande, och som därför nödtvunget tro, att det finns blott ett enda möjligt sätt att kunna bestå som bildad människa, och att detta sätt är varje gång det, som tillfälligheten givit just dem[—].”[49]
I den här beskrivningen passar det tidigare omnämnda Romardömet in; denna har inkräktat på andra nationers självständighet, samtidigt som den har förkunnat sin egen tolkning av naturrätten. Det är ockupationsmakten Frankrike som är Fichtes samtida exempel för Romardömet. I detta Frankrike har värdeobjektivismen segrat; synen på sanning och rättvisa som råder i detta land måste spridas till alla andra länder. Fichte finner en slags ohederlighet i denna retorik, där Frankrike som självutnämnd hemvist för förnuftet skall skänka resten av den ännu inte upplysta delen av mänskligheten sin outsinliga rationalism. Den gemensamma nämnaren mellan Frankrike och det gamla Rom är deras universalism. I Rom räckte det så småningom med ett medborgarskap för att erkännas som romare och samma princip gällde i revolutionens Frankrike för att betraktas som fransman. Det ansågs inte berättigat att aprioriskt utesluta vissa individer i en medborgerlig gemenskap, eftersom det inte antogs existera några fundamentala skillnader människorna emellan. Den skillnad som existerade utgjordes av graden av upplysthet; här var – ansåg i alla fall de själva – fransmännen i topp. Denna slags universalism präglade länge den franska nationalistiska retoriken och blev starkt belyst i samband med Dreyfusaffären.[50]
Utlandet är alltså universalistiskt. Eftersom den enligt Fichte definitionsmässigt utesluter andra nationers sanningar är den totalitär – den måste förinta alla andra alternativ för att inte själv framstå som ologisk. Inte heller historien och dess sedan länge döda skepnader och passerade händelser undgår Utlandets tolkningsprivilegium. De som förr betraktades som utmärkta förebilder och storheter blir plötsligt klandrade för sin brist på klarsynthet. Fichte är djupt besvärad av denna ovärdiga inställning till historiens stora personligheter och anmärker att förfäktarna av denna attityd – vilken är vanlig bland Utlandets representanter – mycket väl ”[…]om de kunde, skulle de uppväcka dem ur deras gravar för att uppfostra dem på sitt sätt[—]”.[51]
Företeelser som Fichte i sina tal ständigt återkommer till – den tyska särarten och fosterlandskärleken, förnekas kraftigt av Utlandet. Att erkänna existensen av en särskild beskaffenhet eller känsla hos ett särskilt folk går emot den universalistiska doktrinen.[52] Fichte intar en annan hållning i denna fråga. De som förnekar existensen av särart och fosterlandskärlek må så göra, men det innebär inte att de inte utgör en realitet för någon annan.[53]
Språket som parameter har också betydelse för Fichtes beskrivning av Utlandet. Det finns en djup kontrast mellan språken, då några ords begreppsliga betydelse i det ena språket inte nödvändigtvis antar en motsvarighet i det andra. Exempelvis nämner Fichte ordet humanitet, som hos romarna har en översinnlig betydelse; det är ett eftersträvansvärt ideal som utgör en kontrast mot den djuriska naturen. Översatt till tyska får detta ord inte samma betydelse, dess anspråk på översinnlighet försvinner i det komplexa tyska språket där mångfalden av mänskliga dygder helt enkelt inte kan sammanfattas i ett enda enhetligt begrepp.[54] Utlandet har fördunklat de begrepp som var tydliga på det ursprungliga språket men också tillfört nya som inte existerat tidigare. [55] Språkets administrativa funktion hos Utlandet framställs inte särskilt ingående. Istället är det i huvudsak dess negativa inverkan på moralen som beskrivs. Fichte talar brett om detta ämne och anger få konkreta exempel, likväl urskiljer han ett grundläggande problem med Utlandets inflytande på språket. När de nylatinska språken blandas med det tyska anser han att laster och dygder rörs samman i den nya enhetsbeteckning som uppstår.[56] Det direkta och tydliga tyska språket blir av denna anledning istället dunkelt och obegripligt. De nylatinska språkens otydlighet, förklarar Fichte vidare, gör varje jämförelse med det tyska språket närmast löjeväckande; Utlandets döda språk kan aldrig jämföras med ett levande.[57]
Sammanfattningsvis kan det sägas att vad som i regel kännetecknar Utlandets språk är dess godtycklighet, en godtycklighet som enligt Fichte beror på dess otydlighet. Detta i kontrast till det tyska språket, som inte ger utrymme för godtycklighet.[58]
Avslutande reflektioner
Fichtes Tal till tyska nationen kan placeras in i en mängd olika kontexter. I ett filosofiskt sammanhang hör texten samman med den tyska idealismens rika idéflora. Fichtes tal är en viljeyttring, han vill uppnå något genom sina tal. Kants proklamerande av viljans princip, där handling skulle utföras i enlighet med plikten, omtolkades av Fichte som att handlingen skulle svara mot nationen. Kant hävdade att plikten är en handlings nödvändighet av aktning för lagen. Denna lag var den allmänna lagen och för Fichte var omsorgen för nationen en allmän lag. De som inte upprätthöll eller respekterade denna allmänna lag betraktades som omoraliska. Den moraliskt fria viljan var sålunda intimt bunden till nationsbegreppet. En anknytning kan också göras till Hegel, även om denne vände sig emot samtidens utbredda subjektivism – däribland Fichtes. Hegel betraktade staten som den världsliga manifestationen för historiens nödvändighet – för världsandens bestämda utveckling. Viktigt att påpeka är att det existerade en tydlig distinktion mellan nation och stat vid denna tid och att ett samband därför inte kan fastställas mellan Fichte och Hegel i detta avseende.
Fichtes verk kan också betraktas i en social kontext som innehåller förklaringsfaktorer till vad som ger upphov till nationalistiska tankegångar. Eric Hobsbawm poängterar exempelvis att det som kännetecknar folklig nationalism ofta har sin grund i allmänna intressen som kontrasterats mot partikulära intressen. Orsakerna till den amerikanska revolutionen nämns som exempel – kontroversen gällde ursprungligen synen på skatter och handelsrättigheter, faktorer som språk och etnicitet hade ingen avgörande betydelse.[59] Ur ett sådant perspektiv är Tal till tyska nationen förankrad i en konkret situation där folkets försämrade materiella villkor ligger till grund för ett missnöje som Fichte försöker omvandla efter sin specifika filosofiska övertygelse. Språkets viktiga funktion ingick som bekant i denna övertygelse och detta kan ses mot bakgrund av det starka intresse för ursprungsspråk och folkliga kulturer som fanns i Europa mellan 1780-1840.[60] Tal till tyska nationen kan därför ses som ett alster med rötter i en sociopolitisk (fransk ockupation/materiell nöd) och lingvistisk/kulturell (romantiken) kontext. Slutligen bör Fichtes verk betraktas mot bakgrund av den allmänna nyhumanistiska strömning som tog fart mot 1700-talets slut, med sitt starka inflytande på pedagogikens område. Avslutningsvis vill jag argumentera för att dikotomin som Fichte ställer upp – den säregna nationen och det sammanblandade Utlandet – är viktig för att förklara hur nationalistiska tankesätt varierar. De båda begreppen ställs upp som varandras motsatser, men är egentligen del i ett och samma resonemang. När Fichte förklarar den tyska nationens beståndsdelar följer han lika ofta upp med vad Utlandet är och vad det har för egenskaper. En uppställd dikotomi kan vara brukbar som verktyg för att kategorisera diverse nationalistiska resonemang; ett resonemang betonar kanske den egna nationen i kontrast mot något annat (subjektiv) medan ett annat betonar den som måttstock för allt som definitionsmässigt inte tillhör den (objektiv). Dialektikens betydelse för Fichte – nationens positionering och dess erkännande av existerande motsatser – väcker också frågan om den tyska nationalismens förhållande till Hegel.
Utlandet är den omedelbara motsatsen till den tyska nationen. Den är intolerant genom sin universalism och accepterar inga oöverkomliga skillnader mellan nationer eftersom den i så fall skulle erkänna att dess rationalistiska grundval är felaktig. Utlandet är lättroget och makthungrigt, vilket dess exploatering av andra nationer vittnar om. Den som iklär sig rollen som Utlandet i Fichtes samtid är Frankrike, medan Rom anges som det historiska exemplet. Övriga motsatser till den ideala tyska nationen utgörs av det passiva uppfostringsväsendet och dess selektiva uppfostran av elever.
Det som huvudsakligen konstituerar Fichtes tyska nation är sambandet mellan utbildningsväsendet, identiteten och språket. Via utbildningsväsendet skall tyskarnas tidigare vacklande fria vilja danas i enlighet med den samlade nationens vilja och därmed utmynna i en nationell enhet. I denna enhet har den tyska identiteten stor betydelse, som bärs upp av en mängd olika dygder, varav grundlighet och allvarsamhet anges som de viktigaste. Denna identitet lämpar sig utmärkt för att underkasta sig den nödvändighet som krävs för att det nya utbildningsväsendet skall fungera. Protestantismen ger identiteten en religiös dimension – det tyska allvarets tolkning av den kristna läran säkerställer en fanatisk vilja att bevara nationen. Det tyska språket är medlet och målet; via det ursprungliga språket har dygderna bevarats, dygder som alltså gör det lätt att undertrycka den vacklande viljan. Via utbildningsväsendet likriktas ursprungsspråket och därmed också dygderna. Den som kan språket behärskar dygderna och utifrån dygderna begrips innebörden i att underkasta sig det föreslagna utbildningsväsendet. Detta samband är grunden för Fichtes tyska nation, vilken inspirerar till reflektion över våra egna nationer, vilka står inför helt andra utmaningar än de som Fichte och hans samtida mötte.
[1] Johann Gottlieb Fichte, Tal till tyska nationen. 1914, ss. 242f.
[2] Sten Dahlstedt & Sven-Eric Liedman, Nationalismens logik: nationella identiteter I England, Frankrike och Tyskland decennierna kring sekelskiftet 1900. 1996, ss. 28f.
[3] Fichte, Tal till tyska nationen, s. 16.
[4] Anthony La Vopa, Fichte: The Self and the Calling of Philosophy, 1762-1799. 2009, ss. 34f.
[5] Elie Kedourie, Nationalismen: en studie av nationalismen som ideologi. 1995, s. 29.
[6] Ibid. 62.
[7] Ibid. 39.
[8] Dahlstedt & Liedman, ”Nationalismens logik”, s. 11.
[9] Ibid. ss. 28f.
[10] Hobsbawm, ”Nations and Nationalism since 1780”, s. 191.
[11] La Vopa, ”The Self and the Calling of Philosophy”, ss. 37f.
[12] Fichte, Tal till tyska nationen, s. 7.
[13] Ibid.
[14] Ibid.
[15] Ibid. s. 20.
[16] Ibid. s. 16.
[17] Ibid. s. 18.
[18] Ibid. s. 23.
[19] Ibid. s. 37.
[20] Dahlstedt & Liedman, ”Nationalismens logik”, s. 32.
[21] Ibid. s. 33.
[22] Fichte, Tal till tyska nationen, s. 55.
[23] Ibid. s. 89.
[24] Ibid. s. 57.
[25] Ibid. s. 95.
[26] Ibid. ss. 95f.
[27] Ibid. s. 96.
[28] Ibid. s. 100.
[29] Fichte, Tal till tyska nationen, ss. 57f.
[30] ”Skulle talet uppstå om tyska språkets inre värde, så måste åtminstone ett av samma rang, ett lika ursprungligt, som till exempel det grekiska, beträda valplatsen[…]”. Ibid. s. 69.
[31] Dahlstedt & Liedman, ”Nationalismens logik”, s. 30.
[32] Fichte, Tal till tyska nationen, s. 70.
[33] ”[…]det skulle nu för tiden inte falla sig lätt för något av de från germanerna härstammande folken att framvisa en renare härstamning än de övriga”. Ibid. s. 57.
[34] Ibid. ss. 55f.
[35] Ibid. s. 243.
[36] Ibid. ss. 16ff.
[37] Ibid. s. 18.
[38] Ibid.
[39] Hobsbawm,”Nations and Nationalism since 1780”, s. 52.
[40] Fichte, Tal till tyska nationen, s. 24.
[41] Ibid. ss. 25f.
[42] Ibid. ss. 210ff.
[43] Ibid. s. 213.
[44] Ibid. ss. 213f.
[45] Ibid.
[46] Elie Kedourie, ”Nationalismen”, s. 73.
[47] “[—]’Culture (Kultur) can’t be acquired by education. Culture is in the blood[—]”. Hobsbawm, ”Nations and Nationalism since 1780”, s. 63.
[48] Fichte, Tal till tyska nationen, s. 219.
[49] Ibid.
[50] Dahlstedt & Liedman, ”Nationalismens logik”, s. 92.
[51] Fichte, Tal till tyska nationen, ss. 219f.
[52] Ibid. s. 145.
[53] Ibid.
[54] Ibid. ss. 65f.
[55] Ibid. s. 67.
[56] ”[—]Detta har alltid varit ändamålet med och resultatet av all inblandning[…]inhölja höraren i dunkel och obegriplighet; att därpå vända sig till den därigenom hos honom uppväckta blinda tron med den nu nödvändiga förklaringen, och att slutligen i denna förklaring röra dygd och laster så om vartannat, att det inte blir något lätt arbete att åter skilja dem åt[—]”. Ibid.
[57] Ibid. ss. 68f.
[58] Ibid. s. 64.
[59] Hobsbawm, ”Nations and Nationalism since 1780”, s. 20.
[60] Ibid. ss. 103f.
Om skribenten: carlfaust
