Tolerans, från latinets tolerantia och franskans tolero (tåla), tycks på ytan, via sin lexikala definition, figurera i fältet strax bakom respekt och acceptans, som ett passivt tillåtande av något man inte med nödvändighet sympatiserar med. Men ordets faktiska bruk ger oss inte alltid en så klar innebörd av dess innehåll. Ibland ter sig begreppsanvändningen rent av paradoxal och snårig, och vi ställs inför ständigt nya konflikter kring vem som har rätten att stipulera vilka detonationer ordet ska omfamna. Är det tolerans att tillåta även sådant som är kränkande? Är det tolerans att skydda människor från kränkningar? Ibland sägs det till och med att tolerans är att vara intolerant mot vad som uppfattas som just intolerant. Vad betyder egentligen detta så frekvent förekommande begrepp?
När regeringen inför valspurten föreslår ett förbud mot vad man pekar ut som rasistiska organisationer rör sig den ständigt aktuella frågan från att angå den personliga moralen till att beröra vårt gemensamma statsstyre. När människor förfördelas systematiskt för sitt politiska engagemang lyfts ämnet från den privata sfären till det allmänna samförståndet. För en så vida använd term som ”tolerans” tycks det märkligt att så få äskar en djupare utredning av denna uråldriga etiska kompass.
”Toleransen blir ett brott när den appliceras på ondskan” – Settembrini i Thomas Manns roman ”Bergtagen”.
En solig dag i centrala Stockholm samlas en stor skara människor och ett flertal poliser kring en omstridd demonstration. På ena sidan barrikaderna står övertygade nationalsocialister och talar om orimligheten i att tolerera de många etniska minoriteterna att bo i landet och ta del av vår välfärd. På andra sidan står motdemonstranter och försöker överträffa högtalarljudet genom att skrika ut budskap om att inte tolerera nationalsocialisterna. Bilden är symptomatisk för vad vi står inför när vi tar oss an uppgiften att utreda toleransbegreppet. Både sidor hävdar rätten att tolereras av samhället, men samtidigt också rätten att inte behöva tolerera. Skulle vi fråga vem av dem som har mer rätt än den andra skulle vi troligtvis få olika svar beroende på vem vi frågar.
En sadist har en böjelse att njuta av att tortera andra människor. För att stilla sin lust kidnappar han invånare i bygden och utför på dem hemska experiment. Han vädjar till samhället att tillåta honom fortsätta med denna verksamhet. Människor i hans omgivning, själva rädda att bli offer för hans brutalitet, vill däremot att mannen genast upphör och respekterar deras vilja att lämnas ifred. I detta scenario får vi sannolikt mer ensidig respons på frågan vad som är rimligt att tolerera än i det förra. Men är det för att toleransbegreppet blir tydligare denna gång, eller råkar situationen bara sammanfalla med andra viktiga moraliska påbud?
För att lösa konflikter som dessa vänder vi oss vanligtvis åt tänkare som John Stuart Mill och John Locke, med idén om lika rättigheter som utgångspunkt för en ömsesidig förståelse av vad som är rimligt att inrymma i begreppet. Toleransen inför den andres rätt till frihet är en grundsten i den klassiska liberalismen, och arvet den skänker oss i det liberaldemokratiska statsstyret är den kontraktualism som gör gällande att stat och medborgare, så väl som medborgare och medborgare, avstår från att inskränka den andres individuella frihet i utbyte mot att den andre inte inskränker vår. En sadist kan här alltså inte hävda rätten att frihetsberöva och skada en annan individ med hänvisning till en tolerans för sitt snedvridna behov. Inte heller kan en aktivist beröva någon friheten att yttra sig genom att hävda en högre moralisk storslagenhet eller popularitet. Individens plikter och rättigheter sträcker sig bara så långt att den inte inskränker andras likvärdiga rätt till frihet, och ur denna neutrala och allmängiltiga position utgör den en tolkning av tolerans som är lätt att acceptera som rättvis. Men är det en definition som är tillräcklig eller ens mest adekvat ur alla vinklar?
”The intolerant can be viewed as free-riders, as persons who seek the advantages of just institutions while not doing their share to uphold them.” – John Rawls.
Kritiker vill hävda att intoleransen, förstådd som förmågan att skrämma folk till att avstå den frihet han eller hon är berättigad, sträcker sig förbi den typ av konkreta och direkta angrepp på individens frihet som de klassiska liberalerna valde att fokusera på. En skräckinjagande närvaro eller ett subtilt hot kan göra minst lika stor påverkan på våra val. Känslan av att bli utpressad eller trakasserad kan ingjutas utan att det skett något brott mot lagen, och tvång kan upprättas trots att vi knappt märker av det. Varje samhälle bär på sociala koder och normer som genom tabun hindrar åsikter, beteenden eller attityder från att fritt kunna uttryckas. Vissa går så långt som att säga att en passiv tolerans, som enbart gör gällande att vi ska avstå från att medvetet kränka varandra handlingsutrymme, till och med kan vara en intoleransens tolerans. Hur långt kan man sträcka sig för att hävda att diskriminering är en form av tolerans för individens frihet att välja bort, när det på en strukturell nivå innebär att den diskriminerade får sin valfrihet kraftigt bestyckad? Och räcker lagar avsedda att skydda våra rättigheter när det finns individer som är beredda att bryta mot dem? Fungerar en tolerans som inte alltid är ömsesidig?
Den tyske filosofen Karl Popper, kanske mest känd för falsifieringsprincipen, lyfts ofta fram, och då med särskilt hänvisning till hans berömda bok ”Det öppna samhället och dess fiender”, som en lösning på problemen. I verket argumenterar han bl.a. mot Marx, Hegel och Platon, men tar även upp mer allmänna tankar kring det öppna samhället, farorna det står inför och hur vi ska förhålla oss till riskerna med att vara naiv i vår tolerans.
”Om vi på ett obegränsat sätt tolererar intoleranta människor, om vi inte är beredda att försvara ett tolerant samhälle mot angrepp från de intoleranta, då kommer de toleranta att gå under, och toleransen med dem.” – Karl Popper
Citatet lyfts inte sällan ur sin kontext, som ett skäl att inte tolerera den som motsätter sig ett öppet demokratiskt samhälle eller vägrar stödja varje individs rätt till frihet. Läser vi vidare upptäcker vi dock strax att detta är en olycklig förenkling. Vad Popper, som själv var övertygad liberal, menar är i själva verket att argument ska mötas med argument, men då det rationella samtalet kräver ömsesidig tolerans måste vi därtill vara beredda att försvara oss, även genom våld, om vår inbjudan till diskussion möts med våld.
”Men vi bör kräva rätten att undertrycka dem om det behövs, även med våld; för det kan lätt visa sig att de inte är beredda att möta oss på en nivå av rationell argumentation, utan snarare förneka alla motargument; De kan förbjuda sina anhängare att lyssna på varje rationellt argument, eftersom det är bedrägligt och lära dem att svara på argumenten med hjälp av sina nävar eller pistoler. Vi bör därför hävda, i toleransens namn, rätten att inte tolerera den intoleranta.” – Ibid
Poppers resonemang tar stöd i samma toleransbegrepp som vi tidigare blivit bekanta med, men vidareutvecklar därutöver en princip för att undvika faran i att hamna i paradoxen att försvara intoleransen i toleransens namn. Han ger oss därmed möjlighet att hålla kvar ambitionen om ett fritt idéutbyte samtidigt som han förser oss med nya verktyg att försvara öppenheten. Däremot kvarstår med Popper vår oklarhet kring om intoleransen och begränsningen av vår frihet kan bestå i mer än våld och hot. Om vi som en del av ett samhälle påverkas negativt även när vi inte får ett vapen riktat mot oss eller utsätts för löften om ond bråd död. En frågeställning som är, om inte mer aktuell, så i alla fall mer aktualiserad i vår nutid än under Poppers levnad.
Ur debatten känner vi kanske främst till den kritik som ofta hörs från ett vänsterperspektiv: att den som tillhör en majoritet, och därmed utgör normen, har makten att utestänga den som befinner sig i minoritet från samtalet. Det kan ske genom att föra det retoriska tonläget åt ett håll där människor utanför majoriteten inte vågar nyttja sin röst, eller genom att skapa en uppfattning om att majoriteten utgör ett mått för det naturliga eller förnuftiga.
Herbert Marcuse, en annan tysk tänkare, går till och med så långt i verket ”Critic of pure tolerance” att han anklagar den liberala uppfattningen av toleransbegreppet för att inte vara något annat än en systematisk intolerans gentemot revolutionära minoriteter, med syfte att bevara majoritetssamhällets etablerade normativ. Som alternativ föreslår Marcuse istället det han kommer att kalla för repressiv tolerans. Enligt denna tolkning blir objekten för vår tolerans något så specifikt som rätten till revolutionärt våld gentemot staten, civilsamhället, högern och olika former av antisocialism.
En tolerans riktad mot agenten blir här inte bara en intolerans mot de angrepp han kan råka ut för, så som för liberalen, utan därtill också mot den skyldige angriparen. Likaså blir tolerans för olikhet inte bara en intolerans gentemot normer som hämmar olikhet, utan mot varje entitet som försvarar och uppbär normerna, inklusive staten. Därmed flyttar Marcuses radikala teori tonvikten från handling till idé, vidare till bärare av idé; i metaforisk liknelse, från trädtoppen mot stammen och slutligen ner mot roten. Tolerans för homosexualitet är inte längre intolerans mot homofobi utan mot homofober; tolerans för socialism är inte bara intolerans mot antisocialism utan mot antisocialister. Striden om vad som ska inrymmas i toleransbegreppet är inte längre så mycket en fråga om vad utan om vem.
Med den repressiva toleransen lämnar vi således inte bara liberalismens strävan mot universal giltighet, utan också den ursprungliga idén om tolerans som först och främst ett skydd för individen gentemot stater eller andra individers våld. Och frågan som oundvikligen följer i detta spår är om en sådan definition av tolerans ens längre förhandlar intressekonflikter mellan personer, eller riskerar att helt ha övergått i tolerans gentemot idéer framför människor. Det är långt ifrån orimligt att tänka sig ett hypotetisk tillstånd där medborgare straffas utan att ens göra anspråk på att rikta intolerans mot en annan medborgare, åtminstone om vi syftar på intolerans som ett konkret angrepp. I bästa fall motiverat av ett försvar mot ett potentiellt angrepp. I värsta fall som ett försvar av en ren abstraktion.
Man kan hävda att repressiv tolerans, genom att trycka tillbaka vissa åsikter och grupper, skulle minska påfrestningarna från majoritetssamhället och högern gentemot politiska eller andra typer av minoriteter, i högre grad än en liberal tolkning av tolerans, och därmed faktiskt som en följd skapa en större frihet för nämnda kategorier. Men givetvis sker detta till priset av de förstnämndas frihet och föga förvånande har också Marcuse anklagats för att förespråka totalitarism. Man bör dock ha i åtanke att hans avsikt aldrig var att presentera en kvantitativ teori om tolerans för så många individer som möjligt, så som liberalismens bidrag, utan en teori riktad att främja en slags kvalitativ frihet åt en upplyst minoritet att revolutionera samhället.
”När toleransen huvudsakligen fungerar som ett försvar och bevarande av repressiva samhällsformer, när toleransen neutraliserar oppositionen och gör människor immuna mot andra, bättre former av liv, då har toleransen blivit perverterad.” – Herbert Marcuse
Få skulle nog gå så långt som Marcuse föreslår, men hans kritik av förhållandet mellan minoritet och majoritet lever vidare och har blivit en allt mer diskuterad fråga när det kommer till hur vi ska förhålla oss i toleransfrågan. Inte minst ser vi det i form av en utbredd och uppmuntrad kritik av normer, en ambition att normalisera vad som tidigare betraktades som anomalier, och införandet av lagar som syftar till att ge extra skydd åt sexuella och etniska minoritetsgrupper. En utbyggnad av toleransbegreppet som vissa menar kompletterar bristerna i en mer neutralt individorienterad konvention, emedan kritiker hävdar att en sådan tolkning de facto ökar intoleransen gentemot personer vars åsikter anses stå i kontrast till idén om att främja minoriteter. Framförallt innebär en syn på toleransen som regressiv att vi ställs inför nya svårigheter i att finna en balans mellan olika intressen i samhället, i synnerhet mellan majoriteter och minoriteter, och det även om vi accepterar tolerans som en egenskap möjlig att värdera. Finns det rentav en risk i detta att vi går miste om möjligheten att samlas under gemensamma principer och kompromisser åsyftade att tes och antites ska kunna existera sida vid sida i vårt delade samhälle? Eller är ett sådant ideal redan idag en föråldrad tanke?
Även om lagar som hets mot folkgrupp redan sedan länge är avvikelser från den originella tanken om lika rättigheter, så utgör demokratiska rättigheter och lagarna som skyddar dem fortfarande en plattform för politisk frihet och tolerans för oliktänkande, liksom ett tydligt moraliskt rättesnöre och en stark princip att förhålla sig till. Till och med för de som är emot; till och med för de som är intoleranta. Inte så mycket för att det är en princip som alltid fungerar perfekt i praktiken, som för att det är en princip som förbinder oss att tolerera även det vi ogillar i utbyte mot att själva tolereras av de som ogillar oss.
Det är ur denna ståndpunkt man tydligt kan se det problematiska i när staten bryter sin neutralitet och tar ställning. När regeringen diskuterar förbud mot rörelser eller partier, och därmed åsidosätter medborgare från rättigheter och skyldigheter som inte bara reglerar deras förhållande till staten, utan framförallt till andra medborgare. Att förbjuda organisationer som Nordiska Motståndsrörelsen skulle inte bara inskränka rätten till en rad demokratiska rättigheter för nuvarande medlemmar, utan även entlediga alla som sympatiserar med rörelsen från plikten att tolerera politiska motståndare. Många vill säkert peka på att Motståndsrörelsen upprepade gånger är inkonsekventa i synen på demokrati, eller till och med bryter mot samma plikt man förväntar sig att andra ska hålla. Att de sedan länge redan rört sig längs en gråskala och att skillnaden skulle bli marginell. Men det vore att ducka för den långt bredare frågeställning som förslaget om undantag väcker.
Värdet i att bevara allmängiltigheten rörande balkarna Sverige vilar inte i första hand på att skydda enskilda personer eller föreningar, utan på att skydda folket och i vidare form individen mot statens makt att begränsa hans eller hennes möjligheter att på laglig väg påverka hur samhället ska styras. Likaså som statens plikt att erbjuda skydd åt varje medborgares rätt till yttrandefrihet, fri rösträtt och organisationsrätt, är vad som upprätthåller demokratins bygge. En person som hamnar utanför systemet riskerar att bli en politisk vigilant; en statsfiende frikopplad från samhällets konventioner som i sin politiska roll inte längre är bunden till förordningar. Även om lagarna i övrigt är oförändrade förlorar de sin moralisk legitimitet när ena parten stängs ute från avtalet och inte har något att vinna på att lyda dem. Men än mer relevant för oss är att varje undantag från allmän princip reducerar toleransbegreppet till godtycklighet och fördunklar en ömsesidig förståelse av begreppet för alla inblandade.
”Där man bränner böcker bränner man till slut även människor.” – Heinrich Heine
Så vad är tolerans idag? Har vi kunnat finna ett gemensamt svar på den frågan ur vår analys och sammanställning? Eller har vi bara skapat fler frågetecken? Liksom det finns olika åsikter om saken, så finns det det också olika perspektiv. Kanske kan vi åtminstone på ett personligt plan orientera oss. Måhända finna oväntad hjälp från Immanuel Kants kategoriska imperativ genom att sätta upp maximer för vad vi kan anse rimligt att tolerera och tolereras för. Nyttja möjligheten att göra en tolkning och bjuda in andra att dela den så länge chansen finns. Nutid och dåtid visar att stater och samhällen är ombytliga, människor opålitliga och idéer inkompletta. I slutändan har vi bara oss själva och vårt eget ansvar kvar att vända oss till. En sådan insikt verkar dock vara oroväckande få förunnat idag.
Om skribenten: André Iskra Jönsson
