Tystnadens älskare, stjärnornas vän

Kultur, Litteratur, Recensioner, Rekommenderat, Underhållning

  • 4
    Delningar

Mycket av den samtida kulturen kan beskrivas med orden yta och banalitet. Men det finns många undantag, ett är musikern och författaren Jeremiah Karlsson. Han har bland annat skrivit spännande och intelligenta Sorgens kammare och skapat stämningsfull musik med Wirdarne. Oavsett om han skapar musik eller berättelser har han en känsla för det äkta och meningsfulla, liksom för naturen. Man kan inte sällan likna det vid folkmusikens vemod. Flera av Jeremiahs skönlitterära verk finns på Storytel, och är tillgängliga för den som tycker om ljudböcker.

Tystnadens älskare, stjärnornas vän

Bland dessa finner vi en av Karlssons romaner, med den poetiskt klingande titeln Tystnadens älskare, stjärnornas vän. Det är precis som Sorgens kammare en spännande historia med drag av både detektivroman och socialrealism, intelligent och poetiskt. Boken följer en ung socialsekreterare, Edvard, som dras in i en ödesdiger och komplex händelsekedja. Ett barns framtid står på spel, men det är svårt för Edvard att ta reda på exakt på vilket sätt. Hans utredningsarbete för tankarna till detektivgenren, det är både spännande och oförutsägbart. Mot slutet är det andlöst spännande, eftersom ett barns väl ligger i vågskålen är det också bitvis obehagligt. Mobbning och missbruk är idag inget offentligheten intresserar sig nämnvärt för, det finns andra prioriteringar, men de är ändå saker som förstör uppväxten för många barn. Som inblick i en sådan barndom är Tystnadens älskare både välskriven och initierad, den skildrar också den idag marginaliserade svenska underklassen med inkännande och omtanke.

Så långt är det alltså en läsvärd detektivroman. Att en socialsekreterare är huvudperson ger den en extra dimension, för socialt arbete har ett janusansikte. Å ena sidan är Edvard en människa som hjälper andra, å andra sidan är han en del i en byråkrati (postmarxismens ”den nya klassen”). Det finns hela tiden en risk att den ena eller den andra sidan av ekvationen tar över helt, och med detta brottas flera av huvudpersonerna. Edvard och hans äldre kollega Ivan har delvis olika syn på både sitt arbete och samhället, och diskussionerna dem emellan är en av behållningarna med boken. ”Maktobalansen var ständigt närvarande. Liksom rollspelet” tänker Edvard om sitt arbete. Spelet mellan Ivan och Edvard har också drag av ett samtal mellan generationer, Ivan är pessimistisk i sin syn på Edvards generation och det som hänt med folkhemmet. ”Människornas apolitiska hållning skrämde honom. Individualismen höll på att kväva landet.” Det finns alltså ett inslag av idéroman som många, inte minst av Motpols läsare, torde uppskatta. Ofta är socialtjänsten en relativt sluten värld men här möter vi den på ett sätt som varken är tendentiöst eller ytligt. Det finns också en mer civilisationskritisk röst i romanen, barnets pappa. Livet och samhället har gjort honom illa, men han har samtidigt ett poetiskt och existentiellt sätt att se på tillvaron. Så berättar han sagor för sin son, och kan komma med samhällskritiska reflektioner i stil med ”alla dessa så kallade händelser kunde för vissa människor som hade TV bli allt man hade att hålla sig till”.

Inte bara pappan har en poetisk sida, det är en genomgående kvalitet i boken. Jeremiah har ett poetiskt språk som kan fånga känslor och tillstånd väl, exempelvis ”vemodet vällde fram i honom som en svart, trög olja” och ”allt han hörde var ett stilla brus i sin egen kropp. Blod som lockar blod”. Den saga pappan berättar för sitt barn bidrar till att ge händelser som annars kunde blivit socialrealistiska en aspekt av det mytiska och poetiska. Småland och skogarna är på många sätt ytterligare en huvudperson, ständigt närvarande i handlingen (om än inte fullt lika tydligt som i Sorgens kammare). Även detta är skickligt hanterat, Jeremiah har en förmåga att fånga naturens ansikten i stycken som ”skymningen föll över skogen. Himlen liknade en skinande spegelbild mellan tallarna. En reva av ljus”.

Sammantaget är det en givande läsupplevelse. Man har med sig bokens huvudpersoner även efter att man lagt den ifrån sig, så trovärdiga är de och så engagerad blir man i deras öden. Edvard hjälper exempelvis andra människor på sin arbetstid, men däremellan är han djupt ensam. Som en röd tråd genom boken löper frågan vem, om någon, som egentligen äger ett barn. Är det staten, en förälder, eller ingen av dem? Det är en avgörande fråga även det, och den bidrar till att handlingen blir äkta och angelägen. Det är en spännande och intelligent bok, med poetiskt språk och inkännande personbeskrivningar. Tystnadens älskare, stjärnornas vän rekommenderas varmt.


  • 4
    Delningar