I dagens Expressen informeras man om att det idag är Pressfrihetens dag. Detta kan vara ett skäl att närmare studera den terapeutiska statens funktionssätt och den Nya Klassens självbild, eftersom det finns en motsättning mellan dessa båda företeelser.

Den Nya Klassen och dess självbild
Den Nya Klassen är det namn som vår tids makthavande grupper i form av journalister, administratörer, och liknande, fått av sina kritiker (som Djilas, Gottfried och Piccone). Som alla priviligierade klasser genom historien har de en förmåga att utveckla en självbild som präglas av självbedrägeri.

Ett inslag i denna självbild är att de gärna vill tro att de står för ”frihet”, en historiskt sett oöverträffad frihet vad gäller bland annat yttrande- och pressfrihet. Detta blir mycket tydligt i Expressens artiklar på Pressfrihetens dag. Indirekt hyllar de alla den frihet som anses råda i Västerlandet, och som underförstått är ett resultat av den Nya Klassens politik.

Den alltid lika förutsägbare Lindström skriver till exempel: I Sverige är pressfriheten lagstadgad och självklar, men på många håll i världen förföljs, fängslas och dödas journalister som står upp mot regeringar, gerillor och gangsters.

…………..

Endast 18 procent av jordens befolkning lever i ett land med helt fri press och 39 procent i ett land med delvis fri press. Resten saknar pressfrihet.

Detta kontrasteras alltså mot situationen i andra delar av världen, länder som, av en händelse, inte styrs av den Nya Klassen.

Den terapeutiska statens verklighet
Så långt alltså den självgoda officiella bilden. Frågan är dock om pressfriheten är så långtgående som de vill få oss att tro, och för den delen om yttrande- och åsiktsfriheten i gemen är det.

Att ställa den frågan med ett öppet sinne är samtidigt att besvara den. Man finner då nämligen att ett antal åsikter idag räknas som brott, och även hanteras som brott. Detta kan handla om att man döms till fängelse för att ha publicerat forskning om skillnader i intelligens mellan människoraser, men lika viktigt i ett större perspektiv är de långa fängelsestraff som utdömts för historiker som kommit fram till fel slutsatser i frågan om Andra Världskriget. Man kan ha många åsikter om dessa historiker, allt från att de är idioter med en skum agenda till att de förmodligen medvetet förfalskar sina resultat. Men frågan kvarstår ändå: var tog deras yttrandefrihet vägen, om den nu är så omfattande? (för ser man sig omkring i dagens samhälle, så tycks rätten att vara idiot annars vara tämligen omfattande…)

I ljuset av detta blir Expressens ingående intervjuserie med riksdagsledamöterna om eventuella inskränkningar i polisers meddelarfrihet faktiskt ganska irrelevant. Och paradoxalt nog ett nationalsocialistiskt partis kampanj mer relevant och aktuell. Detta kanske borde kunna få en och annan att få upp ögonen för vilka pseudo-diskussioner det är den Nya Klassen för inbördes om pressfriheten. För ingen av dessa ”åsiktsbrottslingar” på betydligt närmare håll än Afrika och Asien syns till i Lindströms och Expressens artiklar.

Förklaringen till detta hittar vi förmodligen i Lindströms text, där han skriver:

Hittills i år har 24 journalister mördats och 125 fängslats för att ha kämpat för demokratiska rättigheter med sina ord.

Lindström tycks alltså reducera frågan om yttrandefrihet till en fråga om vilka åsikter det är som yttras. Kämpar man för ”demokratiska rättigheter med sina ord” så är det ett brott när man låses in eller mördas, men kämpar man för åsikter som Lindström inte delar så är man ointressant.

Detta tycks också vara den vanliga inställningen hos de vanliga medborgare som stödjer exempelvis lagen om Hets mot Folkgrupp och dess mer extrema sidor (att en stat måste ha lagar mot att man hetsar till våldsdåd mot andra grupper är självklart, men mindre självklart är att man inte heller får såra eller kritisera dem. Men det är dit vi är på väg). Deras argument rör sig aldrig till en högre nivå, utan stannar hela tiden på den lägre nivån, med frågor i stil med ”men tänk om nån blir lesen” eller ”men varför vill dom säja sånt då?”. Vilket naturligtvis kan vara intressanta påståenden, men som milt sagt inte stämmer särskilt väl överens med det talesätt som tillskrivs Voltaire:

Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att uttrycka dem.

Istället kan de uttryckas som följer:

Vi har full yttrandefrihet. men du får såklart inte säga nåt som är dumt, kontroversiellt eller som eventuellt kan såra någon.

Dessa medborgare har här internaliserat den terapeutiska statens syn på yttrandefrihet, nämligen att saker som kan störa den sociala harmonin inte bör sägas. Och i en mångetnisk stat kommer det att vara många yttranden som stör harmonin.

Eller för att istället försöka fånga den syn på saken som Lindström uttrycker i sin artikel:

Om du kämpar för att ditt land ska bli mer som USA så ska ingen jävel komma och fängsla eller mörda dig. Men om du kämpar för någon annan sak, så är du ointressant.

Kort sagt: Expressens och Lindströms texter är ett uttryck för en Ny Klass som tar tillfället i akt att hylla sig själva. Trots att det finns allt mindre att hylla hos den.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.