Filmkonsten är en ovärderlig källa när det kommer till att förmedla kulturer och livsöden världen över, kanske rent av på en nivå som inte ens går att uppleva som turist. Akira Kurosawa och Yasujirō Ozu drar oss in i det japanska livet, nu och historiskt, Andrej Tarkovskij och Sergej Eisenstein ger oss inblick i det unika livet bakom järnridån och sovjet, och Fernando Meirelles och Héctor Babenco bjuder in oss i det tuffa livet i Sydamerikas förorter.
Mer främmande för de flesta är däremot den afrikanska och arabiska filmvärlden (åtminstone sedan egyptisk kinematografis storhetstid under 50-talet), till trots den stora mängden människor därifrån som under de senaste årtiondena som blivit del av den västerländska demografin. Med tanke på att Islam och den muslimska kulturen intagit en allt mer framträdande roll, globalt och nationellt, kan det därför vara av intresse att göra en inblick kring dessa viktiga ämnen utifrån ett orientaliskt perspektiv. Frågor kring jihadism och islamism är tyvärr mer aktuella än någonsin, men också de värderingar, könsroller och livssyn som närs i Afrika och Mellanöstern. För den som således är nyfiken finns en rad välgjorda och relevanta filmer och regissörer att blicka närmare på.
Den gröna cykeln – Haifaa al-Mansour
Haifaa al-Mansour är något så spektakulärt som Saudiarabiens första kvinnliga regissör. I Den gröna cykeln (Wadjda) skildrar hon utifrån egna upplevelser livet i Riyadhs förorter som kvinna/flicka i världens kanske mest strikta islamska stat. All skolundervisning sker här könsseparerat, liksom mycket av arbetslivet, och mellan hem och skola måste kvinnor oavsett ålder gå täckta. Religionen är ett centralt element och folk lyder under mången regler gällande vad man får och inte får göra i vardagen. Mitt i denna speciella miljö får vi följa den rebelliske 11-åringen Wadjda som inte räds att gå emot normer och auktoriteter, och därför ses som ett problembarn i skolan. Hon täcker inte sitt ansikte, hon umgås med pojkar och hon törs gå emot auktoriteter. Men framförallt drömmer hon om att få en egen cykel, vilket inte ses på med blida ögon.
Wadjda, eller Den gröna cykeln som den heter på svenska är en gripande film om hur det kan vara att växa upp i ett samhälle som hindrar en från sådant som vi i Sverige tar för givet, och kanske ett av de mest spännande filmprojekten på flera år.
Timbuktu – Abderrahmane Sissako
I den historiskt viktiga staden Timbuktu i Mali lever människor ett stillsamt liv, sysselsatta med fiske och boskapsskötsel, när det en dag dyker upp en grupp män med vapen och svart fana. Plötsligt byts den fridfulla existensen mot ett strikt liv under sharialagar. Kvinnor måste bära slöja och vantar, musik och nöjen som fotboll förbjuds och kropps- och dödsstraff införs mot all form av försyndelse. Trots det mörka temat har filmen inslag av absurd humor; som när befolkningen låtsas spela fotboll utan en boll eller när ockupanterna själva bryter mot lagen i smyg, som för att ironisera över islamistiska lagar som är närmast omöjliga att leva upp till.
Filmen är regisserad av Abderrahmane Sissako som är uppväxt i Mali, och har bland annat varit nominerad till en Oscar för bästa icke-engelskspråkiga film. Den präglas av en form av mörk humor, samtidigt som den på ett slående vis skildrar livet för de som idag lever under Islamiska statens, eller andra jihadisters, styre.
Paradise now – Hany Abu-Assad
I Paradise now får vi följa barndomsvännerna Said och Khaled som lever och är uppväxta i ett Palestina starkt präglat av motsättningarna med Israel. En dag väljs de ut av motståndsrörelsen att utföra ett självmordsuppdrag riktat mot soldater inne i Tel Aviv, och filmen tar oss med på vad som ska bli deras sista dag i livet; deras förberedelser, överväganden, familjer och vardagsliv. Framförallt introduceras vi för deras orubbliga övertygelse kring kampen för palestinsk självständighet och inte minst deras starka band till tron och Gud. Vad vi bjuds in på är en annorlunda uppgörelse med jihad utifrån gärningsmännens perspektiv.
Hany Abu-Assad, själv är från Palestina/Israel står bakom filmen som sedan den släpptes fått motta en hel del positiv kritik, men givetvis också väckt en hel del kontrovers. Medan vissa menar att den på ett nyanserat sätt låter oss få en förståelse för något annars oerhört svårbegripligt, menar andra att den skönmålar terrorism och till och med är antisemitisk.
Kvinnor offside – Jafar Panahi
Iran är med råge det stora filmlandet i Mellanöstern, med framstående regissörer som Majid Majidi, Abbas Kiarostami och Mohammad Rasoulof, för att nämna några. Man har också producerat ett flertal regim- och islamkritiska verk, den totalitära miljön till trots, vilket i många fall medfört långa fängelsestraff för filmskaparna och bannlysning av titlarna ifråga.
En som själv drabbats hårt av de strikta lagarna är den banbrytande Jafar Panahi; mannen bakom bl.a. Crimson Gold och Den vita ballongen. 2010 dömdes han till sex års fängelse och ett 20 årigt förbud från att arbeta med film, lämna landet eller ställa upp på intervjuer. Fyra år tidigare släpptes hans kanske mest kända verk, den halvt omsider komiska, halvt omsider allvarliga ”Kvinnor offside” som, liksom tidigare nämna Den gröna cykeln, berör kvinnors roll i en kultur som inte erbjuder henne mycket utrymme och frihet.
Filmen tar oss tillbaka till fotbollsåret 2006, när Iran är blott en match ifrån att nå VM i Tyskland. Hela landet följer intensivt kampen mot Bahrain, men inne på den mäktiga Azadistadion i Teheran vistas enbart män, eller åtminstone är så tänkt. I den islamska republiken är det nämligen strikt förbjudet för kvinnor att gå på fotboll. De stränga lagarna till trots försöker en grupp tappra och kreativa unga kvinnor ta sig förbi den militära bevakningen för att se matchen från läktarna.
Filmen är en annorlunda skapelse som skildrar synen på könsrollerna i Iran, men i en mer lättsam och tittarvänlig skepnad än Panahis tidigare verk Cirkeln (Dayereh). Den kan ses som en komedi, men kan givetvis inte undgå någon att samtidigt utgöra en kritisk röst mot de patriarkala normer som styr landet och mer eller mindre hela regionen. Filmen mottogs väl i väst och vann bland annat Silverbjörnen i Berlin samma år. I Iran är den däremot, liksom flera andra av hans filmer, bannlyst från att visas.
Om skribenten: André Iskra Jönsson
