Nyss skrev jag om svensk bushido. Nu ska jag gå till urkällan för denna bushido, denna programmatiska krigarfilosofi, denna ”krigarens väg”. Det görs genom en titt på skriften ”Hagakure” som skrevs av en japan på 1700-talet. Texten har tidigare publicerats i min pdf-bok ”Drakens spegelbild” som finns fritt tillgänglig här. Läsningen baseras på ”Hagakure – the Book of the Samurai”, Kodansha 1992.
Hur tänker en soldat, hur ser hans typiska mentalitet ut? Det bästa svaret ges i den japanska ”Hagakure”. Där står, svart på vitt, att en samuraj ska vara medveten om döden, vara medveten om att han ska dö. Detta är vad som gör en soldat till en soldat, hans definierande egenskap.
Krigarens väg är dödens väg, en samuraj ska vara medveten om döden. Han behöver inte inympas egenskaper såsom lojalitet, mod och sonlig vördnad, ty medvetandet om döden för de andra med sig.
Detta säger Hagakure och löser därmed samurajfilosofins gordiska knut, blir ett alexanderhugg genom all doktrin som handlar om ”krig och krigsfolk” och detta inte bara för de västerländska försöken på områden utan även de japanska. Jag menar, man har ju läst olika uppräkningar på hur samurajen borde vara, olika listor på goda egenskaper han skulle ha; förutom de ovannämnda lojalitet, mod etc kan det vara sådant som beslutsamhet, koncentration, offervilja. Men hur enkelt är det inte att säga som Hagakure: ”Lämna allt bakom dig, gå dödens väg”.
– – –
Hagakure är en instruktionsbok för samurajer, en bushido-urkund, en guide för den som vill vandra krigarens väg. Den skrevs av en viss Yamamoto Jocho i början av 1700- talet. Fundamentet i läran låter enkelt och är enkelt, men det enkla är svårt som Clausewitz sa. Clausewitz har ju med sin ”Om kriget” kallats ”the master of the obvious”, och samma epitet kunde sättas på Yamamoto med hans bok.
Krigarens väg är dödens väg, detta är grundkonceptet i Hagakure, sedan följer olika tematiseringar av det hela. Som detta med ”börja dagen med att dö”: Yamamoto säger att lojalitet intill döden kräver daglig övning som börjas med att meditera stilla, föreställande sig olika sätt att dö: av pil och båge, skjutvapen, spjut och svärd, samt drunknad, träffad av blixten och så vidare. Detta, säger författaren, uppammar inte försiktighet utan det rakt motsatta: beslutsamhet att dö. En mer soldatmässig, andlig morgongymnastik än denna är svår att tänka sig.
Vidare: dör man utan att ha fullgjort sitt uppdrag dör man visserligen förgäves, men man dör inte i vanära heter det. Detta är en viktig distinktion, en som visar hur samurajerna tänkte; den kan sägas illustrera detta med principuppfyllelse framför måluppfyllelse. Detta kan också sägas vara grunden för Yamamotos tes att man som samuraj inte bör hänfalla till bluff; det är bättre att i en strid misslyckas stort, exempelvis förlora på ett tidigt stadium, än att vara alltför hårt inställd på att vinna. I det senare fallet kan man nämligen lockas ta till knep och finter.
Ett tredje exempel på temat ”princip före mål” eller ”ärlighet varar längst”, är Yamamotos hävdande att man inte ska beräkna allt utifrån om det leder till vinst eller förlust. Ur vardaglig synvinkel är det ju en vinst att leva och en förlust att dö, men med ett dylikt ideal för ögonen är man ingen stridsman längre. Och inte blott samurajer har nytta av att avstå från att kalkylera allt, utan även vanliga människor vill jag hävda; beräknar man allt enligt vinst eller förlust blir man nämligen en ytlig räknenisse i allt man företar sig, en ängslig typ, en ”rädd aktör” och ingen redaktör.
Det sistnämnda kan med Yamamoto även uttryckas: i en 50/50-chans att överleva bör samurajen välja döden. Att här med intellektet avgöra vad som är rätt alternativ är omöjligt och om samurajen börjar spekulera förlorar han sin beslutsamhet.
Vissa börjar dagen med en schlager, samurajen börjar dagen med att dö och sedan ska han träna och ligga i, bli bra på det han gör och sedan, säger Hagakure, intala sig att han är landets störste krigare. Detta kan tolkas som att högfärdighet är en dygd för krigarnaturer. Det antika dramats miles gloriosus, dess skrytsamme soldat är kanske jobbig att träffa på i verkligheten, men han är en tidlös typ, en sann typ. Hellre en skrävlande krigare än en blyg. Tänk också på de la Chapelles soldatinstruktion för karolinerarmén, där det sas att soldaten bör vara ”en smula högfärdig”.
Det ligger visdom i detta: en krigare utan stolthet är ingen krigare. Se bara på generaler i olika länder (en George Patton, en Adolf Ehrnroot) som var för sig brukade hävda att det egna landets soldater var världens bästa. De gjorde andligt rätt i detta ty vita lögner är nödvändiga för kårandan.
– – –
Hagakure hävdar att samurajen alltid ska tänka i termer av ”här och nu”. För endast så kan han ständigt vara aktionsberedd, beredd att offra livet för sin herre. Krisen kan vara runt hörnet, hur lugn vardagen än verkar. Hagakure hävdar även att det är dåligt att vara ekvilibrist, vara expert på en konst som exempelvis svärdsfäktande, för man blir då blind för allt annat än den egna sysslan. En sund inställning till krigarlivet; bli inte en robot, skaffa dig utblick. Här kommer man att tänka på 1600-talssamurajen Musashi som var skicklig med svärdet men för den skull ingen ekvilibrist; han var emot alltför invecklade fäktinstruktioner, sådana där man ställde upp 36 svärdsrörelser. Musashi hävdade att det bara fanns fyra: från höger till vänster, från vänster till höger, uppifrån och ner och nerifrån och upp. Enkelhet, master of the obvious!
Det om samurajer. Men Hagakure tar även upp allmänna förhållanden. Till exempel bör enligt Yamamoto ett möte hållas först sedan alla närvarande nått konsensus i aktuell fråga. Detta sägs prägla mötesstilen även i det moderna japanska näringslivet, mötet som formalitet. Det kan låta främmande för en del; möten är väl till för att diskutera, låta åsikter korsas som klingor, tes möter antites för att bli syntes? Men visst förekommer den japanska stilen även i västvärlden; jag kommer att tänka på Nokia på 80-talet som tillämpade inofficiellt beslutsfattande, och det formella mötet bara blev ett insegel, en tom formalitet. Detta var under Kari Kairamos glada dagar.
Vidare finns i Hagakure en massa praktisk levnadsvisdom, som till exempel maximen att man ska vara särskilt ödmjuk sedan man fyllt trettio; man inte ska rota sig i sina vanor, vilket man kanske tenderar att ha gjort vid denna ålder. Man ska se upp så att man inte stagnerar utan behåller förmågan att lära, bli nyfiken, förundras. Här kan man tänka på Napoleon; det sägs att han för att inte bli slav under sina vanor såg till att inte skaffa sig några.
Små saker bör tas på allvar, säger Yamamoto. Denna idé har jag i annat sammanhang sett formulerad som: ”Små saker bör ägnas stor möda, stora saker bör behandlas med lätthet.” (Detta omhuldades av samurajen i den amerikanska filmen ”Hundens år”.) Det visar på en god insikt i människans begränsningar. Exempelvis kan ju alltför mycket grubbel över de stora livsfrågorna vara kontraproduktivt, man grubblar och grubblar och kommer ingen vart; istället bör man ägna tiden åt något enklare, något man klarar av att lösa, varunder man kanske når en lösning även på de stora frågorna. Minns här modsens lag: ”Ditt första budord ska vara tvättråden på din skjorta”. Visst var detta dandyism, snobbens ytlighet kodifierad, men det kan lika gärna vara första steget till ett andligt liv. Det yttre speglar det inre, såväl i platonismen som i det medvetna vardagslivet.
– – –
Yamamoto säger: så länge samurajen är lojal till sin herre, allmänt modig och seriös, gör det inget om han har smärre brister som att vara självisk eller retsam. Detta, tycker jag, visar på ett sällsynt drag av pragmatism i en moralkodex som denna, texter som annars tenderar att lista höga principer sida upp och sida ner, ideal en masse utan pardon. Liknande pragmatism återkommer när Yamamoto citerar ordspråket fiskar lever inte i klart vatten, tolkat som: eftersom vi inte lever i en fullkomlig värld bör man inte vara för sträng när man dömer sina medmänniskor.
Samurajen ska alltid tänka i termer av ”här och nu” sa jag tidigare. Hagakure betonar att man ska koncentrera på ögonblicket: ”Nu är ögonblicket och ögonblicket är nu”. Detta kan påminna om don Juans ord till Castaneda: ”Det finns bara här och nu!” Detta är om ni frågar mig höjden av enkelhet, höjden av visdom; inga undanflykter, tänk inte för abstrakt. ”Gör vad du kan med det du har där du är” som amerikanen sa. Allmänmänsklig filosofi i Hagakures anda.
Några ord om Yamamoto själv. Han levde 1659-1719 som samuraj under Sagaprovinsens daimyo. När Yamamoto var 42 dog denne daimyo; Yamamoto tänkte därmed begå självmord av lojalitet, men den nye daimyon hade i modern anda förbjudit sådant. Yamamoto levde då istället ut sina sista 20 år i avskildhet under vilken han idkade zenstudier och skrev Hagakure. Han hade två döttrar och en adoptivson.
Allra sist kan man fråga sig vad detta ”Hagakure” egentligen betyder, hur titeln ska översättas. Det brukar tolkas som det som göms under blad eller i lövens skugga.
Relaterat
”Drakens spegelbild – en bok om Japan”
Castanedas existensialism
Yukio Mishima
Svensk bushido
Musashi och tomheten
Clausewitz: ”Om kriget”
Bild ur Kurosawas film ”Yojimbo”, 1961
Om skribenten: Lennart Svensson
