Visst är det intressant det som idag händer i Mellanöstern. Man kan till och med publicera dagliga analyser av läget. Men nu tar vi och höjer blicken globalt och frågar oss: jämte Mellanöstern vilka olika kulturer/regioner/geopolitiska nischer finns det i världen? Vad består världen historiskt sett av för kulturer, kulturer som det är fruktbart att även basera en dagspolitisk analys på?
Detta är en kär fråga för envar historiefilosof, en Spengler, en Toynbee och allt vad de heter. Utifrån dem och utifrån min egen läsning så hävdar jag att dessa regioner är vad man bör ha för ögonen när man betraktar världen, såväl historiskt som dagspolitiskt:
. Europa
. Mellanöstern
. Indien
. Kina
. Afrika söder om Sahara
. Amerika (nord och syd)
Att Europa har sina rötter i Romarriket är klart. Detta var dock circumfluvialt, härskade kring Medelhavet. Dagens Europa liknar föga Romarrikets karta. Dock anser jag att Roms välde över Mindre Asien, Levanten, Egypten och Nordafrika bara berodde på dåvarande Mellanösternrikes svaghet. Mellanöstern som begrepp i dessa sammanhang är dessa regioner plus Mesopotamien, Persien-Medien och Arabien.
Vad gäller Ryssland så hör dess kärnland till Europa. Dess södra periferi hör till/gränsar till Mellanöstern. Dess östra periferi ligger i Asien.
Kina har för sin del sina rötter i Hankejsarnas imperium plus senare geografiska tillskott (Manchuriet, Mongoliet). Indien har sina rötter i Ashokas välde och framåt via Gupta- och Mogulväldena fram till The Raj och republiken Indien. Sydostasien är mer eller mindre en periferi till Indien respektive Kina.
Afrika söder om Sahara är ganska ointressant. Amerika då? Alla ser ju på kartan deras respektive former, det är geografiskt sett föga kontroversiellt att se Nord- respektive Sydamerika som egna kulturer med egna rötter, med koloniseringen 1500- och framåt som en överlagring av europeisk kultur.
Där har vi världen som på ett bräde. Resten av denna artikel ska dock ägnas åt Kina.
– – –
Kina: många tror idag att Kina är på väg att ersätta USA som supermakt, att Kina kommer att bli ett transoceant imperium med hangarfartyg, kärnvapenmissiler och militärbaser. Detta är helt fel. Kina är av tradition ett imperium men det är inget transoceant imperium. Kanske var man på 1400-talet ute och seglade med några jätteskepp och nådde Afrika (se ”Chinese Missions” i denna Wikipediaartikel), men detta ändrar inte den kinesiska mentaliteten som är formad av mandalan, cirkeln, och inte som västmänniskan av linjen, av blicken mot horisonten, Plus Ultra, ”y mas, y mas, y mas”.
Mer och mer, vidare hela tiden vidare. Dagens Kina gör vad det kan för att faustisera sig (utvecklandet av stealthplan, parader för hemkommande astronauter, hejdlöst byggande av skyskrapor) men det sitter bara på ytan. I själ och hjärta är kinesen en taoist, trygg om han får äga ett bibliotek och en trädgård.
Jag hårdar, jag medger det. Men min poäng är: i hela världen talar politiker idag om tillväxt, ekonomisk expansion, materialism i kubik. Kina är inget undantag. Andliga kvaliteter ägnas inte en tanke, det sopas in under ”kultur” och så är det bra med det. Men för att världen ska leva och överleva behövs såklart en andlig renässans, en väckelse för traditionella världen. För Kina heter det taoism, buddhism och konfucianism.
Kina måste återgå till sina rötter, åter sätta sig mitt i mandalan och meditera. Att bygga skyskrapestäder (som mestadels får stå öde, se länk ovan), utveckla superjaktplan och ”erövra rymden” är fel väg att gå. Man har köpt moderniseringen hook, line and sinker. Inför Peking-OS 2008 läste man till exempel om den kinesiske designern Ai Weiwei som visat sig ball genom att slå sönder en Mingvas. Ironiskt nog hade han som barn tvingats hjälpa sin fader att förstöra kulturföremål under kulturrevolutionen. Detta kan ju få en att spekulera över människan. Summan av kardemummam är dock att traditionalismen sitter trångt, där som här.
Jag tror inte på något kinesiskt världsherravälde. Historiskt sett må de ha rätt till Taiwan. Tibet är en annan femma. Min analys är i alla fall att Kina må styra sitt imperium, med eller utan taoism. Att vi som västerlänningar begär att de ska införa demokrati, med påföljande uppsplittring av partiet och imperiet, är väl magstarkt. Dock tror jag det kommer en utmaning mot Kinas hegemoner de följande åren. Det måste bli ett slut på materialism och ”evig tillväxt” och ett nytt fokus på andlighet, harmoni, trygghet och hembygd, där som här.
Den revolten kommer inte att ske utan konvulsioner, trots dess andliga förtecken. Men såvitt jag kan se är den på väg, den sinnesslöa materialismen har nått vägs ände.
Om skribenten: Lennart Svensson
