Musik är själens språk. På den här bloggen har samtida musikstilar som black metal och industrial diskuterats tidigare. Jag är intresserad av sånt just på grund av orden som inleder inlägget, alltså att musiken avspeglar samtiden så som den kan upplevas av hjärtat. Hurdan är då samtiden? Jag tycker att Max Weber fångade en viktig aspekt då han talade om världens avförtrollning. Allmogen här på det småländska höglandet levde fortfarande i en förtrollad värld för inte så länge sedan. De berättade om ljussken om natten kring domarringarna. Där fanns troll och till och med drakar. Jag tror att avförtrollningen delvis hänger samman med elektriciteten och glödlampans inträde i kulturen. Om du tar en promenad i skogen på hösten när det är ordentligt mörkt och stjärnhimlen samtidigt framträder klart ovan trädtopparna så aktiveras fantasin och det kan, åtminstone för en stund, bli lättare att förstå allmogens magiska världsbild. Men med elektriciteten lyses den yttre världen upp och framträder tydligare på den inre världens bekostnad.

Nu lever vi i ett byråkratiskt administrerat konsumtionssamhälle som är krasst, kallt och synnerligen andefattigt. Själen får ingenting. Verkligen ingenting: intet, nil, nada. Den mekaniska ordningen som omger oss och som genomsyrar hela samhället, inte minst utbildningsväsendet där systemet från 6-7 årsåldern försöker forma oss i sin avbild, dvs göra oss till maskiner, har trängt så djupt in i människorna att många inte längre uppfattar sig som besjälade varelser, utan istället ser de sig som några slags biologiska apparater.

Vad har då detta med Of the Wand and the Moon att göra? Jo, jag tycker att Kim Larsen som få andra lyckas fånga tomheten och ödsligheten i det moderna samhället. Jag kan vara kritisk mot den andra musiken som jag skriver om, men neofolk är min melodi. Och bland neofolkartisterna är Kim Larsen den avförtrollade tomhetens profet. Ta exempelvis sången Tear it Apart som jag ser som neofolkens svar till Edvard Munchs Skriet.

Eller Absence:

Kim Larsens sånger kan också föra tankarna till poeten Giacomo Leopardis dikt ”Sulla Noia e la Disperazione” från 1819. Jag vet inte om det här är en bra översättning, men det är den som jag fann just nu. Så här kan världen te sig om det moderna tomrummet lyckas överväldiga dig:

I Feel this Dazed by the NOTHING which
is Surrounding me that, IF I went Mad
in this VERY moment, my Own Insanity
wouldn’t be but, an ETERNAL sitting down
My EYES Astounded, my MOUTH’s opened
my HANDS hidden, between my knees
neither Laughing nor Weeping
nor EVEN Moving, if not on Compulsion
from the Place where I’d be.
I have no more VIGOUR
to Conceive any WISH, not even a Deadly one
and not because I FEAR death, but ’cos I NO LONGER see
any difference between DEATH and this LIFE of mine
where NOBODY comes to Relieve me
not EVEN the Sorrow.
This is the First time that TEDIUM not only Tires
and weighs Down on me, it’s also Worrying
and Tearing me, just like the STRONGEST of Pains.
I’ve got so Frightened by the VANITY of things
and the Condition of Mankind – Death of every Passion –
as they’re ALL DEAD, in My Heart
that I’m going Insane, thinking that my DESPAIR itself
isn’t BUT NOTHING
Farewell

Om skribenten: Joakim Fredriksson

Joakim är en glad man i sina bästa år. Inte nog med det, han är dessutom både vit, hetero och har en flerårig universitetsutbildning bakom sig. Han anlägger gärna ett normkritiskt perspektiv på samtiden. Är karriär viktigare än familj? Är konsumtion viktigare än andlighet? Är det klokt att göra marknadskrafternas varumärken till en del av sin identitet? Ska vi låta feminister som ogillar män bestämma vad manlighet står för? Ska vi låta globalister som helst vill avskaffa alla nationer bestämma vad som är svenskt? Hans svar på de här frågorna är nej. Istället för medias proffstyckare och kändisar vänder han sig till de stora tänkarna och poeterna för att få vägledning om vad som bör göras. Han skriver också gärna några ord om musik då och då.